”Jag hade inte råd att vara barn längre”

Artikeln är publicerad i Tidskriften Expo 2-2016

Gloria Ray Karlmark har ett perspektiv på rasismen genom sin egen familj, fem generationer. Hennes farfar var slav i den amerikanska södern. Hennes barnbarn här i Stockholm, dit Gloria flyttade med sin svenske man för snart 50 år sedan, hamnade för några månader sedan på Hamngatan dagen före den omtalade Folkets demonstration.

Barnbarnet blev vittne till hur en rasistmobb av fotbollshuliganer drog runt och misshandlade människor, för deras hudfärgs skull.

Gloria själv var som 14-årig skolflicka en av aktörerna vid en milstolpe i den amerikanska medborgarrättsrörelsens historia. 1957 blev hon en av the Little Rock Nine, de nio svarta eleverna som ville börja i en dittills vit highschool i den djupt rasistiska delstaten Arkansas. Guvernören satte in soldater mot barnen.

– Min barndom tog slut den där första dagen när vi inte släpptes in i skolan. Jag hade inte råd att vara barn längre, jag insåg att nu handlade det mer om en princip än om mig själv. Det var första men inte sista gången i mitt liv.

Nyhetsbilderna från Little Rock spreds över världen. På en ser man Gloria Ray – som hon hette då – bland sina kamrater, och den kraftiga axeln på soldaten som ska försvara den vita världen mot de svarta barnen.

– Den bilden säger allt om mig just då. Förvåning. De låter mig inte gå i skolan! Det fanns inte i min tankevärld. Men då förstod jag vad segregering gick ut på: man skulle inte få utvecklas, man skulle vara sämre ställd, med sämre kunskaper, kvar på botten resten av sitt liv.

– Mina föräldrar hade lärt oss och alla de arbetade med att mycket kunde, och skulle, bli bättre. Det enda som behövdes var utbildning, kunskaper, färdigheter. Då skulle hela världen inse att det bara var dumt att göra skillnad på folk utifrån utseende.

Uppmärksammades positivt först 1982

Gloria har ett långt yrkesliv i USA, Sverige och Holland att se tillbaka på. En pionjär i databranschen, hon började på IBM år 1970 som systemanalytiker, och hennes kunskaper om datanätverk bidrog till att hålla ihop gruppen från Little Rock.

Första gången the Nine uppmärksammades positivt i USA var 1982. De första åren efter 1957 var de hatade i Södern – utom i det svarta samhället. Den stora skillnaden kom när Bill Clinton som guvernör i Arkansas 1987 bjöd de nio tillbaka till Little Rock. Han försökte förbättra delstatens rykte och få dit fler investeringar.

Nu har de fått Congressional Gold Medal, det finaste man kan få, och står staty utanför Arkansas parlament – som en påminnelse om hur en guvernör missbrukade sin makt.

Konditoriets frasiga toscakaka som jag har tvingat på Gloria ligger orörd. Det finns så mycket att berätta om så hon hinner inte äta, bara smutta på cappuccinon. För henne började historien i april 1957, hon gick i en svart junior high school och skulle till hösten upp i nästa stadium.

– Fröken skickade runt en anmälningslista. Central High School ska öppnas för alla på höstterminen, och de som vill börja där kan skriva sitt namn på listan. För redan 1954 hade Högsta domstolen slagit fast att skolsegregering var emot lagen. I det svarta samhället trodde man att det bara var en tidsfråga. Gloria skrev på och skickade listan vidare. I augusti körde hon och en klasskamrat som också skrivit på till skolan för att bekräfta att de tänkte börja.

Eisenhower skickade 1 000 soldater till Arkansas för att skydda Glorias skolgång. Gloria Ray syns längst till höger i vit blus.

Stoppades av guvernörens soldater

Gloria hade bil och körkort fast hon bara var 14 år. Hennes pappa hade ändrat namn och ålder på ett av mammans gamla körkort och lämnat in det för förnyelse.

– Så hade jag körkort, en del saker var enkla att ordna på den tiden, säger Gloria och skrattar.

De körde till skolan och skrev in sig utan problem. Men inför skolstarten började tidningarna uppmärksamma frågan. På inrådan av en kyrkoledare gick eleverna därför dit i grupp med några vuxna. Och stoppades av guvernörens soldater.

Tre veckor senare, ett nytt försök. De kom in via en sidoingång men blev efter några timmar avhysta av polis. Först vid tredje försöket kunde de komma in, och sedan fortsätta gå i skolan. Då hade president Eisenhower som överbefälhavare skickat dit 1 000 andra soldater. De var på plats hela första året; hämtade de svarta eleverna, körde dem och skyddade dem.

En nyckelperson var Daisy Bates, ordförande i medborgarrättsrörelsen i Arkansas och gift med redaktören för en progressiv tidning. Hon visste hur medier fungerar och blev från första dagen talesperson för the Little Rock Nine.

