Extremhögerns Europa

I detta nummer presenterar Expo en sammanställning över extremhögern i hela Europa. Vi granskar partiernas styrka i demokratiska val – så gott det går – före andra världskriget jämfört med deras ställning idag. Vi anger även om extremhögern ökar eller minskar sedan slutet av 1980-talet i respektive land.

Det är på många sätt en kuslig läsning. Vi drar slutsatsen att extremhögern i Europa idag i princip är lika stark eller till och med starkare än på 1930-talet.
Naturligtvis kan och bör alla sådana jämförelser kritiseras. Det finns gott om felkällor.

Dagens extremnationalistiska, nyfascistiska och invandrarfientliga partier skiljer sig från de som fanns på 1930-talet. Hur jämför man Sovjetunionen på 1930-talet med Ryssland av idag? Hur viktar man NyD i Sverige mot etniska krigare i Bosnien? Det går naturligtvis inte.

Expos utgångspunkt har därför varit att inte ta hänsyn till inbördes olikheter mellan extremistpartierna, utan endast se till utvecklingen inom respektive land. Detsamma gäller jämförelsen över tiden. Definitionen på vilka av dagens partier som är extrema är i regel hämtad från internationella rapporter som Antisemitism World Report, crida med flera. Historiskt är det fascistiska och nazistiska partier som tagits i beaktande.

Trots svårigheterna med jämförelsen vill vi ändå påvisa en tendens som finns i hela Europa.

De fascistiska partier som tillskansade sig makt på 1930-talet var rörelser som andades framtidstro. De lyckades placera sig utanför det rådande politiska systemet och framstod som obefläckade av korruption, vanstyre och oro. Rörelserna kunde marknadsföra sig själva som ett väsensskilt alternativ till de etablerade partierna. De lovade ett nytt samhälle byggt på ras och nation, bortom realpolitikens komplicerade frågor.

Samtidigt var de demokratiska traditionerna så svaga att diktaturen som styrelseform kunde hävda sig som ett verkligt alternativ.

Situationen i Europa är idag förvirrad. Kalla krigets bisarra trygghet av status quo mellan två huvudmoståndare har bytts ut mot något som ännu inte funnit sin slutgiltiga form. Vi befinner oss i ett skede där det ideologiska tomrummet växer. De etablerade partierna betraktas med misstroende och missnöjet med den politiska verkligheten ökar. I detta vakuum kan människor söka sig till något som utlovar trygghet och profilerar sig som obefläckat.

Detta ger populister, rasister och antisemiter en möjlighet att åter spela på intoleransens och extremnationalismens strängar. Det fungerar lika bra idag som för 60 år sedan. Det är ingen vild gissning att vi har flera extrema nationalister och rasister i centrala regeringställningar i Västeuropa innan år 2000. I Östeuropa är det redan ett faktum.

© Expo 1997
(Expo nr 2 - 1997)