Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Prenumerera Logga in

De senaste åren har sett ett ökat intresse för kvinnor som lockas av nazismen. Det är förstås utmärkt. Historieskrivningen om de nazistiska rörelserna har ofta varit männens historia, eftersom männen har suttit på de flesta av de höga posterna.

Men jag undrar om inte en av de viktigaste orsakerna till det ökande intresset är att området är obearbetat. Det finns ett behov av kvinnohistorisk självrannsakan, av samma art som den arbetarhistorien har genomfört genom bland annat Håkan Blomqvists böcker. Och till de ismer som har en historisk skuld att bearbeta hör definitivt särartsfeminismen.

Det här är inte första gången Sigrid Gillners Hitlerbeundran dras fram i ljuset. Som författare och publicist var hon mycket uppmärksammad av samtiden och hon nämns senast i Siv Bokholms I otakt med tiden (recenserad i Expo 3-2008

Hon var inte någon typisk nazist. Vad jag förstår röstade hon livet igenom socialdemokratiskt och hon var aldrig medlem av någon annan organisation med anknytning till Hitlerväldet än Riksförbundet Sverige-Tyskland. Att hon ändå uppmärksammades berodde förstås på att hon tidigare (1933-35) suttit i riksdagen för Socialdemokraterna och sedan mitten på 1920-talet tillhörde förbundsstyrelsen i Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

När hon i sin pamflettn Kvinnorna vantrivas – skriven 1935 som ett svar på makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan – uttryckte ett försiktigt instämmande med den nazistiska familjepolitiken blev reaktionen stark. Hon uteslöts ur kvinnoförbundet (däremot inte ur arbetarkommunen) och fördömdes i huvudorganet Morgonbris. Men det var först två år senare, med Lägerlivets land, som hon definitivt kunde räknas till Hitlers beundrarskaror.

Varför blev det så? Eva F Dahlgren har inga klara svar. Hon formulerar några hypoteser, men boken är för oredigerad för att riktigt kunna gå till botten med dem.

Gillner har gått till historien som socialisten som hamnade i det tyskvänliga lägret (antisemit var hon aldrig) för att hon var missnöjd med moralen inom den socialdemokratiska funktionärskåren. Dahlgren fyller ut den tesen med att berätta om några personliga besvikelser, och längre tillbaka fanns även ett våldtäktsförsök vid fyra års ålder och en fullbordad våldtäkt vid 20, som tillsammans med manliga partikamraters trakasserier senare kan ha spelat in. Mer än antydningar blir dock inte detta.

Det hade varit intressant att se dessa personliga omständigheter ordentligt prövade mot de allmänna resonemang om nazismens löften om mödrandets välsignelser som verkar ha varit Dahlgrens utgångspunkt. Tyvärr blir det inte så, eftersom boken rakt igenom är skriven ur ett efterklokt perspektiv, bara stundtals interfolierat med företeelser i vår samtid som vagt påminner om det Sigrid Gillner en gång ställdes inför.

Mats Deland