SD LÄR AV FRANKRIKE: Smutsig valkampanj i Haninge

Valframgången i Haninge blev en kalldusch för de etablerade partierna. SD hade tidigare tagit några kommunala mandat ute i landet, men huvudsakligen på små orter där ströröster avgjort. Haninge är ett storstadsdistrikt i södra Stockholm. Kommunen brottas med ekonomiska problem och det finns en historia av politiska skandaler i fullmäktige. Unge-fär en svensk motsvarighet till Dreux i Paris, där Front National fick sitt första genombrott på 1980-talet.

Under valrörelsen avslöjades att Sverigedemokraterna fick ekonomiskt stöd från broderpartiet Front National i Frankrike. Pengarna gav en god förstärkning i partikassan, men det är det politiska snarare än det ekonomiska biståndet som gett SD råg i ryggen. Genom vänskapen med Le Pen har SD förvandlats från en obskyr sekt i en nordisk avkrok till en del av en stark och internationellt framgångsrik rörelse. Front National erbjuder också en professionell kaderskolning om hur valkampanjer ska bedrivas.

Tidigare hade Sverigedemokraterna varit mer eller mindre osynliga i Haninge.

Partiet sparkade igång sin valkampanj redan i april 1998, långt före övriga partier. De satsade på massiva flygbladsutdelningar, affischkampanjer och torgmöten. Flygbladen var påkostade och parollerna enkla:

• »Stoppa massinvandringen«; enligt SD kommer svenskarna att vara »i minoritet år 2050«. (Datumet är ett av många som invandrarfientliga grupper laborerar med genom diverse bläddrande i statistik.)

• »Bekämpa våldet«; nu krävs »hårda tag« för att skydda medborgare från brottslingar. Dödsstraff ska återinföras och livstid ska betyda livstid.

• »Värna yttrandefriheten«; en konspirationsteori som bygger på tesen att dunkla krafter i det politiska etablissemanget upphävt yttrandefriheten när det gäller debatt om invandringpolitiken. SD hävdar att det pågår en »terrorkampanj« mot partiet som organiseras av »kommunistsekter« som i sin tur finansieras av Civildepartementet.

Valkampanjen i Haninge blev smutsig. Inget av de etablerade partierna tog SD:s valkampanj riktigt på allvar. Partiet betraktades som chanslöst. En av de få grupper som insåg att SD drev en valrörelse utan motstycke var kulturföreningen Levande Zon i Haninge.

Levande Zon svarade med en motkampanj med affischer och flygblad och försökte väcka de politiska partierna för möjligheten att SD faktiskt kunde få mandat i fullmäktige. Då inträffade något märkligt. Helt plötsligt kunde det läsas i lokaltidningen att SD var utsatt för en »terrorkampanj«.

I juni, då Levande Zon ännu knappt kommit igång med sin motkampanj, gick SD ut med ett fyrsidigt flygblad i färg med rubriken Politiskt våld i Haninge. SD hävdade att valarbetare misshandlades och att partiet utsatts för brandattentat.

Levande Zon utpekades som anstiftare och en belöning på 10 000 kr utlystes till de som kunde ge information så att de skyldiga kunde gripas.

Kampanjen gav SD möjlighet att hävda att »kommunens stöd till terrorister är kriminellt«. Partipropagandan utpekade även en kvinnlig journalist på lokaltidningen Mitt i Haninge som »medhjälpare«; hon hade använt ordet »högerextremt« om Sverigedemokraterna.

Två personer som öppet tog avstånd från SD var Staffan Holmberg (s) och John Glas (fp). I SD:s flygblad anklagas de för att »undanhålla sanningen om vänsterterrorismen«. Båda blev snart själva föremål för trakasserier, anonyma telefonsamtal och mordhot.

Pariskorrespondenten Bim Clinell, som intervjuas i detta nummer, har inga svårigheter att känna igen propagandan och knepen från Frontens valrörelser i Frankrike. Intresset att granska SD:s politik kom helt i bakgrunden; istället blev det en fråga om SD:s rätt till yttrandefrihet. Resultatet blev två mandat. Och fortfarande saknar de etablerade partierna en riktig strategi för hur en växande extremhöger ska bekämpas.

Kerstin Zachrisson/Expo
© Expo 1999