Samar Yazbek: ”Att stänga gränsen är en form av våldshandling”

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 1-2016:

Samar Yazbek tittar upp med en blandning av uppgiven sorg och flammande trots. Svaret kommer oväntat, tvetydigt.

– Hopp? Hoppet finns i de som är kvar i Syrien, de som kämpar, de som skriver, de som fortsätter att rädda liv. Jag försöker förmedla hopp genom mina böcker och min kamp. Men finns det hopp? Generellt sett: Nej.

Samar Yazbek är en unik röst från den alltmer bottenlösa konflikten i Syrien. Som känd skribent i Damaskus tillhörande den alawitiska minoriteten (liksom diktatorn Bashar al-Assad) tog hon öppet ställning för den demokratiska revolutionen för fem år sedan. I en serie artiklar dokumenterade hon militärens övergrepp mot civila demonstranter. Direkta hot från säkerhetstjänsten följde.

Yazbek gick i exil i Paris. Under de senaste åren har hon gjort flera hemliga resor in i Syrien vilket hon skildrar i sin senaste bok Resa in i tomheten. Kryssande mellan bensinfatsbomber och hukande undan krypskyttarnas kikarsikten registrerar Yazbek med en brutal skärpa de fasansfulla omständigheter som civilbefolkningen lever under.

***

"Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer. Du får inte heller glömma offrens ansikten eftersom du ska skriva om dem och berätta historien, beskriva för omvärlden hur ögonen blir helt vita under himlen, som regnar granater och fria gåvor som dödar."

***

Det är en oförsonlig skrift. En ändlös ström av skräck och fasa att slänga i ansiktet på en omvärld som tycks sakna gräns för vilket lidande den syriska befolkningen kan få utstå. En omvärld som – upptagna av sitt stormaktsspel och sin islamskräck – valt att blunda för hur en folklig protest för "bröd och demokrati" slogs ned med kulsprutor, pansarvagnar och flyganfall.

För varje ny resa Yazbek företog under åren 2012 och 2013 öppnade sig nya helveteskretsar tills bara död, förstörelse och tomhet återstod.

– I början av 2013 var Syrien på väg mot sönderfallet, i dag är det helt söndertrasat. Syrien existerar inte längre. Det ligger där som ett slaktdjur och styckas upp mellan olika mäktiga intressenter. Ryssland, Amerika, Daesh (IS), Iran. Alla ska ha sin del av bytet, säger hon.

Fyra miljoner syrier har nu flytt landet, åtta miljoner befinner sig på flykt inne i landet. I höstas nådde flyktingvågen Europa som svarade med att återigen vända bort blicken. Gränserna stängdes en efter en. EU försökte köpa sig fri från ansvar i en kohandel med buffertlandet Turkiet. I dag, måndagen den 4 april, skickades de första flyktingarna tillbaka med båt från Grekland till Turkiet.

Med fötterna i Europa och sin unika inblick i händelserna på marken i Syrien är Samar Yazbek en av de få som på allvar förstår konsekvenserna av den pågående händelse­utvecklingen.

När hon senast var i Syrien år 2013 var Daesh fortfarande bara en kraft bland många. Nu ockuperar de en tredjedel av landet. Både USA och Ryssland har blandat sig i konflikten. Om läget var mörkt redan 2013 är det kolsvart i dag.

– Bashar al-Assad säger att han krigar mot Daesh. Men, jag menar, vi är alla mot Daesh. Och att stormakterna stödjer Assad handlar mest om att det gynnar deras egna intressen. Faktum är att Assad är en av de främsta anledningarna till att Daesh kunnat växa sig starka.

Lever fortfarande drömmen om en demokratisk sekulär stat?

– Vi drömmer fortfarande. Men drömmen är just nu omöjlig att förverkliga på grund av jihadistmiliser, Ryssland, Daesh och regimen. Jag skrev boken om de som drömde om demokrati, om de som var med i revolutionen från början. Men se hur det slutade för dem. Antingen är de döda, tillfångatagna eller så har de tvingats ansluta sig till jihadistmiliser.

Existerar fortfarande den demokratiska revolutionen?

