Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

På tidiga 1990-talet var det männen som gick längst fram i ledet. Då var det störst går först. De riktigt elaka jävlarna skulle hålla fronten. Rörelsens idealbild av mannen var en försvarare av nation och ära. Problemet för den nationella rörelsen på den tiden var att den uppfattades som militant och rå och med den bilden blev det svårt att rekrytera kvinnor.

Men idag är den råa framtoningen inte lika markant, så visst har de lärt sig något genom åren. Nu är det kvinnan som står i främsta ledet. Det är hon som ska behaga männen och locka än fler kvinnor till rörelsen.

Biologiska skillnader I övrigt har det inte hänt så mycket inom extremhögern när det gäller kvinnosynen. Kvinnans roll är fortfarande underordnad. Enligt den högerextrema rörelsen styrs den ordningen av biologiska olikheter mellan könen, tankar om sociala könsstrukturer uppfattar de som nonsens.

Den högerextreme mannens roll är att försvara kvinnan och barnen från invandrare som i deras värld inte gör annat än rånar, misshandlar och våldtar. Att kvinnorna faktiskt samtidigt organiserar sig inom rörelsen för att komma till tals definieras inte som en motreaktion mot den egna ideologin och dess patriarkala uppbyggnad.

Kvinnor har lite att säga till om När samhället i stort arbetar med frågan om jämställdhet söker sig samtidigt allt fler kvinnor mot den nationella, och till sin natur antifeministiska, rörelsen. På 1980-talet var det inte ovanligt att kvinnorna som fanns i de rasistiska organisationerna hamnade där som flickvän till någon av aktivisterna. Riktigt så ser det inte ut i dag. Nu tar kvinnorna en mer aktiv roll. De nazistiska organisationerna lockar yngre kvinnor medan nationalistiska partier med parlamentarisk plattform lockar äldre kvinnor.

Kvinnan påverkar politiken, men representationsmässigt får de inte någon större plats. Antalet kvinnor i ledande positioner är få – och inte helt sällan är de alibin. Anna Hagwall, andre vice ordförande i Sverigedemokraternas styrelse, är ett alibi i dubbel bemärkelse. Hon är invandrare från Ungern och kvinna. Signalen som partiet vill sända ut är att det inte är rasistiskt eller skulle ha en förlegad kvinnosyn.

Några större möjligheter att nå kommunfullmäktigemandat har kvinnorna i Sverigedemokraterna inte heller haft. 22 procent av platserna på vallistorna i valet 2002 innehades av kvinnor. De var dock så långt ner på listorna att endast åtta procent av samtliga kommunala mandat tillföll partiets kvinnliga företrädare.
  Att utröna vad detta beror på är svårt. För att stävja tillströmningen av unga tjejer till extremhögern krävs mer forskning och analys om kvinnans roll i den nationella rörelsen. expo hoppas att detta nummer kan bidra till en sådan diskussion.