Steriliserades skadeståndskrav avfärdas

– Vi har inga planer på att betala ut skadestånd. Lagen byggde på det vetenskapen trodde då. Nu har vi en annan bild och kommit fram till att lagen ska ändras. Det vore vanskligt att betala ut skadestånd för att vi instiftat en lag som byggde på den kunskap som fanns då, säger socialminister Göran Hägglunds pressekreterare Johan Ingerö.

RFSL driver tillsammans med RFSL ungdom, Föreningen KIM, Transföreningen FPES och Diskrimineringsbyrån i Uppsala frågan om att de som steriliserats i samband med könsbyte ska få ett skadestånd på 200 000 kronor per person.

– Vi driver rätten till skadestånd. Det vore toppen om regeringen vill ta initiativ till en lagstiftning på området som man gjorde 1999 och som resulterade i en lag som reglerade ersättning till människor som steriliserats på andra grunder. Om de inte gör det så kommer vi att driva det på annat sätt, säger Ulrika Westerlund, förbundsordförande på RFSL.

En ny lag träder i kraft den 13 juli som slopar kraven på att de som vill byta juridiskt kön också måste steriliseras. Även om lagen inte formellt har trätt i kraft så innebär en dom i kammarrätten att kravet om sterilisering i praktiken redan avskaffats. Kammarrätten har slagit fast att krav på sterilisering bryter mot Europakonventionen.

Människorättsorganisationer är tydliga med att de anser att kammarrättens dom innebär ett erkännande för de som steriliserats i samband med könsbyte och att det står klart att Sverige brutit mot de mänskliga rättigheterna.

- Vi tycker att vi har starkt på fötterna när kammarrätten säger att lagens krav om sterilisering bryter mot regeringsformen och Europakonventionen, säger Westerlund.

Ingerö menar att steriliseringskravet på transpersoner skiljer sig avsevärt från steriliseringar som drabbat andra grupper i Sverige, så som romer och handikappade.

– Det var officiell politik. Det menar vi är den stora skillnaden jämfört med den nuvarande situationen. Här handlar det om en behandling som människor har underkastat sig. Den vet vi idag att man kan göra bättre och med mindre allvarliga ingrepp, men vi visste inte det 1972 då lagen instiftades. I det här fallen har vi erbjudit något som har efterfrågats. Vi har inte letat upp människor och sagt - vi ska göra det här med dig. Det är den avgörande skillnaden när vi diskuterar skadeståndsanspråk, säger Ingerö.

Ulrika Westerlund köper inte Ingerös förklaring. Hon menar att steriliseringskravet mot människor som bytt kön är nära identiskt med det tvång drabbat andra grupper i samhället.

– Hur menar han att det tvånget skiljer sig mot det som drabbat transpersoner? Grupper som tvingats till sterilisering sökte samhällets hjälp. De ville till exempel göra abort, få gifta sig eller få ekonomiskt stöd, gemensamt var att de ville ha någonting som de hade behov av. Samhället erbjöd hjälp men med motkravet om sterilisering, säger Westerlund.

– Det är enligt oss i princip en identisk situation. Det här gäller personer som har fått höra att de kan få ändra juridiskt kön, men att de först måste steriliseras.

Ingerö vidhåller dock att en grundläggande skillnad är just att transpersoner, enligt honom, steriliserats utifrån hälsoaspekter och att det inte förekommit regelrätt tvång. Westerlund menar att Ingerö använder sig av efterhandskonstruktioner.

– Det är inte medicinska skäl som var huvudanledningen till att lagen krävt tvångssteriliseringar av transpersoner. Den stora anledningen är att den här lagen tillkom i en tid där man hade andra steriliseringslagar. Man resonerade bland annat om att det skulle bli oreda i släktskapsförhållandena om man tillät människor att byta juridiskt kön utan att bli steriliserade, säger Westerlund.

Daniel Vergara