– Vi träffades varje morgon hemma hos henne och åkte tillsammans till skolan. Ingen av oss nio var tvingad. Att vi ställde upp varje morgon hos Daisy Bates handlade inte om att vi ville gå i just den skolan utan det var principen. Vi nio hade kommit fram till samma slutsats. Det var dags för avsegregering, säger hon.

Men det här året var också början på en enorm sorg, livets hårda realiteter drabbade en fjortonåring. Att folk ville henne illa, det kom som en chock.

– Jag hade trott att jag skulle kunna göra allt, jag hade Doris Day som min favorit, ja, ja, jag var väldigt ung och naiv. Jag kom från en miljö där båda mina föräldrar var välutbildade och hade en tro på det goda. Gandhis ickevåld och positivt tänkande, det var vad vi talade om vid matbordet, säger hon.

Protester mot Little Rock Nine i Arkansas år 1957.

Nästa läsår fick Gloria Ray gå i en nyligen avsegregerad high school i grannstaten Missouri. För i Arkansas öppnade inte skolorna, varken för vita eller svarta elever. Det var guvernörens motdrag, och the Nine fick skulden för att alla elever drabbades under ett helt år.

– Det har varit ett mönster i mitt liv att alltid ha varit den annorlunda. Att börja på universitet var att hamna ur askan i elden – nu gällde det genus också.

Hänvisades till de utländska studenterna

Gloria kom in 1960 på IIT i Chicago, ett av USA:s tre bästa tekniska universitet. Det hade just öppnats för kvinnor, hon var en av de 56 första kvinnorna på grundnivå. Och den enda svarta.

– Det fanns inget studenthem för kvinnor så vi fick bo på andra sätt. Min lägenhetskamrat bjöd inom en halvtimme dit alla sina kompisar för att titta på mig. Och de studentföreningar som erbjöd sociala program tog inte emot svarta. Lösningen blev att Gloria hänvisades till klubben för utländska studenter.

– Det kunde jag tacka universitetet för när jag 2009 höll tal som Årets Alumn. För så träffade jag min man Krister. Vi gifte oss med ett enkelt bröllop på vigselkontoret i Chicago. Min mamma drömde om att ordna ett stort bröllop för oss i Missouri där hon bodde efter att ha fått sparken från sitt statliga jobb i Arkansas. Men 1966 var det fortfarande olagligt i Missouri för en svart och en vit att gifta sig.

När Gloria och Krister kom till Sverige tänkte hon att hon nu skulle få vara Doris Day, en riktig hemmafru. Men redan första gången de var bortbjudna på middag fick hon erbjudande om anställning på IBM när hon berättade att hon hade jobbat med robotik och sådant. På den tiden, 1970, fanns det två slags anställningskontrakt på IBM, ett för män och ett för kvinnor. Män hade högre lön och mer semester. Och med sina erfarenheter blev Goria anställd som man.

– Ibland har jag undrat hur mitt liv skulle ha blivit om jag hade följt mönstret i min familj, inte sökt till Chicago utan börjat på Tuskegee Institute, det svarta universitetet i Alabama där min pappa hade arbetat med pionjärerna bland afroamerikanska akademiker. Jag har alltid lidit av att inte kunna min egen svarta historia. Jag kom ut i andra världar, fick en annan förståelse, ser saker på ett helt annat sätt. "Gloria tänker lite annorlunda" säger de andra i the Nine alltid när vi träffas.

– Vi nio har kvar grundinställningen att allt kan bli bättre, men det går långsamt. Man blir ledsen när man stöter på attityder från det förflutna. Men mest ledsen av allt blir jag när afroamerikanska ungdomar inte vill lära sig något. Inte gå i skolan, hellre stampa och rappa än att studera och hjälpa sina medmänniskor. Det är en lite dyster tid nu. Hur ska man få de bästa lärarna att jobba i de tuffaste storstadsområdena? Och unga jurister måste på nytt engagera sig för att påverka lagar som missgynnar svarta. Det är dags för det igen, säger hon.

Nygamla främlingsfientliga tongångar

Det är också dags för oss att skiljas åt. Det sista Gloria gör innan vi reser oss är att vira in den orörda toscakakan i en ren servett. Den får hänga med hem i väskan.
Vi talar om den senaste utvecklingen i Sverige – de nygamla främlingsfientliga tongångarna i politiken. Skrämmande, men Gloria har sett det komma.

– Mycket av det som jag har råkat ut för kommer från nya svenskar, med attityder från de länder de kommer från. Jag märker att de som behandlar mig illa ofta är personer som inte bott lika länge i Sverige som jag.

– Som alltid handlar det om okunnighet. Utbildning, det är lösningen på allt, sade mina föräldrar. Jag håller med dem, du ska inte underskatta hur många okunniga människor det finns där ute, säger hon.

Gloria Ray Karlmark sommarpratar den fjärde juli. Intervjun finns att läsa i Expo 2-2016. Bild: David Lagerlöf/Expo