Svammel om Förintelsen

Ledarskribenten själv menar att hans artikel kommer att uppfattas som anstötlig och brännmärkas som hädisk. Personligen upplever jag att artikeln mest är ett patetiskt försök att – av oklar anledning – försöka förlöjliga Förintelsen av miljontals judar, zigenare och homosexuella under andra världskriget och samtidigt smyga in lite gammaldags judehat.

Det lyckas inte. Författaren nämner ordet floskulös – det är ett ovanligt ord, men passar perfekt för att med ett enda ord beskriva hans artikel. Tonen sätts redan på tidskriftens första sida där statsministern avbildas, stående i en talarstol med en gloria svävande över huvudet.

En insidesbild på Persson visar honom leende med judisk kalott på huvudet. Artikeln »hjälper oss« att förstå varför han ler. Med hjälp av flosk-ler och en egenhändigt hopsnickrad logik kommer ledarskribenten fram till att Förintel-sen har blivit västerlandets nya »statsreligion«, ja rentav en kult:

»Denna jättekonferens låter sig bäst förstås som ett kyrkomöte för vad som i praktiken nu blivit det efterkrigstida västerlandets nya statsreligion. Liksom kristendomen är Förintelsekulten en lära som förkunnar att frälsning är möjlig endast för dem som bekänner sin skuld och är beredda på bot och bättring. I Förintelsekulten är det inte Jesus Kristus som frälser världen genom sin offerdöd på korset. I stället är det den i historien pinade judenheten som möter sitt Golgata i de nazistiska koncentrationslägren, och genom sitt ojämförligt stora lidande frälser mänskligheten till en ny världsordning där respekt för människovärde skall råda.«

»Dödslägren blir vallfartsmål för inpräntande av dessa sanningar hos ungdomen. Överlevandes vittnesmål – höjda över normal källkritisk och vittnespsykologisk granskning – förmedlar förintelsens budskap i klassrummen.«

Judar och pengar

Vad är det för källkritik han vill ha? Förintelsen är en av historiens mest väldokumenterade händelser. Artikelns enda syfte tycks vara att förlöjliga Göran Persson och precis som de nazistiska historierevisionisterna anklaga judarna för att »slå mynt av Förintelsen«.

Perssons underliggande motiv skulle enligt artikelförfattaren vara att vilja profilera sig internationellt därför att han inte förstår sig på utrikespolitik. Statsministern beskrivs nedlåtan-de som »den knappt engelsktalande Vingåker-sonen«, precis som om det var något illa med att komma från Vingåker. Om skribenten hade varit närvarande på Stockholmskonferensen skulle han dessutom ha upptäkt att Göran Persson talar ganska bra engelska.

Mitt i den floskulösa drapan glittrar plötsligt en klassiskt antisemitisk tes i texten, som bygger på antisemiternas propagandaföreställningar om judar och pengar. Författaren understryker att »Förintelsekulten« – ett begrepp som han själv har hittat på och som Salt tydligen vill lansera – i hög grad har en ekonomisk sida:

»För hur kan de västerländska folken göra bot? Jo, framför allt genom att i generation efter generation fortsätta betala till judiska organisationer och direkt eller indirekt till staten Israel«.

Ahmed Rami har i ett decennium hävdat precis samma sak i Radio Islam.

Det är besynnerligt att Salt så ogenerat verkar anse att det inte är rätt och riktigt att människor får tillbaka det som stulits från dem för så många år sedan, och att det är fel att människor som tvingats arbeta som slavar erhåller en blygsam ersättning.

Istället frammanar Salt hela den klassiska bilden av judenheten som en schackrande och farlig fiende, som slugt gör allt för att suga ut nationerna. Insinuationen börjar framträda som Salts favorittrick. Det man inte vågar säga rent ut sägs mellan raderna. Och i Salts senaste ledare stinker det mellan raderna.

Sopa för egen dörr

Den unkna doft som stiger upp ur Salts sidor ska jämföras med andra kritiker. Ulf Nilssons kolumn i Metro är rak och saknar antisemitiska floskler. Temat är att vi »borde sluta slå oss för bröstet«. Han redovisar tre invändningar.

För det första påminner han om att den svenska regeringen under andra världskriget var judefientlig så länge Hitler var farlig.

–Sanningen är att Sverige gjorde sig rikt på handel med tyskarna i en mycket större om-fattning än man nu vill erkänna. Att denna handel förlängde kriget och kostade hundratusentals liv är ett faktum, skriver Ulf Nilsson.

För det andra påminner Ulf Nilsson om att det hela började med en undersökning som visade att svenska skolungdomar är fruktansvärt okunniga om Förintelsen.

–Perssons reaktion blev en broschyr och så den här konferensen. Men vilken dumskalle som helst kan ju se att om ungdomarna inte kan något om Holocaust – något av det mest omskrivna som finns – så kan de ingen historia överhuvudtaget. Ulf Nilsson föreslår därför att alla läroböcker i historia bör skrivas om.

–Alla är vidrigt dåliga – även när det gäller Holocaust, fastslår han.

Slutligen vänder sig Ulf Nilsson mot att Sve-rige anordnar en konferens om det förflutna och inte vänder sig mot dagens pågående förintelser, även om dessa sker i en blygsammare omfattning.

–Bomberna faller över Groznij – och de gör det nu. Tjetjener har samma värde som judar. Det samma gäller tutsi, kongoleser och tyskar, fastslår Ulf Nilsson och fäster uppmärksamheten på att talare efter talare på Stockholmskon-ferensen underströk att man får inte glömma för då kan det upprepas igen samtidigt som förintelser pågår runt omkring oss.

–Dem tycks vi ha glömt. Såvitt jag förstår bevisar det bland annat att vi inte har lärt oss något väsentligt om Holocaust, trots allt skryt.

Dessa två exempel på kritik av Förintelsekonferensen kan så gott som något illustrera skillnaden mellan svammel och saklig kritik.

Lis Höjer Christensen/Expo
© Expo 2000
(Expo/Svartvitt nr 1 - 2000)