Kärlekens pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet

”Att hata är en del av nazismen” skriver Heléne Lööw i sitt bidrag Hatets ideologi – den svenska nazismens syn på homosexuella. Hon menar att denna hatets politik är ständigt närvarande och konstant reproduceras i dagens svenska naziströrelser. Lööw visar på skrämmande exempel där nazister med beräknande cynism lägger upp taktiken för bekämpningen av homosexuella: bland annat uppmanade tidskriften Siege 1991 till ökat våld. Aktivister sporrades att attackera homosexuella på gatan eller i deras hem, eftersom det visat sig att den utsatta i regel drar sig för att polisanmäla händelsen.

Ulrika Westerlunds artikel Ihjälslagna, ihjältigna – kampen för upprättelse för fångarna med den rosa triangeln beskriver homosexuella före detta koncentrationslägerfångars långa kamp för upprättelse. I Österrike bestämdes 1947 att de människor som på politiska, etniska eller religiösa grunder utsatts för nazisternas förföljelser skulle erhålla ekonomisk kompensation. Det visade sig dock att alla spår från nazitiden inte var i grunden bortsopade - fram till 1971 var homosexualitet olagligt i Österrike. Den ekonomiska kompensationen omfattade inte människor som varit koncentrationslägerfångar pga kriminalitet – varför homosexuella vägrats ersättning.

Ytterligare ett särskilt intressant bidrag till antologin är Patrik Steorns Nazismens konst och manlig homoerotik – en bildernas allians. Steorn diskuterar den spännande motsättning som präglade propagandabilderna i 1930- och 40talens Tyskland. Nakna, muskulösa manskroppar användes för att symbolisera den starka, maskulina nazistiska staten. Idealet var en kropp som utstrålade auktoritet och hårdhet, en självklarhet i en kultur byggd på manlighetskult. Men det var inte alltid självklart att propagandabilderna sågs genom konventionella, heterosexuella glasögon. En och samma bild kunde både användas som propaganda för nazismen – och som pornografi.

Kärlekens pris är på det hela taget en välkomponerad och intressant antologi. Möjligen tenderar de artiklar som har karaktär av personporträtt att dra ner tempot något. Idén att genom personliga öden illustrera ett strukturellt förtryck i en viss historisk epok är god, men bidragen kunde ha varit något färre. I huvudsak är dock artiklarna varierande utan att helheten blir spretig. Blandningen av historiskt perspektiv och samtidsjournalistik bildar en bra grund för den som nyligen bekantat sig med ämnet, eller planerar att bli mer insatt.

Anna Amnéus