Språkrör för den tysta majoriteten

Grunden till FrP lade Anders Lange 1973 när han bildade Anders- Langes Parti. Anders Lange som i sin tidning Hundeavis skrev på förstasidan den 16 april 1963: "Alla som förespråkar ett svart majoritetsstyre i södra Afrika är förrädare mot den vita rasen". 1974 dog Lange och Carl I Hagen tog över makten och döpte om partiet till Fremskrittspartiet. På 1980-talet kom invandring på den politiska dagordningen i Norge och högerextremismen växte. FrP:s medieutspel och förslag var under perioden inspirerade av och kopierade från extremhögerns löpsedlar.

På 1990-talet deltog Hagen i tv-debatter sida vid sida med organiserade rasister i de nya oberoende kommersiella tv- och radiokanalerna. Hagen lät andra i partiet föra fram de mest radikala förslagen, men han var själv kristallklar i sin invandringsfientliga retorik som exempelvis 1993: "Vi måste arbeta aktivt för att hindra en långsiktig utveckling i Norge med olika befolkningsgrupper".

1995 la FrP fram ett omfattande stortingsförslag om att göra en ekonomisk beräkning av invandringens kostnader. Ett förslag som i sin helhet var producerat av centrala personer i högerextrema kretsar. Det var ett tydligt bevis på hur FrP tog de högerextrema argumenten och förde in dem i den vanliga offentliga debatten.

De andra partiernas motvilja att karaktärisera utspelen som rasistiska gjorde motståndet så litet att FrP utan att ifrågasättas kunde köra på med sin alltmer radikala invandringspolitik. Konsekvenserna: Extremhögern blev bestulen på sin argumentation och FrP blev den centrala kanalen för invandringsmotståndet.

Carl I Hagen, som avgick som partiledare 2006, har under sin tid genomfört en omfattande utrensning av de mest extrema invandringsmotståndarna och gjort partiet strömlinjeformat och välorganiserat. Partiet är inte längre beroende av att göra rasistiska utspel. "Väljarna vet vad FrP står för i invandringspolitiken", sa den nya partiledaren Siv Jensen.

2008 blossade asyldebatten upp i Norge och FrP gick ännu en gång ut med extrema förslag som att alla asylmottagningar skulle vara inhägnade. Vidare hävdade partiet att asylpolitiken var bortom all kontroll. I september lanserade statsminister Stoltenberg 13 åtgärder som skulle skrämma asylsökande från att komma till Norge. Ännu en gång kunde FrP glädjas åt att få partiets egen politik genomförd av andra.

Norges rika oljeresurser har lett till en nationell självbild som präglas av självgodhet och storhetsvansinne. Om man menar att Norge är världens bästa land, så är det kanske inte konstigt att man samtidigt inte vill inse att rasismen existerar. Det var lättare på 1990-talet när den organiserade högerextremismen var något som alla kunde ta avstånd från. Det är långt svårare att acceptera att landets näst största parti delar extremisternas människosyn. FrP blir inte heller ifrågasatta för sin rasism utan accepterade som ett vanligt parti. Därmed blir också rasismen osynlig för de flesta. Bortsett från dem som drabbas.

Henrik Lunde