»Rikskansler« Persson

Sverigedemokraterna – Sveriges mest demokratiska parti – brukar beskriva sig som en mirakel av förnuft i ett stormigt antidemokratiskt hav. De senaste åren har Sverigedemokraterna beskrivit sitt parti som alltigenom demokratiskt och motståndarna som terrorister och vänsterextremister. All form av kritik är lögn, smutskastning, propaganda från Expo eller det multikulturella samhället och framför allt massmedias försök att dölja sanningen för det svenska folket.

Eftersom Sverigedemokraterna obegripligt nog utsätts för kritik från en oförstående omvärld kan det följaktligen tolkas som att partiet ständigt utsätts för allehanda komplotter från de eländiga skurkar som falskeligen kallar sig för demokrater och som dessvärre utgör ungefär 99 procent av det svenska samhället. Som tur är har Sverigedemokraterna ett antal intellektuella tungviktare som kan ge partiet ideologisk stadga.

EN AV DESSA är Rose-Marie Tofte, hösten 2002 invald som en av SD:s två ersättare i fullmäktige i Svalöv. Sedan dess har hon både hunnit lämna fullmäktige och arbetat hårt med att avslöja sanningen för det svenska folket. Det har hon nu gjort i en artikelserie om Göran Persson och Adolf Hitler i partitidningen SD-Kuriren.

"Dagens svenska åsiktsförtryck börjar alltmer påminna om Nazityskland", är underrubriken i Toftes analys av verkligheten. Låt oss summera.

I den första artikeln avslöjar Tofte att socialdemokratins propagandametoder i själva verket låg som förlaga till nazismens framväxt i Tyskland. Tofte återger hur Hitler organiserade stormtrupper bestående av krigsveteraner som anföll och misshandlade politiska motståndare på 1920-talet. Detta, skriver hon, påminner om hur Ian Wachtmeisters Det Nya Partiet trakasserades i valrörelsen 1998 och hur Sverigedemokraterna behandlades i valrörelsen 2002.

Massmedia deltar naturligtvis i de Perssonnazistiska anlagen mot Sverigedemokraterna – Eko-chefen Staffan Sonning namnges bland konspiratörerna.

"Adolf Hitler kunde inte ha genomfört de två senaste svenska valrörelserna bättre", skriver Tofte.

ROSE-MARIE TOFTE fortsätter den faktaspäckade jämförelsen mellan Sverige och Hitlertyskland. "Sommaren 2002 beordrade rikskansler Göran Persson" – han kallas faktiskt så i bildtexten – "svensk polis att hålla oppositionella borta från Almedalen".

Vi minns alla hur Perssons stormtrupper taktfast marscherade in i Visby och internerade oppositionella i ett läger utanför stadsmuren. Ni läste inte om det? – ack ja; det bevisar att Persson kontrollerar massmedia.

Ett nytt nedslag i världshistorien; Goebbels drev igenom konceptet "politisk opålitlig" och tiotusentals människor som inte var nazister drevs från sina arbetsplatser. Den Toftska logiken triumferar – den eländiga socialdemokratin gjorde nämligen precis samma sak då sverigedemokraten Kenneth Sandberg i mitten av 1990-talet avstängdes från sin arbetsplats på dåvarande Invandrarverket. Han ansågs olämplig sedan det framkommit att han på fritiden varit en av grundarna av det främlingsfientliga nätverket Folkviljan och Massinvandringen.

Toftes slutsats blir att "Hitlers koncept lever och frodas i dagens svenska samhälle". Och allt detta enbart i den första artikeln i serien.

I DEN ANDRA artikeln fortsätter Tofte att odla konspirationsteorier. Mediaåret 2002, konstaterar hon, "präglas av händelser som ser ut att ha dirigerats". Därefter kommer en omåttligt spännande händelsekedja som kopplar bristen på information om grundlagsändring i EU till avslöjandet att minister Jan O Karlsson sedan årsskiftet haft både pension från EU och arvode som statsråd. The game is afoot, Watson. Någonting ska uppenbarligen döljas i massmediakonspirationen.

Exakt vad som ska döljas är lite oklart eftersom massmedia ägnade väsentligt utrymme åt att avslöja just Jan O Karlssons affärer, men Tofte konstaterar snabbt att "exakt samma taktik användes när det uppdagades att Erik Fichtelius sedan år 1996 intervjuat Göran Persson" – och inte att förglömma Janne Josefssons avslöjande reportage fem dagar före valet. Rose-Marie Tofte citerar den klassiske journalisten William L Shirer då han beskrev Nazityskland: "Jag märkte själv hur lätt man i en totalitär stat påverkades av en lögnaktig och censurerad press".

"Skillnaden mellan dagens Sverige och det tyska tillvägagångssättet under nazitiden är att Hitler aldrig försökte framställa sig som demokrat", konstaterar Tofte.

VI FÅR FÖRMODA att Rose-Marie Toftes avslöjanden kommer att skaka den svenska nazistregimen i grunden. Så småningom blir dock texten problematiskt. Efter att ha beskrivit hur rikskansler Göran Persson styr den svenska mediakonspirationen börjar Tofte nämligen dra slutsatser.

"Nazifieringen av Tyskland", skriver hon, "ledde till stopp för tidningar och journalister som inte var nazistiska". Detsamma sker naturligtvis i rikskansler Göran Perssons diktatur. Rose-Marie Tofte konstaterar att tidskrifter som framför "berättigad kritik av den svenska samhällsstrukturen" inte blivit långlivade. Som exempel nämner hon Salt och Nexus.

Den förstnämnda tidningen, Salt, utgavs av Jonas de Geer mellan 2000-2002. Den blev ökänd som en antisemitisk propagandatidning som hyllade David Irving och där redaktionen påstod att den inte hade kompetens att avgöra om Förintelsen hade ägt rum eller inte.

Den andra tidningen är mer obskyr och salufördes huvudsakligen i New Age-bokhandlar. Tidningen Nexus utgavs av Lars Adelskogh, en av Sveriges mest kända antisemitiska propagandister och Förintelseförnekare. Nexus fylldes av en märklig blandning av reportage som ömsom hävdade att HIV kan botas med infrarött ljus, och ömsom publicerade grova antisemitiska konspirationsteorier. Adelskogh är nu en av finansiärerna bakom det nystartade Svenska Media, som utan tvivel kommer att låta höra talas om sig bland liksasinnade grupper.

DET ÄR LÄTT att bli ironisk då man läser sverigedemokratisk propaganda. Men faktum kvarstår – i Sverige anno 2003 ägnar sig ett parti som påstår sig vara demokratiskt åt att på fullaste allvar jämföra Göran Persson med Adolf Hitler.

Det förbryllande i artikelserien är inte att Rose-Marie Tofte tycker som hon tycker – den sortens konspirationsteorier är stapelvaror i partiets politiska diversehandel. Det förbryllande är att ingen av hennes partikollegor, redaktören för SD-Kuriren eller ens ansvarige utgivaren lyckades dra i nödbromsen innan teorierna sattes på papper.

Sverigedemokraterna ägnar som bekant stor möda till att försäkra väljarna om att det är ett seriöst parti som kräver att få delta i det politiska samtalet på samma villkor som övriga partier. Det återstår lång väg för partiet att vandra.