Expoaffären

Redaktionen var helt enkelt inte förberedd på den turbulens som skulle uppstå och under tiden som Expo figurerade i media fanns inte många stunder att reflektera över vad som skedde. Med två månaders distans finns orsak att summera Expoaffären.

Först en kort resumé av vad som egentligen hände.

Den 8 april inledde nynazister med anknytning till Nationella Alliansen och nazitidningen Info-14 en kampanj för att med våld och attentat tysta tidningen Expo. Den första attacken drabbade en tobakshandlare som var återförsäljare av Expo; fönsterrutor krossades och innehavaren hotades. Under de kommande veckorna riktades hot eller liknande attentat mot ett stort antal återförsäljare. Flera av dem förklarade därefter att de helt enkelt inte hade råd att fortsätta att sälja Expo.

24 april utvidgades kampanjen till att även omfatta de politiska ungdomsförbund som uttalat stöd till Expo. Bland de drabbade fanns Liberala ungdomsförbundet, Moderata ungdomsförbundet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Andra attacker riktades mot stockholmssyndikalisternas lokal, bokhandeln Röda Rummet, ABF och kibbutzföreningen Svekivs lokaler.

8 maj drabbades Expos tryckeri i Bromma, där samtliga skyltfönster krossades och texten »Tryck inte Expo« sprayades. Tryckeriet meddelade omgående att det inte längre ville trycka Expo.

Polisutredning med förhinder

I mitten av maj stod Expo utan tryckeri och återförsäljare. Parallellt med kampanjen pågick – eller snarare pågick inte – en polisutredning om attentaten. Två personer på Expos redaktion arbetade med att försöka övertyga poliser i flera olika distrikt om att det de betraktade som enstaka fall av skadegörelse i själva verket var en centralt dirigerad kampanj, men att mönstret inte kunde urskiljas om inte anmälningarna från de olika distrikten samlades på ett ställe. Expos medarbetare hade föga framgång.

DN-tecknaren Ströyer sammanfattade Expoaffären med en träffsäker illustration. Två kostymklädda herrar som symboliserar Expos tryckare och återförsäljare ryggar förskräckt tillbaka när ett litet skinhead med hakkorströja morrar »Grrr« åt dem. I bakgrunden står en polis och slår hjälplöst ut med händerna. »Det är skamligt!« lyder den korta bildtexten.

Vändpunkt

I början av juni publicerade den liberala tidskriften Nu fakta i målet. Historien togs upp av Dagens Nyheter och inom några dygn av i stort sett hela mediasverige. Vändpunkten kom när en rasande Peter Englund i Aktuellt krävde att få veta varför polisen inte ingripit. Kulmen nåddes när Aftonbladet och Expressen gemensamt publicerade Expo i en specialbilaga med en upplaga på över 800 000 exemplar.

Uppmärksamheten fick en del praktiska resultat. Rikspolischefen tillsatte en utredning om varför de tidigare polisutredningarna inte givit något. Länspolismästaren i Stockholm beordrade en ny utredning om attentaten, och vid ett tillslag i Nationella Alliansens högkvarter hittades sprängämnen och gatustridsvapen i form av yxor, knivar och slagträn, samt mängder av nazistiskt propagandamaterial.

Sedan dess har polisutredningen om vilka som låg bakom attentaten åter avstannat. Denna gång av mer begripliga skäl, nämligen att man uttömt en del givna spår och att bevisläget för närvarande inte tillåter några gripanden.

I ett avseende var angreppet mot Expo unikt. I modern presshistoria har produktionen av tidningar bara stoppats – och högst tillfälligt – vid några få tillfällen. I samband med IB-affären 1973 gick Säpo in och gjorde
husrannsakan hos FiB/Kulturfront och stoppade produktionen genom att beslagta artiklar och bakgrundsmaterial. Drygt två decennier senare gick en anarkistgrupp in och störde produktionen av Dagens Nyheter i Stockholm.

Men inte sedan 1940-talet har nazister genom organiserad terror mot återförsäljare, tryckeri och demokratiska politiska organisationer försökt att stoppa utgivningen av en svensk tidning.

Nagel i ögat

Att just Expo drabbades var ingen slump. Tidskriften hade på kort tid blivit en nagel i ögat på både den militanta nynazismen, liksom vissa flyktingfientliga grupper och den extremhöger som försöker hålla sig med en mer respektabel framtoning. Men när kampanjen mot Expo blev en mediahändelse kom den snabbt att handla om helt andra – betydligt viktigare – saker än överlevnaden för en liten tidning med en upplaga på 3 000 exemplar.

