ND till handlingarna

Expo har bevakat Nationaldemokraternas verksamhet men utan att lägga någon dramatisk tonvikt på detta. I jämförelsen med Sverigedemokraterna har Nationaldemokraterna för all del varit mer underhållande, men det har hela tiden varit SD som varit det betydelsefulla partiet.

ATT ND SKULLE splittras har stått klart sedan partiet grundades. Partiet har hela tiden byggt på den olösliga motsättningen att ideologi och aktivister strävat mot nazism medan retorik och officiella principresonemang försökt framstå som demokratiska. Det finns ingen "demokratisk nazism" och följaktligen har frågan hela tiden bara varit när de interna motsättningarna skulle nå den kritiska nivån.

Nationaldemokraterna grundades till följd av en splittring inom Sverigedemokraterna. Splittringen var inte ideologisk – någon dramatisk åsiktsskillnad mellan partierna finns inte – utan handlade om personlig prestige, maktkamp och synen på taktiken i det praktiska arbetet. Sverigedemokraternas strategi har varit att etablera sig som ett "demokratiskt" parti – det ingår ju till och med i partinamnet.

Ekvationen var enkel – för att vinna politisk framgång måste Sverigedemokraterna få stöd från den krets av väljarna som var missnöjda med det politiska etablissemanget, men som inte uppfattade sig själva som nazister eller "nationella". Så länge SD uppträdde som ett traditionellt nazistparti med skinnskallar och uniformerade stollar i förgrunden skrämde partiet bort alla potentiella väljare. Då Mikael Jansson tog över rodret 1995 var en av hans första åtgärder att förbjuda uniformer vid offentliga möten. Partiet har därefter steg för steg skjutit de mest uppenbara stollarna och militanterna åt sidan till förmån för slipsklädda och någorlunda rumsrena aktivister, både ungdomar och pensionärer. Den mest vulgära rasistiska propagandan tonades ned och ersattes med ett utslätat och föga kontroversiellt partiprogram.

DENNA TAKTIK GAV resultat i valurnorna. 1998 ökade partiet från 13 000 till 20 000 röster och 2002 kom genombrottet med 76 000 röster och 50 kommunala mandat. Sverigedemokraterna blev därmed Sveriges största parti utanför riksdagen.

Nackdelen med taktiken var att samtidigt som partiet vann väljare så uppstod ett missnöje inom den hårda kärnan av trotjänare och aktivister som arbetade i anletets svett med att skriva flygblad och sprida propaganda. Dessa veteraner hade ju gått med i ett nazistiskt parti och hade aldrig tvekat över var de stod på den nationella skalan; helt plötsligt kändes partiprogrammet främmande och "liberaliserat", och ingen vågade längre tala ur skägget. Alltså bröt sig kärnan av aktivister ut och öppnade egen butik i form av Nationaldemokraterna i augusti 2001.

NATIONALDEMOKRATERNA SAMLADE både partiveteraner och trotjänare som grundaren av SD Sven Davidsson, Tomas Johansson och Henrik Ehnmark. Frontfigur blev Anders Steen, och den förre nationelle partiorganisatören Tor Paulsson var den drivande kraften i splittringen. Utbrytarna fick också stöd från en stor grupp inom Sverigedemokraternas Ungdomsförbund och några enstaka tongivande aktivister ute i landet, men på det hela taget var ND en Stockholmsföreteelse med säte i Haninge.

I propagandan har ND hela tiden försökt framstå som ett rikstäckande parti och den ena pappersavdelningen efter den andra har i rask takt etablerats. Partiet har också lagt stor tonvikt vid propagandan och offentliga manifestationer där medlemmarna fått resa för att visa upp sig på olika orter.

Partiets styrka har hela tiden varit att de som hoppade av från Sverigedemokraterna var några av de mest driftiga och engagerade aktivisterna – det var alltså följaktligen relativt lätt för Tor Paulsson att vifta med partipiskan och tvinga ut medlemmarna till möten och samlingar. Detta håller under en viss tid då entusiasmen är hög, men snart nog infaller en viss mättnad av gatumarscher även hos de mest engagerade.

DÅ NATIONALDEMOKRATERNA väl var etablerade, lagom till valet 2002, inföll nästa problem. Då hade i stort sett alla som hade lust att hoppa av från Sverigedemokraterna redan hoppat av och därmed måste nyrekryteringen ske från annat håll. Nationaldemokraterna vände sig därför i allt högre utsträckning till den traditionella naziströrelsen, inte minst Nationell Ungdom.

Därmed, eftersom det inte finns något som heter "demokratisk nazism", var det garanterat att partiet skulle få problem. Redan Expos mullvad Daniel Poohl, som följde partiet under några månader efter grundandet, drog slutsatsen att det nazistiska inslaget var betydande. ND var helt enkelt ett försök att grunda ett nazistiskt parti med "demokratisk" profil.

Det första problemet uppstod redan i valet 2002. Sverigedemokraterna blev landets största parti utanför riksdagen medan ND fick nöja sig med fyra kommunala mandat och blott tiondelen så många röster som SD. Även om detta var närmast ofrånkomligt så tycks det ha blivit en kalldusch för många av aktivisterna, som hade räknat med betydligt större framgångar. Framför allt hade de räknat med att Sverigedemokraterna skulle falla samman.

Rörelseutrymmet för Nationaldemokraterna krympte också dramatiskt. Någon kommunal verksamhet att tala om kunde knappast skapas med mandat i endast två kommuner och eventuell återstående demokratisk trovärdighet försvann eftersom partiet bara kunde agera inom ramen för den traditionella nazismen. Det var alltså enbart på tillställningar som till exempel Salemmarschen som partiet kunde visa upp sig. De enstaka nyförvärv som partiet fick bestod huvudsakligen av antisemitiska propagandister. Partiet "framgångar" blev allt mer tom retorik på partiets hemsida och självförhärligande kampanjer på enstaka orter.

DET ÄR SJÄLVFALLET så att då ett militant högerextremt parti dyker upp i en kommun så väcker det uppmärksamhet. Flera lokalpolitiker har med oro sett partiet dyka upp på den egna orten – Norrtälje, Mölndal och andra.

Då vi på Expo hållit föredrag eller haft diskussioner med fullmäktigeförsamlingar i olika kommuner har vi hela tiden varit tvungna att dämpa denna oro. Jovisst, Nationaldemokraterna är högljudda och har en grupp aktivister som är oerhört energiska. Men i verkligheten är det mer skrammel än något att oroas över. Nationaldemokraterna är en dagslända som kommer att försvinna i det nationella bruset.

Denna attityd har också avspeglats i Expos bevakning på hemsidan och i tidningen. Vi har rapporterat viktiga incidenter där Nationaldemokraterna varit inblandade – till exempel attacken mot Pride 2003 och liknande – men då det gäller politiskt inflytande har hela tiden Sverigedemokraterna haft en betydligt större tyngd. Det är där som den viktigaste antidemokratiska vegetationen formas, vilket inte minst framgår av avhopparen Tommy Funebos beskrivning av tillståndet inom SD.

Det kan möjligen roa någon att Nationaldemokraterna lyckades formulera en konspirationsteori även om detta; eftersom Expo ofta ignorerat ND och bevakat SD i betydligt större utsträckning, så måste detta vara ett tecken på att Expo "fruktat Nationaldemokraternas frammarsch" så till den milda grad att vi försökt fokusera allt intresse till konkurrenterna. I själva verket var det så att vi definierade ND som ett dussinparti som snart skulle spricka och som det inte riktigt var mödan värt att ägna allt för stor uppmärksamhet.

MEDDELANDET ATT NATIONALDEMOKRATERNA splittrats väcker följaktligen ingen dramatisk förvåning på Expos redaktion. Nu vidtar ett tid av oro i den "nationella" leden.

En stor del av de som lämnat partiet under de senaste veckorna är de aktivister som av någon anledning fått för sig att ND trots allt hade något med "demokrati" att göra. De klagar över bristen på intern partidemokrati och skräms av de alltför uppenbara nazistiska inslagen. Många av dessa kommer med lika stor sannolikhet att söka sig tillbaka till Sverigedemokraterna, återigen i tron att det partiet har något med "demokrati" att göra.

Sverigedemokraterna har tjänat på att Nationaldemokraternas utbrytning. Det har inneburit att partiet kunnat bli av med en hel del av sin ballast i form av kriminella och nazikopplade aktivister, och nu befinner sig SD i den gynnsamma positionen att de kan välja och vraka bland de aktivister som återkommer till fadershuset och skrapar med foten.

Nationaldemokraterna kommer säkert att överleva och även framledes att finnas som en etikett i den nationella rörelsen. Men med avsaknaden av de någorlunda rumsrena "demokraterna" kommer partiet allt mer att uppträda som en nazistisk sekt vid sidan av Svenska Motståndsrörelsen och liknande grupper. Det kommer inte minst Marc Abramson och Vavra Suk att garantera.

Därmed kan Nationaldemokraterna läggas till handlingarna.

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer