Håll ihop mot hatet

Det kunde ha varit jag. Av alla tankar som snurrar i huvudet efter fredagens misstänkta terrordåd i centrala Stockholm så är insikten om att man själv kunde ha varit ett av offren den tanke som dröjer sig kvar längst. Ett annat val just den dagen, och livet hade varit över. Bara så där. Som för de fyra människor som miste livet i attacken. Som för den elvaåriga flicka som var ett av offren.


En av mina vänner blev försenad och valde att gå en annan väg än längs Drottninggatan, just vid samma tid som lastbilen rusade fram över gågatan.

En av mina tidigare kollegor var där och såg alltsammans. Hon klarade sig precis.

Själv lämnade jag jobbet tidigare än vanligt efter flera veckors hårt jobb. Dagen innan hade jag och min fru lekt med tanken att vi skulle mötas upp. Hon är föräldraledig och skulle ändå träffa sina kollegor på en afterwork senare. Då skulle vi kunna köpa de där presenterna till vår dotter som fyller år nästa vecka. Kanske ta en kaffe någonstans, strosa längs Drottninggatan. Hålla handen i vårsolen.

Nu blev det inte så. Jag åkte hem istället. Gjorde andra ärenden. Någon afterwork blev det aldrig för min fru. På kvällen sa vi; det kunde ha varit vi.

Så fungerar den terror som radikalislamister nu gjort till sitt signum. Vi tänker att det kunde varit vi, för att det är sant. Nice, Paris, London, Bryssel, Berlin. Den islamitiska terrorn slår allt oftare mot platser som är symboler för den öppna, kosmopolitiska och motsägelsefulla staden. Mot hjärtat i vår demokrati.

Därför är det kanske ingen slump att Drottninggatan nu för andra gången blivit måltavla för vad som ser ut att vara jihadistiskt motiverad terror. Drottninggatan är pulsådern i Stockholm city. Där trängs turister, gatuartister, tiggare, fattiga och rika, stressade portföljbärare och familjer med barnvagnar. Det är en av få platser i Stockholm som ingen ritat in i sitt revir. En plats för alla. Själva motsatsen till de idéer som genomsyrar den radikalislamistiska rörelsen.

Vi vet ännu inte det exakta motivet. Vi vet inte heller om den misstänkta gärningsmannen agerat på egen hand eller haft hjälp. Hur som helst är han i skrivande stund misstänkt för terrorbrott. Även om hans Facebook-profil inte ger intryck av fanatism eller våldsdyrkan så säger den ändå något om hans ideologiska universum. Han sprider IS-propaganda, upprörs över kriget i Syrien och sympatiserar med organisationen Hizb ut-Tharir, ett panislamistiskt parti med målet att återupprätta kalifatet.

Det är uppenbarligen dags att göra upp med den stereotypa bilden av en jihadist. Alla är inte unga arga män med rötter i mellanöstern eller Afrika. Dådet som utfördes på nyårsafton i Istanbul genomfördes av en 34-årig uzbek som sannolikt fått terrorträning i Afghanistan. En 22-årig uzbek har pekats ut som skyldig till dådet i Sankt Petersburgs tunnelbana förra veckan.

Radikalislamisterna samlas först och främst runt en idé. Den har växt fram som en reaktion på ett förtryck, men erbjuder bara ett annat typ av förtryck som svar. I fallet med fredagens attack vet vi ännu väldigt lite. Men det är ändå påfallande sällan terrorn förstås utifrån de idéer som den hämtar näring ur.

Därför pratar vi om säkerhet. Därför beskrivs terrorn som ett verk av galningar eller utryck för ondska. För att vi inte klarar av att inse att de som vill att vi ska vara rädda faktiskt drivs av, eller i alla fall färgas, av en politisk strömning som finns i vårt samhälle.

Det är en svag tröst, men den senaste tidens urskillningslösa attacker, med allt enklare medel, tyder på en organisatorisk försvagning av den internationella jihadismen. Just nu tycks den bäras upp mer av sina idéer än av resurser och organisation. Det är ett tecken på att säkerhetstjänsternas arbete har blivit mer effektivt. Men så länge idéerna lever kvarstår hotet. Och hotet lever så länge syftet med terrorn kan uppnås. Jihadisterna vill att våra samhällen ska stängas ner, att de värden vi påstår hålla högt ska visa sig vara tomma ord. De vill att alla muslimer ska tvingas bära skulden för vad några fåtal människor ställt till med.

När vi tänker, det kunde ha varit jag, har de tagit sig in våra huvuden. Frågan är nu vad vi ska göra med den insikten.

Många kommer att ropa efter ökad säkerhet, mer övervakning och hårdare tag. Och kanske kan något av allt det som kommer att komma upp på bordet vara nyttigt och effektivt. Men sådant dödar inte politiska idéer som fötts ur ett förtryck.

Vi måste mena allvar när vi säger att vi ska försvara våra värden. Och mitt i all förtvivlan finns det spår av ljus. Många har insett att de inte är ensamma i sin sorg och vrede. De har öppnat sina hem för strandsatta stockholmare. Besökt brottsplatsen, lämnat blommor, ägnat offren och allvaret i situationen en djup tanke.
I helgen samlas tusentals människor i mäktiga manifestationer, runt om i hela landet. I solidaritet och beslutsamhet över att inte låta terrorn diktera våra liv.

Så är det med rädslan. Den går att förvandla till något oerhört mycket kraftigare, en idé som kan trycka undan hatet. 

Det är vi alla som avgör vilken väg Sverige ska ta.
En söndag i april. En vårdag att välja väg.
Om vi orkar kan vi tänka större än vad rädslan tillåter.

Det kunde ha varit jag, men det kunde också varit du.
Nu finns det bara ett vi.

Daniel Poohl