– Den både finns och finns inte. I fem år har syrierna blivit utsatta för en utrotning. Vi har inte bara angripits av regimen, utan av grannländerna, stormakterna och terroristerna. Deras inblandning har samtidigt stärkt regimen. Så det är väldigt svårt att prata om en revolution samtidigt som allt det här pågår.

Paris ligger insvept i ett stilla duggregn. Vi beställer in espresso och te i det lilla stimmiga fiket nära Place de la Bastille. Samar Yazbek berättar hur de senaste årens mardrömslika utveckling av konflikten har tagit hårt på henne.

– Jag har tappat hoppet helt. Jag kan bara se på när det syriska folket fortsätter att utrotas. Och det gäller inte bara rent fysiskt. Det är en utrotning av deras historia och kollektiva minne. Det är en fullständig utrotning av nuet, historien och framtiden.

– När jag slutade skriva min bok så hade jag en förhoppning om att jag snart skulle kunna återvända till Syrien. Men som dödandet fortsatt så har det grusats. Jag försöker hantera den påtvingade exilen, våldet på min själ. För exil är tvång. Det är inget självvalt.

Du skriver mycket om omvärldens oförmåga och ovilja att förstå den syriska konflikten, och kanske framförallt den demokratiska revolutionen. Hur upplever du det?

– Jag känner sorg. Men samtidigt vill jag vara noga med att säga att jag skiljer på invånarna och staterna. När jag pratar om Europa så är det två olika saker. Det finns många människor som står på vår sida och stödjer vår kamp. Medan regeringarna har sina intressen att värna.

På vilket sätt tycker du att omvärlden har missförstått eller valt att missförstå det som hänt i Syrien?

– För det första måste man förstå att Daesh har ockuperat Syrien. Det är inte syrierna som har valt Daesh. Daesh är inte heller enbart ett resultat av regimen eller av religionen. Uppkomsten av Daesh är summan av flera händelser som skett i Mellanöstern under lång tid: kriget i Afghanistan, kriget i Irak, Saddam Husseins fall och den fortsatta ockupationen av Irak. Många av Saddams gamla officerare var med och grundade Daesh.

– Jag kan inte nog understryka det: Daesh är inte syrierna, och syrierna är inte Daesh. När Europa stänger gränsen för att de är rädda för att Daesh ska komma hit har de missförstått hela problemet. Flyktingarna flyr ju från Daesh.

Under de hemliga resorna in i Syrien under 2013 stötte Yazbek allt oftare på utländska islamister som var på väg att ansluta sig till någon jihadistgrupp:

***

"För första gången upptäckte jag att dessa krigares ansikten och kroppar påminde om Shabihamilisens medlemmar [brutal paramilitär milis knuten till Assad, reds anm.]. Svällande muskler och vidöppna, likgiltiga blickar, som om ögonen slagit ned på en plats utan att se den. Exakt som medlemmarna i al-Shabiha när jag såg dem under revolutionens första månader. Som om de förgjorde platsen med sin tomhet. Nu möttes dessa två varianter av tomhet, Assads hatiska, förtryckande, auktoritära tomhet och den religiösa självmordstomheten som betraktade döden som vägen till livet. Det var den första tomheten som födde
den andra."

***

"Om Europa stänger gränsen och kriget i Syrien fortsätter kommer vi bara att kunna se på när ytterligare hundratusentals människor dör", säger Samar Yazbek.

Är det det som stör dig mest, att den syriska kampen i omvärlden sammanblandas med Daesh?

– När syrierna startade revolutionen för fem år sedan besvarades det med extremt våld och massarresteringar från regimen. Människorna har offrat mycket, men de gick inte igenom allt det där för att dö i Medelhavet, bli flyktingar i Europa eller förvandlas till Daesh. Det är ett av de stora missförstånden. Den största lögnen är att de här är ett krig mellan Daesh och regimen, det är inte alls sant. Det är en folklig resning som krossats av båda dessa krafter.

Varför tror du att ett sådant missförstånd uppstår?

– Därför att västländerna är besatta av muslimer mer än något annat.

Hur då?

