Normkritik sätter fokus på makt

Jag ansvarar över de val jag gör i min arbetsprocess, över alla komponenter jag använder för att visualisera omvärlden, lokalt och globalt. Bild, illustration, färg, typografi, språk, kroppar … och så vidare. Alla dessa val bär på referenser och påverkar vilka verkligheter som representeras och tar plats. Hanterandet av dessa byggstenar ger mig makt och utrymme att antingen upprätthålla normer eller bidra till förändring av dem.

Under min designutbildning fick jag praktiska kunskaper. Jag övade upp min kreativa förmåga samt lärde mig använda de verktyg som krävs för att utföra mina arbetsuppgifter som visuell kommunikatör. Men en sak som utbildningen inte gav mig var metoder att se makt kopplat till normer. Med det menar jag den viktiga processen att medvetandegöra och reflektera över olika val med grundläggande maktanalys och kunskaper om representation som stöd. Kort sagt tränades inte min förmåga att förstå varför världen ser ut som den gör, hur människors förutsättningar skiljer sig åt och vilken roll visuell kommunikation spelar i sammanhanget.

Utan dessa kunskaper kommer vi fortsätta att producera kommunikation som exkluderar stora delar av Sveriges och världens befolkning. Omedvetet kommer vi bidra till att upprätthålla den postkoloniala maktstruktur som råder idag och med den även strukturell rasism. Utan kunskaper om normkritik kommer vi fortsätta reproducera rasistiska, sexistiska och heteronormativa stereotyper i tro om att vår goda vilja ska göra skillnad.

För att jag ska känna tillhörighet i ett samhälle behöver jag känna igen mig. Jag behöver känna att jag kan tolka och läsa av koder, att jag behärskar och delar "språk" med min omgivning. Men jag behöver också känna mig igenkänd. Om jag inte ser mig representerad, om jag gång på gång representeras i form av en stereotyp och sällan eller aldrig får representera mig själv, så kan jag omöjligen känna mig inkluderad.
Så länge vi har en homogen grupp med makten att utforma i princip all visuell kommunikation som vi dagligen tar in, kan vi omöjligt bidra till förändring om det inte sker en dramatisk kunskapsutveckling inom området. Jag anser därför att kunskaper om normkritik borde vara obligatoriskt i utbildningsplanen för skolor som utbildar visuella kommunikatörer.

Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Syftet med normkritik är inte att upplösa normer utan att medvetandegöra och belysa kopplingen mellan normer, makt och möjligheter. Många normer fungerar begränsande, både för individer och grupper, och kan både direkt och indirekt leda till diskriminering och kränkningar.

Konstfack är den första skolan i världen som startat en masterutbildning inom visuell kommunikation med uttalad inriktning på normkreativitet. Det är en bra början. Idag finns en stark normkritisk rörelse som växer på tvären och förenar olika discipliner, konstnärliga som vetenskapliga. Jag känner mig hoppfull inför en förändring som kan bidra till ett samhälle som inkluderar, speglar och reflekterar alla sina invånare.

Parasto Backman är grafisk formgivare och art director samt lärare på konstfack. Hon är också en av initiativtagarna till projektet PK - det finaste vi har.