Mitt första möte med den exkluderande feminismen

Vi sitter i tystnad vid varsin sida av bordet inne på Subway. Tidigare den dagen hade jag och min vän vaknat till nyheten om att en av våra barndomsvänner rest utomlands för att ansluta sig till en terrorgrupp.

Hur kunde vi inte ha förutsett detta?

När vi sitter där reflekterar jag över tiden vår barndomsvän delade våra värderingar. Tiden hon och jag stod framför den fläckiga spegeln inne på mitt gamla tonårsrum, och kammade håret i hopp om att se ut som Angela Davis. Nu har hon rest iväg för att ansluta sig till en grupp som tvingar människor att ta till flykt, och aktivt vill försämra villkoren för kvinnor.

Det är då verkligheten slår till med all sin kraft. Antifeminismen lyckades övertala den mest enträgna feministen jag en gång kände. Det skrämmer mig.

Den senaste tidens händelser har lämnat mig än mer mer besviken på en handlingsförlamad feminism. En feminism som fortfarande kantas av samma problem där stora delar av den fortfarande är osolidarisk, och otillgänglig.

En feminism som genom de senaste årens diskussioner tydliggjort att muslimska kvinnors problem framförallt är deras. En feminism som återigen står handlingsförlamad när muslimska kvinnor attackeras verbalt och/eller fysiskt. När de feminister som agerar gör det i egenskap av antirasister, men få som en medsystrar. Som en syster som anser att ingen kvinna ska behöva bli avklädd i det offentliga rummet av en okänd man. Någon som ser att det även gäller oss i hijab.

Mitt första möte med den exkluderande feminismen var i tonåren. Jag hade gått med i en tjejgrupp och kunde inte beskriva magkänslan som uppstod när vi skulle tala om skönhetsnormer, och jag inte kände igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Den skönhetsnorm jag tvingades förhålla mig till ledde till blekningsmedel och kemikalier i håret, i hopp om att bli av med afrot.

Jag lärde mig mycket i den tjejgruppen. Men det var även där jag insåg att jag inte bara är en kvinna. Jag är en svart, muslimsk kvinna. Och det kommer alltid att genomsyra min feminism.

Den där känslan av att sitta i ett rum med feminister som man visserligen respekterar, men samtidigt känner sig exkluderad av är en känsla som varit genomgående i mitt liv. Det är den som smyger fram när jag sitter i ett panelsamtal och förstår varför få av arbetarklassens kvinnor befinner sig i det rummet, när delar av feminismen är till för dem med "smarta" analyser.

Jag säger som författaren Bell Hooks: "There will be no mass-based feminist movement as long as feminist ideas are understod by a well educated few".

Det är den som dyker upp när jag följer en feminism som många gånger missar utsattheten hos underklassens kvinnor som idag består av hemlösa EU-migranter och papperslösa som ofta möter på ett sexuellt våld på gatorna. Men samtidigt sällan missar ett tillfälle att berätta om ojämställda bolagsstyrelser.

Någon sa en gång att feminismen är kvinnors politiska självförsvar, och antifeminismen insikten om att kvinnor inte är försvarslösa. Min förhoppning är att det är vad vi kommer att erbjuda nästa generation - ett politiskt självförsvar.

Men för det krävs en solidarisk rörelse. En rörelse där alla kvinnor känner sig inkluderade. Där blekningsmedel och ätstörningar får lika mycket plats. En rörelse som inser vikten av solidaritet i en tid där antifeminismen till och med lockar till sig människor som en gång i tiden var engagerade feminister. Människor som min barndomsvän.

Texten publicerades första gången i Expo#2-2015.
 

PRENUMERERA HÄR ...