Expoaffären placerade frågan om yttrandefrihet och demokrati på dagordningen på ett sätt som inte skett på många år. Ekvationen var enkel.

Expo är bara en liten tegelsten i demokratins murverk, men om stenarna börjar hackas bort kommer hela byggnaden att undermineras. Om en liten nynazistisk sekt kan stoppa utgivningen av en tidning som Expo så står andra tidningar på tur. Och varför nöja sig med misshagliga tidningar? Det finns en lång lista på demokratiska institutioner som extremhögern gärna vill ta itu med.

Medialt ursinne

Att journalister och tidningsägare reagerar med ryggmärgen när yttrandefriheten hotas är inte förvånande. Vad som överraskade var omfattningen av det mediala ursinne som släpptes loss.

Tidningarnas ledarskribenter, oavsett partifärg, har sällan varit så ense i någon fråga.

»I fallet Expo känns försvaret av yttranderätten och det fria ordet såväl självklart som utomordentligt angeläget«, skrev Rolf Svensson, chefredaktör för Folket.

»Demokratin måste reagera med hårdhet«, fastslog Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet.

»Terrorn får aldrig hota tryckfriheten«, skrev Ulf Johansson, i Bohuslänningen. Instämmande ord hördes från Borås Tidning, Gotlands Allehanda, Dagen, Norrköpings Tidningar, Bergslagsposten och dussintals andra redaktioner.

Att massmedia tog händelserna på allvar illustreras kanske bäst i det faktum att Aftonbladet och Expressen, tidningsvärldens mest oförsonliga konkurrenter, gick samman och gemensamt gav ut Expo som en specialbilaga. Något liknande har aldrig tidigare hänt.

Hot mot journalister

En amerikansk journalist på besök noterade att det var på tiden att massmedia »slog tillbaka« mot nynazismen. Om det finns någonting som extremhögern verkligen hatar så är det just massmedia.

På senare år har journalister och fotografer som bevakar nazistiska möten allt oftare blivit måltavlor för stenkastning och attacker.

Vid en demonstration i Danmark förra året gick nazister medvetet till attack mot just pressen. Flera journalister sparkades och bland annat Ekstrabladets fotograf misshandlades svårt.

Utsända fotografer som bevakade begravningen av den skinnskalle som hittades mördad i Hammarbyhamnen i fjol utsattes för stenkastning och fysiska angrepp.

Trakasserier, punkterade bildäck, mordhot, hot om våld, ibland brevbomber, är vardagsmat för i stort sett alla journalister som på något sätt granskar nynazister och politiska terrorister.

I Sverige är vi ovana att handskas med terror. Inte av den anledningen att det inte funnits terrorism i Sverige – det har det gjort – utan därför att den terrorism vi mött har varit begränsad till två slag.

Dels har vi mött riktig terrorism i form av enstaka spektakulära terrordåd, däribland Ustasjas flygplanskapning på Bulltofta och RAF:s ockupation av tyska ambassaden på 1970-talet. Gemensamt för dessa dåd är att de utfördes av väl rustade grupper med relativt stora organisatoriska resurser.

En terrorgrupp är en politisk organisation som med våld försöker destabilisera samhället. I Italien har terrorn resulterat i en mängd attentat som skördat hundratals människoliv från Bologna till Bari.

Den genomsnittlige terroristen är oftast en man under 25 år, som tillhör en eller annan politisk sekt. Han har en medelgod utbildning, utmärker sig inte intellektuellt och bor i någon av storstädernas förorter. Inte sällan har han figurerat i halvkriminella sammanhang som fotbollshuligan eller torped åt någon lokal gangsterboss – vilket i Italien ofta är synonymt med den lokala fascistavdelningen.

Terroristen är kort sagt en intellektuell spegelbild av kärnan i Nationella Alliansen och precis som i Sverige började den italienska terrorismen med »småbus« i form av attacker mot invandrare, zigenare, judar, homosexuella och antirasister, och attentat mot vänsterbokhandlar och misshagliga tidningar.

Expoaffären visade att avståndet mellan Sverige och Italien är ganska kort.

© Expo 1996

Lär dig mer

Expo Wiki

Info-14

Militant och nazistisk nyhetsmedia som existerade i olika former mellan 1995 och 2011. Nätverket runt Info-14 arrangerade också demonstrationer, drev kampanjer, samlade pengar till dömda nazister och grundade aktivistnätverket Fria nationalister.

Läs mer