SD har svårt att ta plats i hbtq-rörelsen

Inför riksdagsvalet år 2010 lade gaytidningen QX ut en webbenkät på sin hemsida med frågan: "Vilket parti ska du rösta på?". Högst oväntat fick Sverigedemokraterna flest röster.

– Det var uppenbart att SD-svansen trollat undersökningen. Om man ville kunde man ladda om sidan och rösta hur många gånger som helst, säger Jon Voss som är chefredaktör för QX.se och vd för QX Förlag.

Trots att redaktionen plockade bort undersökningen och menade att den inte var tillförlitlig slogs resultatet upp stort i främlingsfientliga forum på nätet, och spreds även bland upprörda antirasister. Sverigedemokraterna började använda det i sin propaganda, till exempel i den famösa debattartikeln i Aftonbladet från samma år: "SD – ett parti för hbt-personer".

För att ta död på ryktena genomförde QX en riktig opinionsmätning på forumet Qruiser. Resultaten visade att Qruiser-användarna generellt sett gillade SD ungefär lika mycket som befolkningen som helhet. Bland de som identifierade sig som homosexuella var stödet lägre än genomsnittet.

Denna sex år gamla undersökning är den senaste seriösa mätningen av politiska sympatier i allmänhet och extremhögersympatier i synnerhet bland hbtq-personer i Sverige som Jon Voss känner till.

Resultaten visar att Sverige i det här avseendet verkar skilja sig från till exempel Frankrike, där flera mätningar på senare år visat att stödet för extremhögern bland homosexuella män är större än bland heterosexuella.

– En väldigt tydlig trend var också att flatorna generellt sett röstar vänster och bögarna röstar höger, säger Jon Voss.

Författaren och journalisten Anna-Maria Sörberg kommer ut med en bok om så kallad "homonationalism" i höst. Enligt henne behöver ett lågt stöd för SD inte automatiskt betyda att stödet för nationalistiska åsikter är lågt.

– SD har inte lyckats, och det beror på flera saker. Men när det gäller nationalistiska värderingar tror jag det kan växa på många fler sätt, både inom vänstern och högern. Där tror jag faktiskt att vi bara har sett början, säger hon.

Det senaste allvarliga försöket från SD att nå hbtq-gruppen skedde just kring valet 2010. I samband med webbenkäten och debattartikeln började SD-folk även dyka upp på kända gay-ställen, som båten Patricia i Stockholm.

– De var där och liksom hängde i schlagerbaren och försökte snacka med folk. Värva röster och anspelade på den här formeln om att gayrättigheter är hotade av muslimer. Det gick väl sådär, säger hon.

På Qruiser startades SD-vänliga diskussionsgrupper, som lika snabbt stängdes ned av redaktionen som idkade nolltolerans. I dag finns det en SD-vänlig diskussionsgrupp på Qruiser som tillåts vara kvar. Gruppen har drygt 200 medlemmar (av forumets totalt 100 000).

På Facebook finns även en lågintensiv grupp, "SD – HBT", som gillas av runt tusen personer. (Notera hur SD konsekvent undviker Q:et. Uppenbarligen faller inte queer-personer inom SD:s påstådda tolerans.)

Man kan konstatera att SD:s närvaro i hbtq-gruppen är ytterst begränsad.

– Jag tror att Sverige skiljer sig på det viset. Vi har en hbtq-rörelse där kvinnor och transpersoner har en relativt stark ställning i debatten. Det finns en stark koppling till feministiska rörelser där det råder en stark överenskommelse om att hålla rent mot extremhögern i alla dess former, säger Anna-Maria Sörberg.

Hon menar också att RFSL skiljer sig från många av sina systerorganisationer runt om i Europa, på det sätt att organisationen är en självklar del av en föreningsrörelse där antirasism är en grundpelare.

SD har, till skillnad från i till exempel Danmark, Holland eller Frankrike, konsekvent fått kalla handen av den organiserade rörelsen. De får inte delta på Pride eller annonsera i QX och blir inte inbjudna till debatter.

– Det är en skillnad från till exempel Frankrike där man numera faktiskt kan tala om en synlig rörelse av framförallt homosexuella män som röstar på Front National just i egenskap av att vara bögar. I Sverige finns det än så länge ingenting i offentligheten att vinna på att vara öppen sverigedemokrat och bög, säger hon.

Trots en liten offensiv under 2010 så kan man inte säga att Sverigedemokraterna på allvar försökt nå hbtq-gruppen i Sverige. Partiet har, till skillnad från Front National, exempelvis ingen företrädare som identifierar sig som homosexuell i någon viktig position.

RFSL:s förra ordförande Ulrika Westerlund har i en kandidatuppsats i etnologi bland annat gått igenom allt som skrivits om hbtq-frågan i husorganet SD-Kuriren från 1988 och framåt.

– Första gången man över huvud taget nämner homofobi och att det är ett problem, så är det i relation till "de andras" homofobi, alltså muslimernas. I övrigt är det ju mer de själva som står för homofobin i tidningen, i beskrivningar av Pride och så vidare, säger hon.

– SD har aldrig lyckats bli trovärdiga i frågan. De drev i SD-kuriren till exempel tesen att RFSL borde prata mer med de muslimska församlingarna istället för med andra om samkönade äktenskap och annat. Det blir ju ett väldigt speciellt resonemang när SD samtidigt också tillhörde de som motsatte sig könsneutrala äktenskap, säger hon.

Enligt Ulrika Westerlund har SD under senare år tonat ned sin retorik i frågan i tidningen.

– För tio år sen var homofobin väldigt högljudd och aggressiv. Då var de till exempel med i kyrkovalet i hög utsträckning för att stoppa kyrkans positiva ställningstagande i frågan om könsneutrala äktenskap. I SD-Kuriren och i det familjepolitiska programmet fördes det många resonemang som beskriver familjen, i betydelsen den heterosexuella kärnfamiljen, som själva basen i nationen. Om denna hotades genom att allt fler konstellationer accepterades som familjer, så hotades nationen, säger hon.

De senaste åren har SD, i alla fall i den tryckta SD-Kuriren, i princip inte rört vid frågan.
Jon Voss tror att skillnaden mellan Sverige och Frankrike främst är en fråga om tid. Front National har varit stora och närvarande en längre period än Sverigedemokraterna. De har hunnit forma strategier för att på allvar nå den här gruppen. Det har inte SD.

– Redan på 1990-talet lanserade franska högerextremister en tidning som hette GayFrance som fanns en kort tid. Så det finns en längre tradition och en sorts bas för sådana här idéer där. Det finns inte i Sverige, säger Jon Voss.

Trots de magra resultaten för SD så upplever Anna-Maria Sörberg att det finns en ökad acceptans för extremhögerns verklighetsbeskrivning inom gay-kulturen. I samband med Avpixlat-skribenten Jan Sjunnessons provokativa "Pride Järva" – där han just ville visa på homofobin hos "de andra" genom en Pride-parad med start i Tensta – noterade Anna-Maria Sörberg till en början en hel del positiv respons inom hbtq-gruppen.

– Innan folk förstod kopplingen till SD var det många som var väldigt positiva. En del av andra skäl än Sjunnessons visserligen. Men den högerextrema världsbilden ligger där bakom och kan när som helst få kraft. Det är samma vindar som i Frankrike. Allting verkar bara vara några år efter här, säger hon.

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer