”Förbjud nazistiska organisationer”

Men icke. Inte ett ord, så när som på kristdemokraternas ledare Alf Svensson, som krävde förbud vid ett utspel i början av juli.

Varför är det så tyst? Varför tas inte nazismen i Sverige på allvar?

Kanske är det för svårt att inse att även unga svenskar kan begå överlagda terrordåd? Säporapporten talar om en fördubbling av nazistiska brott sedan förra året.

Den svenska naziströrelsen har förändrats mycket de senaste femton åren. Från att ha fört en tynande tillvaro, har nazisterna idag ett både stort och väl fungerande nätverk. Ingen politisk grupp är inblandad i så många våldsdåd som unga svenska nazister. Ingen annan grupp hotar andra människors blotta existens så mycket som nazisterna.

Men trots detta är argumenten mot ett förbud av deras organisationer samma som för femton år sedan. Är det av ren bekvämlighet man fortfarande konstaterar att »förbjuder man dem, flyttar verksamheten under jorden«.

Största delen av det nazistiska nätverket är redan idag underjordiskt. Förberedelser till mord, rån, misshandel och bilbomber är knappast en verksamhet som sker i ljuset. Kallelser till möten och konserter sprids genom hemliga kanaler, utan omvärldens insyn. Men propagandan når ut och att tala nazister till rätta är utsiktslöst.

Så länge svensk lagstiftning saknar möjlighet att ingripa mot kärnan av den nazistiska verksamheten – skivor, konserter och möten – saknas också möjlighet att stoppa nyrekryteringen. Hittills har endast ett fåtal personer dömts för spridande av nazistisk propaganda. Minst tjugofem möten och konserter har genomförts sedan januari 1998, utan polisingripande.

Lagen om hets mot folkgrupp är otillräcklig. Den når aldrig strukturerna och ledarna i den nazistiska rörelsen, utan endast ett antal heilande, fulla skinheads.

Peter Karlsson & Katarina Larsson
© Expo och författarna, 1999
(Expo/Svartvitt nr 3/4 - 1999)