Roma – Europas statslösa syndabockar

Det finns drygt sju miljoner zigenare i Europa, de flesta bosatta i Öst- och Centraleuropa, samt på Balkan. För dessa har de senaste årens omdaningar medfört ytterligare försämringar av redan tidigare svåra förhållanden.

De flesta zigenare har blivit statslösa och förvägras rättigheter som både medborgare och flyktingar. De har drabbats hårdast av såväl ökade nationalistiska stämningar i de omgivande samhällena, som av sammanbrott av tidigare multietniska stater. De utsätts i allt högre grad för traditionella antizigenska fördomar, som nu – i »demokratins namn« – fritt kan vädras.

Görs till syndabockar

Zigenare görs till syndabockar, särskilt i samhällen där judarna tidigare beskylldes för såväl landets ekonomiska kris som moraliska förfall. I Rumänien, där förföljelser drabbat zigenare både under kommunistisk tid och efter »revolutionen«, sprider nationalistiska kretsar till och med ryktet att Ceausescu var zigenare – något som skulle vara förklaringen till landets alla olyckor. »Att döda en zigenare är inte mord, eftersom mord betyder att döda en människa«, hävdade en rumänsk kvinna nyligen under en rättegång efter en pogrom i byn Hadareni, där en berusad mobb angrep ett zigenarläger.

Graden av tolerans mot landets zigenska minoritet i de »nya demokratierna« kan ses som ett test för graden av demokratisk utveckling. Med denna måttstock är bilden ingalunda hoppingivande. Tjeckien är exempel på ett land där man parallellt med demokratiseringen har infört en lag som i praktiken berövat drygt 70 000 zigenare deras medborgarskap.

Resultatlösa resolutioner

Zigenarnas situation har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats, bland annat av Europeiska säkerhetskonferensen och Europarådet. Men de många resolutioner som genom åren antagits har knappast haft någon kännbar effekt för de hundratusentals statslösa zigenare som bollas från land till land, eller de som diskrimineras och förföljs i sina bosättningsländer.

Dehumaniseringsprocessen av romafolket började i samband med dess förslavande i Balkanområdet under 1300-talet och 1400-talet. Effekten av att ett helt folk omänskligförklarades är alltjämt tydlig i både omgivningens attityder och i många länders lagstiftning. Det var inte så länge sedan (1922) man även i Sverige diskuterade »zigenarfrågan« utifrån »rashygienisk synpunkt«.

Raserad kultur

Zigenarna blev också ett av nazismens främsta offer under andra världskriget. Uppskattningsvis mördades – i gaskammare, i massakrar och genom bestialiska medicinska experiment – en halv miljon zigenare. Många föll offer för inhemska fascister och samarbetsmän i de ockuperade länderna. Men siffran är osäker eftersom dokumentationen är knapphändig – som allt annat när det gäller zigenarnas Förintelse.

Det zigenska samhället blev i grunden förstört under andra världskriget. De kulturella organisationer och utbildningsinstitutioner som existerat före kriget utplånades, och familjestrukturen bröt samman i och med att äldre familjemedlemmar dödades. De överlevande var ovilliga att vittna om sina upplevelser, endast ett fåtal var läs- och skrivkunniga, men även dessa valde oftast att tiga om sina upplevelser. Världen utanför var ändå inte intresserad.

Det har gjorts en jämförelse mellan zigenarnas sitution i Europa och de svartas i usa. Båda grupperna har varit offer för slaveri och ännu bestående fördomar. De svarta hölls i slaveri under nästan fyrahundra år och berövades systematiskt sitt människovärde. Senare, fram till vårt sekel, har de utsatts för segregering inom bland annat utbildning.

I sin bok The Pariah Syndrome drar Ian Hancock, själv zigenare och verksam som professor vid University of Texas, paralleller mellan usa:s svartas ackumulerade vrede efter århundraden av förtryck och zigenarnas inställning till majoritetssamhället. I bägge fallen kommer reaktionen främst till uttryck i form av sociala problem, depression, självhat och desperation.

Förändring av attityd krävs

Erfarenheten från usa visar att den förtryckta, under århundraden dehumaniserade, gruppens desperation inte kan desarmeras enbart genom utbildning eller ekonomiska insatser. Det är inte främst systemet som måste förbättras, inte enbart möjligheter som måste göras jämlika. Det är i första hand människors attityder som måste förändras.

Den amerikanska satirikern Tom Lehrer sjöng på 1960-talet i en av sina mest kända sånger: »And the Catholics hate the Protestants and the Protestants hate Catholics and the Moslems hate the Hindus – and everybody hates the Jews«.

En undersökning som nu, tjugo år senare, gjorts av det amerikanska mediainstitutet Times Mirror Centre, visar att tillståndet i världen knappast blivit bättre. Trots – eller just på grund av – det kalla krigets slut, med sovjetimperiets fall och den tidigare förträngda nationalismens uppsving i Östeuropa. Möjligen med den enda skillnaden att dem som alla hatar först och främst är zigenarna
.
Mer än 13 000 medborgare i tolv europeiska länder deltog i Times undersökning. Östeuropéerna visade sig vara mindre benägna att hyckla om sina fördomar, medan västeuropéerna oftast valde att inleda sina lika rasistiska utläggningar med den även i vårt land så populära alibideklarationen: »Jag är ingen rasist, men...«

Sluten hatcirkel

Hatcirkeln är förbryllande i sin omfattning: tyskar hatar polacker, som hatar ukrainare, som hatar rumäner, som hatar ungrare, som hatar andra ungrare från Rumänien (samt rumäner förstås) som hatar bulgarer, som hatar turkar, som hatar greker, som hatar tyskar.

»And everybody hates the Jews «.

Men mest zigenare alltså.

Jackie Jackubowski
© Expo och författaren 1996

---
Jackie Jackubowski är kulturskribent på bland annat Dagens Nyheter och är chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika.