Terror på löpande band

Under måndagen klev den 21-årige Philip Manshaus in i rättssalen för häktningsförhandlingar, misstänkt för mordet på sin syster och för terrorbrott efter den misslyckade attacken mot al-Noor Islamic Center i Bærum utanför Oslo. Blåslagen efter gripandet och med ett flin på läpparna.

Än så länge vet vi lite om exakt vad Manshaus planerat, vilka han har haft samröre med och vad som drivit honom.

Men vi vet tillräckligt för att kunna konstatera att han är ännu en i raden av ensamagerande högerextrema terrorister med siktet inställt på minoriteter.

Flera medier har rapporterat om att Manshaus säger sig ha blivit utvald av ”saint” Tarrant, en hänvisning till Brenton Tarrant som mördade 51 muslimer i en attack i Christchurch i mars i år. Manshaus hyllar Patrick Crusius som åtalats för masskjutningen i El Paso bara en vecka innan han själv gick till attack.

Om medielogiken följer samma mönster som tidigare så kommer vi att få veta allt om gärningsmannens bakgrund. Hans väg in i den högerextrema miljön kommer att nagelfaras. Hans uppväxtförhållanden kommer att skildras. Redan nu har norska medier rapporterat om att han äger fastigheter för tre miljoner kronor. Djupdykningen går så långt att risken är uppenbar att vi ännu en gång missar den stora bilden.

Den högerextrema terrorn hänger ihop. Det senaste dådet i Norge är bara det senaste i en tradition av högerextrem terrorism som löper oavbrutet under många decennier. Bara taktiken och tillvägagångssätten har varierat under de senaste 50 åren.

Ta Sverige som exempel.

1972 kapade kroatiska fascister ett flygplan på Bulltofta flygplats utanför Malmö.

Under mitten av 1980-talet låg aktivister från det nazistiska Nordiska rikspartiet bakom sabotage, mord och brandattentat.

Under 1990-talet förklarade det våldsamma vit makt-nätverket Vitt ariskt motstånd, VAM, krig mot den svenska staten. Personer ur nätverket gjorde sig skyldiga till bankrån och vapenstöld, helt enligt den tidens amerikanska förebilder. Tanken var att använda vapnen och pengarna för terrorverksamhet.

I slutet av 1990-talet mördades två poliser i Malexander i Östergötland efter att de gripit tre nazistiska bankrånare som bildat en underjordisk terrorcell.

2013 dömdes Peter Mangs i hovrätten för två mord och åtta mordförsök. Det kom senare fram att den hemlighetsfulle seriemördaren hade en högerextrem övertygelse och inspirerats av ökända amerikanska terrorister.

Lägg därtill större och mindre dåd i länder som Tyskland, Italien eller Storbritannien. Tillsammans utgör de en kontinuerlig terrorkampanj som plågat vår del av världen under flera decennier.

Philip Manshaus har uppenbarligen inspirerats av den senaste tidens masskjutningar mot minoriteter. Dagens extremhöger är internationaliserad och digitaliserad. Han hade försökt att livesända sitt attentat.  

Så funkar terrorn idag, syftet och målet är detsamma som alltid. Men det finns fortfarande en tendens att betrakta varje högerextremt våldsdåd som en isolerad företeelse. Ett dåd från ingenstans, en blixt från klar himmel.

Det är inte någon tröst för dem som drabbats av terrorn eller som nu känner rädsla och obehag för att gå till sin moské.  Och insikten gör inte nödvändigtvis polisens arbete lättare.

Många av gärningsmännen må vara ensamma när de genomför sina dåd. Men de är en del av en större gemenskap som har producerat terrorism på löpande band under drygt 50 års tid.

Det vore åtminstone en bra start på debatten om hur det högerextrema våldet ska tacklas att vi klarade av att se det för vad det faktiskt är.

Daniel Poohl