Id-kontrollerna är ett historiskt misstag

När riksdagen öppnade i höstas lämnade som vanligt statsministern sin regeringsförklaring. Stefan Löfven hade satt en svensk flagga på kavajslaget och öppnade sitt tal med frågan: Vad ska den blågula flaggan symbolisera? När polariseringen ökar och oron sprids så behöver vi samlas kring vilket Sverige vi ska ha, förklarade Löfven. Sedan målade han upp sin vision.

Sverige ska vara ett land där ingen lämnas efter, men ingen heller hålls tillbaka. Ett land i arbete, som tar klimathotet och utbildning på allvar. Vi ska vara ett öppet land där vi välkomnar människor som flyr undan krig och förtryck, manade Löfven.

Det var vackra ord. Nu vet vi hur det blev.

Sedan den där dagen har Stefan Löfven och regeringen dragit igång ett race mot botten för att på alla möjliga och omöjliga sätt begränsa asylinvandringen till Sverige. I veckan gick slutligen beslutet om att införa id-kontroller på färjor, bussar och tåg från Danmark till Sverige igenom. Förslaget har fått massiv kritik. Det riskerar att strypa Öresundsregionens näringsliv och det innebär i princip att Sverige överger asylrätten.

Ändå har regeringen baxat igenom det, med direkt stöd av Sverigedemokraterna.

Den dramatiska omsvängning av svensk migrationspolitik är av flera skäl ett historiskt misstag. I bakgrunden ekar Stefan Löfvens fråga: Vad ska Sverige stå för?

För de människor som tvingats lämna sina hem och söka sin trygghet i Europa är svaret på den frågan smärtsamt tydligt. Sverige är som alla andra: Vi stänger dörren. Id-kontrollerna skyndar på den dominoeffekt som trycker flyktingarna tillbaka till EU:s yttre gräns. Detta sker samtidigt som vi ser den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.

Flyktingarna har blivit något att skrämmas med i den europeiska politiken. Det sägs att de kostar pengar, kan vara terrorister och får välfärdsmodellen att vittra sönder. Föreställningarna om flyktinghotet går i linje med den högerextrema propagandan som pumpats ut i decennier, men som nu blivit mainstream. Den vinner mark i en tid när flyktingarna förvandlas från människor till brickor i ett spel och när allt handlar om krishantering.

Och nu ställer sig Sverige i ledet.

De senaste månadernas stora ökning av antalet asylsökande har orsakat en stor belastning på de samhällsfunktioner som är en del av mottagandet. Och på vissa håll är läget akut. Det har kallats "systemkollaps". Det har låtit som om vi är på väg mot den stora undergången. Och regeringen har inte visat något intresse av tona ned domedagsretoriken. Tvärtom.

Politik är att välja väg. Det hade gått att bygga ut det system som inte pallar trycket. Listan på saker som skulle kunna göras är lång. Med allt från att luckra upp byråkratin och göra systemet smidigare till att ta kontrollen över boendefrågan och se till att det skapas värdiga och snabba boenden.

Regeringen har inte suttit still i båten. Och jämfört med resten av Europas länder så har Sverige tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Sverige är inte heller Ungern där ministrar varnar för en muslimsk invasion. Desto mindre anledning att bli mer lik resten av Europa. Ändå är det just det som händer nu.

Nu säger regeringen alltså stopp. Och de har inget emot att tala om det som en kris. Det verkar tro att det ska bli en repris på hanteringen 90-talskrisen. Då tog Socialdemokraterna beslut som gjorde ont. För att sedan komma ut på andra sidan som det ansvarstagande partiet som vi kan lita på när det blåser hårt.

Det verkar finnas en föreställning om att de tjänar på att tala om det som en nationell kris.

Problemet är att det här inte är 90-talet. Detta är ingen repris. Det är 2015, året då den svenska nationalismen fick sitt stora genombrott och marken gungar. Vi har en tredje kraft i den svensk politik, och den går inte trolla bort genom att underblåsa krisstämningen för att sedan rida ut den. Särskilt inte när det hänger ihop med invandringen.

Det är dags att inse att Sverigedemokraterna och den opinion som står bakom partiet inte är ett hot från marginalen. De är mitt ibland oss, en del av Sverige. Och den motarbetas genom att bygga en politik på andra värden än deras. Inte att göra lite mer som de vill, och låtsas som att det är det enda alternativet.

Självklart måste vi anstränga oss för att kunna lösa ett så bra flyktingmottagande som möjligt. Vi måste vända på alla stenar. Det sorgliga med beslutet om id-kontroller är att det visar att regeringen är beredda att göra det – när syftet är att begränsa invandringen.

Beslutet handlar dessutom om mer än själva id-kontrollerna. Sverige har länge odlat en självbild där vi sticker ut som en slags moralisk föregångare i världen. Vår patriotism bygger på öppenhetens värden. Det är som alla andra nationella självbilder en konstruktion. Och när det gäller praktisk politik är den långt ifrån sann. Men den är åtminstone något att bygga på. En slags idé att forma det moderna Sverige kring.

Nu är även det raserat.

Frågan är vad vi har kvar då?

Just nu har vi bara krisen och ett vägval som säger att flyktingarna är ett problem och att det är dags att tänka på oss själva. Vilket i Sverige är en tanke som riskerar att inte omfatta landets minoriteter.

Vad vill vi berätta för våra barn och barnbarn om det samhälle där de växer upp? frågade sig Löfven i det där talet i riksdagen för drygt fyra månader sedan.

Jag vet vad jag kommer säga.

Sverige, det var landet som till slut gjorde som alla andra och stängde dörren när människor behövde komma in. Vi gjorde deras kris till vår egen och löste den genom att vända världen ryggen.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer