Ett tandlöst lagförslag

Under det senaste decenniet har öppet nazistiska grupper tagit allt mer plats i det offentliga rummet. Minoritetsgrupper hotas, trakasseras och attackeras. Säkerhetspolisen pekar ut den våldsbejakande högerextremismen som ett av de främsta terrorhoten.

Så vad gör vi åt problemet? Under Almedalsveckan sommaren 2019 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att överväga ett förbud mot rasistiska grupper. Timingen var talande. Samma vecka hade aktivister från Nordiska motståndsrörelsen drivit runt på Visbys gator likt gamla tiders stormtrupper. Plötsligt blev det uppenbart för politiker och tyckar- och tänkarskrået vad den organiserade rasismen har kapacitet att ställa till med.

I tisdags kom till slut kommitténs betänkande. V, L och SD vill inte se något förbud alls. KD och M är emot ett förbud mot organisationer. Däremot ställer sig en majoritet av partierna bakom ett förbud mot att delta i rasistiska organisationer.

Det är i sig ett historiskt steg. Trots att Sverige ratificerat FN:s antirasistiska konvention CERD, där vi åtar oss att förbjuda rasistiska organisationer, har den svenska linjen varit en annan. Argumentet mot det internationella samfundet har varit att vi istället har en lagstiftning som gör det omöjligt för rasistiska grupper att verka. Som lagen om hets mot folkgrupp. Kommitténs förslag skulle innebära att Sverige nu lämnar den positionen, och indirekt erkänner att den lagapparat man haft de senaste decennierna inte räcker till.

Frågan om förbud är svår och komplex. På Expo har vi försökt visa på bredden i perspektiv och utgångspunkter både i tidningen och på sajten. Att begränsa föreningsfriheten är en stor sak. Särskilt i Sverige. Här finns en lång tradition av att undvika att upplösa misshagliga organisationer. Därför är det väntat att det nu höjs röster om att svensk demokrati hotas i grunden av det här förslaget.

Innan någon gräver fram det ur arkivet är det lika bra att höja handen och erkänna att jag själv stått i den ringhörnan. Men det var innan jag började sätta mig in mer i frågan.

Ur ett rent principiellt perspektiv kan jag inte se att det skulle vara ett problem att ha en lag som klargör det som redan finns angivet i vår grundlag. För föreningsfriheten, liksom yttrandefriheten, är inte total. Föreningsfriheten får begränsas när det gäller grupper med militär karaktär. För att reglera det finns lagen om olovlig kårverksamhet. Och så finns det möjlighet att begränsa grupper som förföljer människor på grund av deras etniska ursprung eller hudfärg.

Utgångspunkten är enkel. Friheten att bedriva en verksamhet för rasistiska syften riskerar att leda till ofrihet för de som drabbas. Därför är det ett försvar för demokratins värden att kunna inskränka sådana grupper.

Det är också mot den bakgrunden som förbudsfrågan har utretts. Den som vill skohorna in nya grupper att förbjuda med hjälp av den här utredningen kommer att bli besviken. Eftersom åsiktsfriheten också måste värnas - även den grundlagsskyddad - så blir utrymmet att komma åt organisationer liten, menar kommittén. Och det är en rimlig avvägning. Förslaget gäller de som är med eller stöttar grupper som på ett systematiskt sätt genom brottslig verksamhet förföljer andra på grund av etnicitet, hudfärg eller ras. Det är inte förbjudet att vara rasist. Ett parti som SD, eller deras medlemmar, skulle inte beröras av den lagen.

Som betänkandet konstaterar handlar det om väldigt få av de högerextrema grupper som finns i dag, om ens några, som skulle hamna under lagen. Lagen skulle med stor sannolikhet prövas på Nordiska motståndsrörelsens aktivister. Men det är inte självklart att det skulle sluta i att det blev förbjudet att delta i organisationen.

Det är också det som är problemet med förslaget.

Den nya lagen beskrivs som ett sätt att stävja utvecklingen. Men det kommer den nog inte att göra. Med stor sannolikhet blir lagen liggande oanvänd. Vi får en slags worst-case-scenario-lagstiftning. En slags yttersta gräns för vad du får använda din föreningsfrihet till. Det går att argumentera för att det kan vara bra att ha. Och visst är det så. En skyddsvall för ännu värre tider ger demokratin ytterligare ett värn. Det går att hävda att det är en viktig symbolisk handling, att demokratin sätter upp en sådan gräns. Men en lag bör också utformas så att den får de effekter den avser.

Utöver det så riskerar lagen att bli förvirrande. Inga organisationer får förbjudas, men det ska vara olagligt att vara funktionär vid deras demonstrationer. Det kommer bli svårt för allmänheten att få ihop den logiken. Ur det perspektivet hade det varit bättre med en rakare och ärligare lagstiftning som riktade in sig på organisationen som sådan.

Alltså. Betänkandet slår upp en dörr som visar att det faktiskt går att precisera det undantag som finns i grundlagen. Svensk demokrati börjar inte falla ihop om vi begränsar rasistiska grupper, som genom brottslighet systematiskt förföljer judar eller svarta. Men lagen som sådan kommer med stor sannolikhet inte förhindra de rasistiska gruppernas framfart.

Vilka lagar vi har för att komma åt rasistisk brottslighet eller våldsbejakande högerextrema grupper är en avgörande pusselbit i värnandet av demokratins grundvärden. Men minst lika viktigt är hur de lagarna tillämpas.

För är det verkligen så att den svenska lagapparaten inte räcker till som den är i dag?

Den där sommaren då NMR:s aktivister härjade i Almedalen, då regeringen kände sig manade att börja utreda förbudsfrågan. Hade inte NMR:s närvaro kunnat hanterats på annat sätt?

Polisnärvaron var alldeles för låg, en uppenbar felbedömning efter bristande underrättelsearbete och en felaktig prioritering. Om en grupp nazister vandrar ner för gatan och begår brott inför öppen ridå, ska de få traska vidare som inget har hänt? Om polisen där och då arbetat aktivt och effektivt för att begränsa nazisternas möjlighet att begå brott. Om NMR:s brott hade beivrats, hade regeringen då ens behövt utreda frågan om förbud?

Daniel Poohl