Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Bokmässan är över. Nu lägger sig röken efter en intensiv debatt om den högerextrema veckotidningen Nya Tiders närvaro.

Enligt bokmässans vd Maria Källsson har debatten revitaliserats. Om man ska tolka henne välvilligt så syftar hon väl på den heta debatten om gränserna för yttrandefriheten som rasat de senaste veckorna.

För debatten med själva extremhögern är knappast något som skakar liv i vår demokrati.

Att stå i Expos monter under en helg på bokmässan är en smärtsam påminnelse om hur "debatten" med högerextremister och deras allierade kan se ut.

Några exempel:

Två personer från den konspirationistiska föreningen Cui Bono, som talande nog delade monter med Nya Tider, klampar in i vår monter och beter sig som objudna gäster som vägrar att gå trots att festen är över. Uppretade och obstinata försöker de ställa oss mot väggen. Det är ingen debatt, inget samtal. De kastar ut sig frågor, och skiter i svaren.

En av Nordiska motståndsrörelsens (organisationens aktivister brukar dela ut Nya Tider) ideologer dröjer sig kvar efter att vi har haft ett samtal på scenen i vår monter. Han står avslappnat med en grupp stirriga aktivister i ryggen och vill veta mer om min syn på nazisternas vanligaste anklagelsepunkter mot Expo. Jag får veta att när hans gäng tagit över så ska sådana som jag fängslas. Vi munhuggs ett tag. Kanske liknar det en debatt utifrån. Men åtminstone jag vet att den som provocerar för mycket riskerar att drabbas av en "tillrättavisning", som de brukar kalla det. Alltså att bli misshandlad.

Helgen innan har en person avlidit av skadorna efter just en sådan "tillrättavisning" i samband med en demonstration organiserad av gruppens finska vänner.

Det är en dialog med ett outtalat hot om våld mot den som säger emot.

Efter ett annat montersamtal kommer Ingrid Carlqvist fram. Carlqvist är de radikalnationalistiska alternativmediernas okrönta drottning. Hon vill ha med mig i sitt radioprogram. Jag tackar nej. Säger att jag inte riktigt ser poängen och att jag prioriterar annat. Och jag tänker på vad jag säger. För allt spelas in och kommer att användas för att gynna deras syften. 


Ingrid Carlqvist tjatar. Vi skulle ju kunna mötas, menar hon.
Jag säger det inte då.
Men poängen är att det inte går att mötas.

Den radikalnationalistiska miljön vill ha ett annat samhälle. De tror sig kunna skapa en konfliktfri nation. De vill inte och tror inte att människor med rötter i olika delar av världen kan leva i hop. Det är visioner som i deras värld inte går att uppnå utan etnisk rensning i någon form och en nedmontering av demokratin och yttrandefriheten som vi känner den.

Att mötas på mitten med extremhögern är att ge avkall på grundläggande demokratiska principer. Var skulle mötet uppstå? I en diskussion om hur muslimer ska kastas ut ur landet?

Och de är inte heller ute efter att mötas på mitten. 
Själva poängen med den radikalnationalistiska mobiliseringen är att välta den nuvarande ordningen. Den högerextrema tolkning av världen som de kallar "sanningen" ska bli norm. Minoriteterna ska tryckas bort. Rösterna för ett jämlikt samhälle ska slockna.
De menar att de står på folkets sida, att de finns för att folk är missnöjda, att de i själva verket är de sanna demokraterna. Men allt det där är retorik och strategi för att nå drömmen om en nedmonterad demokrati. 


De vill inte ha en debatt. De vill kunna föra ut sitt budskap utan att bli motsagda.

Därför är det stora problemet egentligen inte att Nya Tider gavs plats på bokmässan. Problemet är att deras närvaro riskerar att ge näring åt idén om att det finns ett värde i att väga den rasistiska samhällsvisionen mot den demokratiska. Som om det i yttrandefrihetens namn går att ha en opartisk hållning till rasism.

Det var ungefär så det såg ut när Aktuellt i förra veckan bjöd in Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk till en direktsänd intervju. Då förhöll de sig till honom som det finns ett frågetecken kring tidningens politiska tillhörighet och samröre med nazister.

Vi lever i en tid när extremhögerns idéer växer i styrka. Den som vill försvara och fördjupa demokratin måste vara beredd på att kunna tala för sin sak. Ensam eller med andra. Det kommer att behövas i alla sammanhang, i hemmet, på jobbet, på fritiden och i politiken. Bokmässan är i det sammanhanget bara ytterligare en plats där vi tvingas möta extremhögerns idéer. Men bara för att de finns där betyder inte att de har en poäng.
Den stora utmaningen ligger i att inte falla för tanken att vägen framåt kanske ligger någonstans mittemellan extremhögern och demokratin.
Det är inte att värna demokratin. Det är att gräva dess grav.