Nina Simones vrede födde ett unikt sound

År 1963 blev ett vägskäl. När Nina Simone fick höra nyheten om att fyra svarta flickor blivit mördade av en bomb i en kyrka i Alabama så var hennes första impuls att rusa ut i garaget och försöka bygga en pistol. Men i stället kanaliserade hon all sin uppdämda vrede genom att skriva låten ”Mississippi Goddam” på en timme.    

Hon kom att bli en av de viktigaste artisterna för svart frigörelse och stolthet, tätt sammanlänkad med den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Hon sjöng under den berömda marschen mellan Selma och Montgomery, med Martin Luther King som en av åhörarna. Och hon blev bara argare ju längre årtiondet gick.    

Nina Simone föddes 1933 och hette egentligen Eunice Waymon. Hon var ett musikaliskt underbarn som tidigt fick klart för sig att som svart kvinna hade hon det mesta emot sig. När hon skulle ge sin första konsert som elvaåring blev hennes föräldrar bortfösta från första raden till förmån för några vita besökare. Hon vägrade spela innan de fått flytta tillbaka.    

Hon tänkte bli klassisk konsertpianist men blev inte antagen till utbildningen hon sökt till – på grund av rasism menade hon själv. Simone började i stället spela på nattklubbar för att få in pengar. Där skapade hon sin unika blandning av jazz, blues, gospel och klassiskt.    

Nina Simone utstrålade pondus och obeveklig integritet.

Privat var det sjaskigare: Hon blev misshandlad av sin make, led av bipolaritet, togs in på sjukhus i tvångströja. När hon dog 2003 hade hon varit sjuk i bröstcancer under lång tid. Hennes betydelse verkar dock bara ha ökat sedan dess.

Texten publicerades första gången i #2 2015 av tidskriften Expo. Som prenumerant har du tillgång till alla tidigare nummer av tidsriften Expo. Teckna en prenumeration, 4 nummer för 360 kronor.