Ny ungdomsroman om rasism

Vad är egentligen en ”vanlig kille”? Uttrycket är väl bara en av de där flosklerna som dyker upp med mer eller mindre regelbundenhet – inte minst i valtider. Svenne i Per Nilssons nya ungdomsroman med samma namn refereras hur som helst till som ”en vanlig enkel sjuttonårig kille från landet.” Denna vanliga kille från en verklighet med epa-traktorer, Eddie Meduza och fordonsprogrammet på det lokala gymnasiet finner sig plöstligt vara i centrum för samhällsomstörtande verksamhet. När läsaren först möter honom är loppet redan kört och Svenne en av Sveriges mest eftersöka brottslingar, historien berättas i tillbakablickar.

När Svenne tillsammans med två kompisar besöker Stockholm för första gången blir han knivstucken av ett gäng killar med invandrarbakgrund. Väl hemma igen får han besök av en medelålders man som heter Dackeman. Dackeman visar sig vara en populist av rang och har snart värvat, en visserligen än så länge ovetande, Svenne till partisekreterare för Dackemans nya Parti: Partiet Rättvist Sverige.

Partiet skjuter i höjden i opinionsundersökningarna. De är, enligt egen utsago, inte rasister och i styrelsen finns flera personer som själva är invandrare. Ändå stämplas de tämligen omgående som högerextrema, en ganska ofrånkomlig slutsats efter partiets tal om nationell socialism och fokusering på islam som det största problemet i Sverige. Avhoppen från partistyrelsen blir fler och fler tills i princip bara Svenne och Dackeman är kvar.

Situationen spårar snart ur. Partiet Rättvist Sverige har även infiltrerats av en nazistisk sekt som drar igång ”uppfostringsläger” för invandrarkillar där tortyr används lika frekvent som självklart. Det stora slaget kommer, med start i Malmö. Upplopp, blodiga gator i landets städer och hundratals döda – Göteborgsdemonstrationerna 2001 framstår som sandlådedispyter i jämförelse.

Och Svenne då? Denna vanliga kille från landet? Hans roll i det som sker är kärnan i berättelsen. Långsamt rullas den upp för läsaren, verkar vara resultatet av plötsliga infall och Dackemans karisma. Romanen är också berättelsen om de enkla svarens tjusning och om faran med ickedemokratiska partier som ogenerat verkar under en skenbart demokratisk yta.

Det enda grövre stilistiska misstaget är att Nilsson låter varje nytt kapitel påbörjas med föregående kapitels sista mening. Efter hundra kapitel har detta litterära grepp retat gallfeber på läsaren. Annars är romanen fängslande, dialogerna och Svennes reflektioner är levande och autentiska. Kanske har den milt uttryckt utspårade situationen sitt berättigande i en ungdomsroman, även om den vuxna läsaren kan tycka att en framtidsvision där blonda män ostraffat kan slita av muslimska kvinnor deras slöja på öppen gata, är nog så skrämmande. ”Svenne” är en bra utgångspunkt för en diskussion om populism och rasism, om vad man får säga och vilka uttalanden som bör bekämpas. Varje huvudlärare i svenska med ansvar för 15åringar borde införskaffa en klassuppsättning av romanen.

Anna Amnéus