Om nazismen må vi berätta

Efter kriget kom andra kunskaper. För min del i form av sjuka koncentrationslägerfångar som kom till Kroppefjälls sanatorium där min mor var patient och dog allt för tidigt. Efter kriget kom också sanningen om vad nazismen lett till. På biblioteket i Åmål såg jag för första gången de fasansfulla bilderna från koncentrationslägren. "Vi trodde att nazismen var död. Det var därför vi inte lagstiftade mot nazism i Sverige", sa politikern och journalisten Ingrid Segerstedt Wiberg många år senare. Kanske är detta skälet till att nazismen, också den internationella, tidigt frodades i Sverige. Men det förklarar inte varför det berättades så lite om den. Visst blev det en del tidningsartiklar, som när Nordiska Rikspartiet demonstrerade i Göteborg eller när Oredsson slogs i Folkets Hus trappor. Men det var mest enstaka undantag. När min kollega Ingemar Schmid ville göra en film om de norska kvarstadsbåtarna i Göteborgs hamn under andra världskriget, var historien föga känd. Vi anade inte då att vi därmed inledde många års arbete om svensk nazism. Men så blev det.

Allt fler insåg att nazismen inte var död
Det var inte alltid lätt att få nazister att berätta. Ibland lyckades vi, men ofta fick vi blankt nej. Då handlade det om att forska vidare. God hjälp hade vi av Heléne Lööw som hade ägnat sig åt källorna och fått många att berätta. Samtidigt trädde svenska nazister fram. 1980-talets Bevara Sverige Svenskt följdes upp av nya grupper och för första gången kom ett främlingsfientligt parti in i riksdagen: Ny demokrati. Fotografen Tommy Wiberg var en av de första som följde nazisterna på nära håll och det ledde till att bilder spriddes från Hessdemonstrationerna i Trollhättan. Allt fler började inse att svensk nazism inte var död. Men skulle vi berätta? Fanns det då inte risk att de skulle bli fler?

Om det kan sägas att en journalists främsta uppgift är att publicera. Och det gäller också om det innebär svårigheter. Uttrycket "Publish and be damned" använder sig många journalister av. Men hur är det i verkligheten? Jo, journalister har många gånger hållit käft. I Sverige har vi många exempel, som till exempel prins Bertil och romansen med hans Lilian. Många kan tycka att den historien hör till privatlivets område. Och det är förvisso sant även om kungahuset och statsminister i hög grad lever ett offentligt liv.

Men det finns också exempel på mediers tystnad av mer principiell karaktär. Mest känt är självmord, som skall "behandlas med försiktighet". Så görs också. Först på senare år har föräldrar gått ut för att berätta om det personliga trauma som ungdomars självmord leder till. Personligen har jag svårare att acceptera att vi journalister så länge höll tyst om svensk nazism. Att Gustaf Adolf (vår nuvarande kungs far) tillsammans med hustrun Sibylla var hedersgäster när Hitlers ställföreträdare Hess besökte Svensk-Tyska föreningens möte i Stockholm där publiken både "heilade" och sjöng Horst Wessel berättade vi i en tv-film. Först några år senare väckte det debatt. Liksom våra uppgifter om svensk rasbiologi Om eftergiftspolitik och avvisande av judar och zigenare berättades föga.

Man måste berätta om rasismen
I praktiken är mediernas tystnad ett demokratiskt problem. För det som inte debatteras kan lätt leva vidare och av många accepteras som sanning. Dit hör främlingsfientliga strömningar och så kallade "sanningar" som anses förtigas. Det är därför det är så viktigt att öppet debattera nazism och andra främlingsfientliga rörelser. Ingemar, Tommy och jag har i ett antal tv-program beskrivit den svenska nazismen och berättat både om dess internationella kopplingar, om förnekarna (som kan hämta styrka ur att allt färre överlevare finns) och bevarare (som för nazismens idéer vidare). Några gånger har kollegor ställt frågor om varför vi fortsatt berätta om nazism och rasism. Skälet är väldigt enkelt. Det är en journalistisk uppgift att berätta att det också i vårt land finns mörka hörn, och människor som räds ett mångkulturellt samhälle.

Vi kan inte vrida tillbaka tiden
Samtidigt är det paradoxalt så att Dalsland var landskapet som flest emigrerade från. Samtliga min mormors sju syskon "for till amerikat". Vad hade hänt om de avvisats lika bryskt som vi i Sverige stoppade judar och zigenare när kriget nalkades Europa? Vi kan aldrig vrida historiens klocka tillbaka. Men vi kan lära av historien vad rasism, nazism och fascism kan leda till. Vi skall värna alla människors lika värde. Yttrandefrihet och demokrati är viktiga också i vår tid.