– Den ena världen känner inte den andra. Det finns ett glapp i kunskapen om varandra. Västvärlden ser på oss som outvecklade och extremister. Och vi ser på väst som religiösa avfällingar. Det är inget nytt. Det är en urgammal konflikt mellan öst och väst. Och den har eskalerat efter den arabiska våren när de radikala islamisterna stärkte sitt grepp.

– Men man måste förstå att de radikala islamisterna har blivit starka på grund av förtrycket under diktaturerna i Mellanöstern. I ett halvt sekel kunde de växa tack vare diktaturerna. Västvärldens inblandning i Mellanöstern – genom att antingen stödja eller fälla diktaturer – har ytterligare förstärkt islamisternas grepp.

Terrordådet i Paris visade med all önskvärd tydlighet att omvärlden måste sluta blunda för det blodbad som pågår i Syrien, menar Yazbek.

– Jag kände väldigt starkt med offren i Paris, precis som för offren i Syrien. I Paris betraktades offren mycket riktigt för just offer för terror. Men i Syrien har tiotusentals och åter tiotusentals människor fallit offer för en terror som bedrivs i namnet av kamp mot terrorismen. De är terroroffer under flaggskeppet kriget mot terrorn. Det är en skillnad som vi måste förstå.

***

"Utanför museet, på väg mot Maarrats fängelse, hörde vi kvinno- och barnröster. De sipprade ut under cementblock som låg hopklumpade med metallskrot, kulor, delar av fornlämningar och avslitna kroppsdelar. Där fanns fortfarande några säkra rum, och människor levde mitt i förödelsen. Om jag hade läst detta i en bok hade jag inte trott på det. Männen hade börjat samla ihop glassplittret från fönstren. Granaten hade slagit ned dagen innan medan dagens dos föll på den andra fronten."

***

Samtidigt som extremismen har slagit sitt grepp om Syrien så sker en parallell utveckling i Europa, med en ­tilltagande rasism och islamofobi. Hur hänger de ­processerna ihop?

 – Det sker en sorts parallell avhumanisering just nu, där vi har slutat prata om människor som människor. Istället ser vi bara massan som vi tillskriver vissa egenskaper. Vi måste återvända till människorna. Det finns dåliga och det finns bra människor överallt. Alla som flyr är människor precis som svenskarna är. Om svenskar skulle fly någonstans skulle ni förstå att flyktingar består av alla möjliga människor. Men tendensen att betrakta flyktingarna som en massa grundar sig i att omvärlden haft sån ovilja att förstå vad som egentligen har hänt och vad som händer i Syrien.

Det är grundproblemet?

– Media bidrar inte direkt till att fördjupa den kunskapen. Allmänheten skulle behöva mycket mer information. Vilka är de här människorna? Vilken situation kommer de ifrån? Men media fullföljer inte berättelsen. Folk får inte hela bilden. De flesta förstår inte vad det är som händer. När saker inte sätts i sitt sammanhang minskar sympatierna.

Hur har du upplevt att Europa hanterat flyktingsituationen?

– Jag blev väldigt glad när så många människor gick ut och visade sin solidaritet på tågperronger och torg. Men efter terrordåden i Paris förändrade väldigt mycket. Till en början fanns stor sympati, nu härskar rädslan och debatten handlar i stället om att stänga gränserna.

Är det här en reaktion som Daesh ville uppnå tror du?

– Jag tror inte på konspirationsteorier. Jag tror på idén att våld föder våld. Daesh använder våld och terror för politiska syften. Men det är inte så enkelt att de ville uppnå just det här, det är mer komplicerat. Jag ser det som en snöbollseffekt. Som en ond spiral av våld som i allt vidare cirklar har spridit sig från diktaturen. Vad vi måste förstå är att våldsspiralen inte kommer att ta slut så länge konflikten inte får en lösning.

Varför har omvärlden inte reagerat starkare på våldet mot civilbefolkningen i Syrien?

– Syrien är en geopolitiskt strategisk plats. För många länder är det inget bekymmer att det sker ett blodbad i Syrien just nu. Det var flera länder som från början hade starka intressen i regionen. De lät medvetet situationen vara olöst så länge de kunde försvara sina intressen. Starka ekonomiska och geopolitiska intressen förlamade omvärlden. Ingen var beredd att kompromissa. Alla ville ha en bit av bytet.

Sverige, som tidigare hade ett relativt generöst asylsystem kommer nu att dra ner ambitionerna till lägstanivån inom EU. De av Stefan Löfven uttalade förhoppningarna om att det skulle leda till att andra länder inför mer generösa system har kommit på skam. Fler länder har istället följt Sveriges exempel. Gräns efter gräns stängs nu för de miljontals syriska flyktingarna.

Vad innebär det för syrierna att EU nu stänger dörren?

– Det som händer nu är så klart en humanitär katastrof för alla världens flyktingar. För syrierna är det en fullständig katastrof. Konkret innebär det att många av dem som nu inte kan fly någonstans kommer att dö inne i Syrien. Antingen av svält eller av bomberna som faller från himlen. Om Europa stänger gränsen och kriget fortsätter kommer vi bara att kunna se på när ytterligare hundratusentals människor dör.

div style="width:464px;" class="imgleft">"Att stänga gränser i det här läget är att säga: Vi ser vad ni går igenom, vi ser att ni dör men vi tänker ändå stänga våra gränser. Vad är det om inte en form av våldshandling?", säger Samar Yazbek.

Vad tycker syrierna själva om Europas agerande?

– De känner sig övergivna, uppgivna. Och de blir självklart arga. Men vad ska de göra? De var redan övergivna och nu är de ännu mer övergivna. Många kommer tyvärr att ställas inför valet att antingen dö eller radikaliseras.

Hur menar du?

– Det är de två alternativen som många gånger återstår när det inte längre är möjligt att fly. Att känna sig övergiven och lämnad att dö kan skapa enorm aggressivitet hos vissa. Omvärlden säger till dem: Gå och dö under bomberna. Genom att stänga in människor i en hopplös situation kommer man att skapa tickande bomber.

Att stänga gränserna när miljontals människor befinner sig i en akut desperat situation måste, enligt Samar Yazbek, betraktas som en form av våldshandling.

– Att stänga gränser i det här läget är att säga: Vi ser vad ni går igenom, vi ser att ni dör men vi tänker ändå stänga våra gränser. Vad är det om inte en form av våldshandling?

De stängda gränserna bidrar till våldsspiralen?

– Som jag sa innan: om Europa tror att de kan stänga gränserna för att bli av med Daesh och fundamentalisterna så tror de fel. Det riskerar att bli precis tvärtom. Syrierna kämpar mot fundamentalisterna, trots ständiga svek och besinningslöst våld. Attackerna från regimen fortsätter och de dör som om de inte vore någonting värda. Varje dag.

Vad säger de stängda gränserna om Europas självbild som bärare av humanistiska demokratiska ideal?

– Europa är måna om att ha demokrati i sina egna länder, men inte när det gäller demokrati våra länder. I den fattiga världen vill de ha kontroll. De vill att vi ska vara underordnade. Men vi ska inte osynliggöra allt stöd och alla människor i västvärlden som stöttar oss. Jag pratar om regeringarna, och de är ofta i konflikt med sina egna medborgare. Intellektuella, människorättsorganisationer och medborgargrupper i västvärlden vet precis vad som händer. De står vid vår sida och det ska vi inte osynliggörs.

I boken beskriver du Syrienkonflikten som en moralisk ­kollaps för mänskligheten.

– Syrien visar på mänsklighetens moraliska kollaps. Jag brukar säga det. Historiskt är det inget nytt, däremot upplever vi det just nu. Mitt framför våra ögon.

Har de senaste årens händelseutveckling förändrat din syn på mänskligheten och vår förmåga till empati och solidaritet?

– Man har ju alltid vetat att mänskligheten har en grym sida. Men det är en annan sak att leva mitt i blodbadet. Men det ökar min kampvilja. Jag är ännu mer mån om att vi måste berätta vår historia. Att det började med krav på bröd och demokrati och slutade i död.

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 1-2016: