Hur blir man terrorist?

Redan i de första samtalen med polisen lär Anders Behring Breivik ha sagt att han tyckte det var fruktansvärt att skjuta ihjäl de unga socialdemokraterna på Utöya den 22 juli i år, men att han var tvungen att göra det. Finns det något sätt att förstå ett sådant uttalande, och kan det i så fall säga oss något om drivkrafter även bakom andra terrorhandlingar?

Under de senaste tio åren har terrorism blivit närmast synonymt med militant islamism. Många blev därför överraskade när terrordåden i Norge utfördes av en blond, högerextrem norrman. Att de åsikter han legitimerade sina handlingar med dessutom klingade bekant från såväl nättidningarnas kommentarsfält, som Sverigedemokraters dagliga språkbruk blev också en ögonöppnare för många.

Forskare från olika ämnen har försökt förklara hur och varför individer blir terrorister och i vissa fall beredda till självmordsuppdrag. De flesta har sökt svaren i starka religiösa och politiska övertygelser, och i olika psykosociala dispositioner. I en färsk avhandling med titeln Jihad in the West har sociologen Ilyas Mohamed från Goldsmiths University of London även fokuserat på emotiva, eller känslomässiga, element. Mohamed undersöker hur jihadistiska islamistiska grupperingar använder sig av ett strategiskt och starkt emotivt språkbruk som appellerar till känslan av att tillhöra en universell muslimsk familjegemenskap. I offentliga tal eller privata sammankomster strävar företrädare för grupper som Hizb ut-Tahrir och Muslims against Crusades efter att skapa känslan av en gemenskap som är direkt hotad av en yttre fiende – Israel, USA, eller "västerländska värderingar."

Dessa grupper använder sig av bilder vi alla känner igen från tidningar och nyhetssändningar. Irakiska barn stympade av amerikanska vapen, palestinska kvinnor våldtagna av israeliska soldater. I eldiga tal vädjar man till åhörarens identitet som far eller mor, son eller dotter, syster eller bror. "Bröder, har ni inte sett hur palestinska barn massakreras när de kämpar, med stenar, mot israeliska stridsvagnar? De är barn, som era barn. De är era syskon. Har ni inte sett hur kvinnor förnedras och våldtas, i Irak, i Afghanistan, i Palestina. De är våra systrar. Hur kan ni låta detta ske?" Det är ett effektivt språk- och bildbruk som kan skapa starka känslor av utsatthet och förnedring, och kanske också en vilja till hämnd. Vi känner igen detta från de skäl Taymour Abdulwahab angav för självmordsdådet i Stockholm den 11 december 2010:

"Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö."

I Abdulwahabs tal ställs en känsla av annanhet, utsatthet och förnedring som muslim i "väst" mot en känsla av familjegemenskap med muslimska "barn, döttrar och bröder" som dör i kampen mot detta "väst". Sådana anspelningar på de närmaste och käraste är effektiva för att rekrytera främst unga män till dessa grupper menar Mohamed. Det betyder inte att ideologiska och religiösa argument inte används de också, men genom familjemetaforer appellerar man till djupt liggande känslor, snarare än till intellektet. Hotet om "westoxication" var framträdande redan hos Khomeini i skapandet av den islamistiska republiken Iran. "Västerländska värderingar" utmålades som ett hot mot den muslimska familjen, och detta hot knöts, och knyts, till kvinnorollen. De främmande influenserna riskerar att göra muslimska kvinnor lika korrupta och promiskuösa som kvinnor i väst, vilket kommer att leda till splittrade familjer. Denna känsloretorik kan vara effektivare än att rabbla korancitat och teologiska dogmer som kan tolkas mycket olika. Istället fokuseras att alla är muslimer och del av samma familj som måste beskyddas från en yttre fiende.

Fokuset på beskydd är viktigt i Mohameds resonemang. I media är det naturligt att tala om terrorhandlingar som attacker, medan man i dessa extremistiska kretsar formulerar dem som försvarshandlingar. Enligt denna retorik är det muslimerna som är under attack, och de unga männen är de soldater som kan skydda familjen. Istället för att se sig själv som aktivt attackerande, framställer man sin gärning som ett uttryck för försvar. Det gör det lättare att motivera sig till att utföra ett sprängdåd som kommer att döda andra civila, kvinnor och barn. Det gäller såväl legala som illegala kombattanter, och denna retorik känner vi igen från flera håll. Kriget mot terrorismen har formulerats som ett försvar av det egna, även då det har förts långt borta. Känsloretoriken är också närvarande i såväl Breiviks manifest som i islamofobisk diskurs generellt.

I denna föreställningsvärld är det alltid snart för sent. Muslimerna är på väg att ta över västvärlden med hjälp av "vänstern" och de "politiskt korrekta". Allt från moskébyggen till möjligheten att köpa halal-godis under ramadan ses som bevis för en pågående islamisering. Breivik är på intet sätt unik i sina åsikter, utan hans manifest är istället ett hopkok av texter skrivna av mer namnkunniga islamkritiker som Robert Spencer eller Bat Ye'or. Samma föreställningar är också vanligt förekommande bland svenska bloggare och politiker på yttersta högerkanten. Vi minns Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet från 2009 där han utropade islamiseringen och mångkulturen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget". Ett annat exempel finner vi i en kommentar till ett av Sverigedemokraten Kent Ekeroths blogginlägg från den 25 mars i år:

"den enda självklara följden av dessa tendenser med invandrare, blir på lång sikt användande av dödligt våld mot alla invandrare särskilt muhammedaner, eller inbördeskrig mellan gamla nordbor och nya invandrare, det är inte frågan om OM utan när".

Liksom islamistiska grupper använder sig av bilder krigsdrabbade kvinnor och barn, utmålar man i islamkritisk diskurs muslimsk invandring inte bara som ett abstrakt hot mot "västerländska värderingar" utan som ett mycket påtagligt hot mot svenska kvinnor och barn. En ökning av anmälda överfallsvåldtäkter kopplas till muslimsk invandring, och muslimska friskolor eller förändringar i skolavslutningsceremonier lyfts fram som exempel på en islamisering som berör våra barn. Alla dessa element finns med i Åkessons debattartikel.

Hos både extremistiska islamister som islamkritiker kan vi se ett effektivt bruk av bilder som vädjar till djupt liggande rädslor för våld, tvång och förnedring. Gemensamt är också att man anspelar på patriarkala föreställningar om mäns plikt att skydda kvinnor och barn. Alla kan känna igen sig i dessa känslor av oro, rädsla och vrede – och vi vet att de inte behöver ha rationell grund. Sympatisörer till denna sorts grupper är också ofta socialt marginaliserade, och upplever att etablerade politiska partier inte tar deras rädsla och oro på allvar. Det underlättar rekrytering till extrema sammanslutningar. När känslan av att vara utsatt och förfördelad redan är etablerad, förstärkas den ytterligare med en retorik som utmålar det främmande – den andre – som orsaken till ens problem, som ett hot mot ens trygghet.

Också Breivik uttrycker upprepade gånger i sitt "manifest" att samhället är akut hotat, och även här konkretiseras samhället med hjälp av familjemetaforer. Då samhället/familjen står under attack från islam, måste han och andra "Rättfärdighetens riddare" kämpa för "våra bröder och systrar." Han skriver att de försvarar "dig och din familj" och de är "villiga att bli martyrer" och offra sig för folkets goda och Europas frihet. Retoriken är närmast identisk med exemplen från islamistisk diskurs ovan. Extremister på båda sidor lever under föreställningen att det pågår ett krig mellan "västerländska värderingar" och "islam." I ett starkt patriarkalt språkbruk manas männen därför att gå i krig för att skydda kvinnor och barn.

Det finns naturligtvis viktiga skillnader mellan islamistisk extremism och högerextremism. Men det finns också likheter som kan vara viktiga att ta fasta på för att förstå och i förlängningen kanske kunna motverka dessa tendenser. I båda läger ger man uttryck för en svartvit världsbild, där man själv står för det goda i kamp mot ondskan. Inom båda lägren ser vi ett apokalyptiskt språkbruk: Gör vi inget nu är det snart för sent. Och liksom i de islamistiska grupper som Ilyas Mohamed studerat använder man sig i den islamofobiska diskursen av en känsloretorik kopplad till det vi gemensamt värderar högst som hotat av det främmande.

Det finns mycket skrivet om såväl islamistisk som islamkritisk diskurs. Ett färskt exempel är senaste numret av tidskriften Expo (3/2011) som fokuserar på "Idéerna som inspirerade Breivik". Att studera idéer än enklare än att studera känslor, och att dra konturerna kring dessa idévärldar är också ett försök att rationalisera det tillsynes oförståeliga. Men det krävs sannolikt mer än religiös eller ideologisk övertygelse för att en människa ska ta steget till att utföra ett terrordåd. Starka känslor av kärlek, förtvivlan och hat ger liv till ideologierna och kan, i sin ofta irrationella kraft, föra individer över gränsen. Detta är också känslor vi alla kan känna igen oss i, även om vi starkt tar avstånd från bakomliggande ideologier.

Känsloforskning är ett relativt litet fält, och emotiva dimensioner av extremistiskt våld har inte uppmärksammats i samma grad som ideologiska eller religiösa element. Med dessa är inte mindre viktiga för att förstå hur individer attraheras av dessa miljöer. Eller vad som driver en individ från övertygelse till handling. Tillsammans med religiösa och ideologiska liksom socioekonomiska och psykologiska drivkrafter, är dessa känsloretoriska element ytterligare en pusselbit för att förstå extremism och terrorism.