Minns Björn Söderberg

Hans kamp för att få bort nazisten från posten blev till slut hans död. Den 12 oktober 1999 sköts han till döds utanför dörren till sin lägenhet.
Mordet sände en chockvåg genom Sverige. Med polismorden i Malexander i färskt minne klev tiotusentals svenskar ut på gatan för att visa sin avsky mot nazismen. Inom LO talades det om en kraftsamling. Hotet från den nazistiska rörelsen var uppenbar.
Och samhället svarade.

Det finns olika sätt att minnas någons död.
Jag kände aldrig Björn Söderberg. Förlusten av vännen och kamraten Björn Söderberg kan bara beskrivas av de som kände honom. Den sorgen är inte min.
Men minnet av mordet innebär en annan sorg.
Sorg över det sår som det rev i den svenska demokratin.
Sorg över att samhällets motståndskraft mot den svenska nazismen har falnat.
Den sorgen borde beröra oss alla.

Den nazistiska rörelsen har växt sedan 1999. Vit makt-rörelsen är fortfarande marginaliserad och utan politiskt inflytande. Men den har professionaliserats och genomgår just nu en omstrukturering där betydande delar av dess anhängare lägger de nationalsocialistiska symbolerna åt sidan, med ambitionen att göra nazismen rumsren.
Samtidigt som vit makt-rörelsen har vuxit i styrka har samhällets motstånd paradoxalt nog tappat i kraft.
Det finns de som gör motstånd. Antifascistiska gräsrötter har under de senaste åren lyckats skapa en rad spännande och breda initiativ på lokal nivå.
Men samhällets stöd uteblir.
Trots att den nazistiska rörelse som man så kraftigt tog avstånd står på samma grundprinciper då som nu. Trots att dess anhängare gång på gång hotar, trakasserar och misshandlar.

Det finns många lärdomar att dra av det där omtumlande året 1999. Det går att mobilisera ett brett motstånd, om man väljer att se nazismen för vad den är. Det går att få vit makt-rörelsen att backa tillbaka.
Den tragiska är att det krävdes en mans liv för att vi skulle inse det.

Artikeln är tidigare publicerad i Expressen

Daniel Poohl