Val 2010: Han ska rösta på SD

Läs mer om boken här.

En uppnålad plansch med Elvis Presley i profil. Ett skynke med Jack Daniel's-logga på. Amerikanska registreringsplåtar ovanför baren, en gammal löpsedel med texten "Så mycket super de som bor i Kungälv". En Eddie Meduza-skylt med texten "Sverige". En darttavla.

Den 23-årige lastbilschauffören Daniel Karlsson Rozsa visar stolt upp raggarklubben Black Wings klubblokal. Han har sina arbetskläder på. En gul jacka och gula byxor med insydda reflexer. En rödlätt, tunn kille med ett lurigt, vänligt leende. Kroppen är smyckad med tatueringar, en halskedja i silver och vita öronpluggar.

Han har en cigg i handen när han vant tar sig fram genom
lokalen.

Själv gick han med i Black Wings för tre år sedan. Han gillar de stora bullriga bilarna, musiken, kläderna. Hela livsstilen. Här i det röda huset, inklämt mellan E6:an och 574:an, ungefär en och halv mil norr om Kungälv, har han sitt andra hem.

När klubben tog över huset för drygt fem år sedan stod det övergivet. Sedan dess har klubbens medlemmar steg för steg rustat upp det.
Nere vid vägen finns numera en parkering. På sommaren går det att grilla på gården, perfekt till den traditionsenliga cruisingfesten på nationaldagen.

Inne i huset finns en bar, ett dansgolv och en scen. På ovanvåningen står tre skinnsoffor runt det låga vardagsrumsbordet där raggarklubben brukar ha sina medlemsmöten.
Föreningen har en grundregel. För att vara med måste du ha en amerikansk raggarbil. Utöver det finns det två saker som tycks förena Black Wings medlemmar.

De kommer från landsbygden och de gillar Sverigedemokraterna.

I Kungälvs kommun, norr om Göteborg, lyckades Sverigedemokraterna ta ett kommunalt mandat i valet 2006, sammanlagt röstade 2,5 procent på partiet. En av dem var Daniel Karlsson Rozsa.

Det var första gången han röstade och för honom fanns egentligen inga andra alternativ.

– Det är ju inte bara invandringsfrågan. Det är många som tror det, att bara för att man röstar på dem så är det inget annat som betyder något. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. Politikerna har delat upp det så dumt, säger han.

– Det är mycket bättre att sitta i fängelse än att sitta på ålderdomshem i stort sett. Det är rätt sjukt. Det ska vara bättre för de gamla. Det är de som byggt upp allting.

Han har ingenting emot invandrare, säger han. Men de ska anpassa sig till Sverige, inte sticka ut för mycket, inte mucka gräl, inte leva på bidrag.

– Om man kommer hit, sköter sig, skaffar sig ett jobb och skaffar sig ett liv är det bra. Det är inte bara att komma hit, gå hemma och gå på bidrag. Det är många svenskar som gör så med. Men de är ju uppvuxna här så vad ska man göra med dem? De är ju också dumma i huvudet. Jag tycker inte om folk som inte jobbar och lever på andra.

Att invandrarna skulle ta hans jobb är inte problemet.
– Arbetsgivaren tar den man tycker är duktigast. Sedan spelar det ingen roll om man är svart, gul eller vit. Jag vet arbetsgivare som har anställt invandrare som inte har varit så bra, som har väntat tills de har fått fast anställning och sedan sjukskrivit sig. De flesta anställer sådana de litar på. Det är mest när det gäller körningar som det kan finnas en konkurrens. Det är mycket sånt
inom transport. Alla sänker priserna. Typ polacker kommer hit och kör gratis med bilar från 70-talet. Så kommer det alltid vara ändå. Det är körningar jag inte vill ha ändå.

Han berättar om sin morfar. Han kom till Sverige som flykting från Ungern på 1950-talet.
– På 1950- och 1960-talen när det kom invandrare hit, då fick de jobb direkt. Då blev de som vilka svenskar som helst. Han har ju fått lära sig. Han har ju försökt. Han har jobbat på båtar och
nere i Göteborgs hamn.

Daniels morfar vet inte om att hans barnbarn röstar på Sverigedemokraterna, men om han visste skulle han säkert lyssna på hans argument, tror Daniel.

– Han tycker också att invandrare är för jävliga just nu. Han skäms för invandrare när de gör som de gör.

Det finns ännu ett skäl till att Daniel gillar Sverigedemokraterna.
Partiet vill bevara svenska traditioner.
– Om det inte finns traditioner så finns det inget som heter Sverige. Muslimska länder har sina traditioner. Sverige är känt för sina. Muslimer är nog de jag har mest svårt för. Jag tycker deras leverne är så jävla sjukt. Deras fruar får inte jobba, måste gå i slöja, får inte gå ute. De måste be varje dag fastän de inte vill. De vill ha en timmes rast per dag för att de ska kunna gå och be. Det
är helt sjukt. Vem ska betala för det?

När Daniel var fem år flyttade hans föräldrar från oroliga Biskopsgården i Göteborg till Romelanda en dryg halvmil nordost om Kungälv. De ville att han skulle få en trygg uppväxt.

Som tonåring drogs han i den starka motorkulturen som präglar de små byarna och samhällena runt Kungälv. Först kom moppen. Sedan flöt det på. Det blev fordonstekniska gymnasiet med inriktning på transport och Daniel blev raggare.

Skoltiden var fylld av konflikter. När Daniel och hans vänner började högstadiet inne i Kungälv delades skolan upp i flera grupper.

Det var raggarna och bönderna där Daniel hörde hemma, nazisterna – även om de inte var så många just på Daniels skola, "invandrarna" och de "neutrala".

– Vår skola blev utsedd till en av de värsta i hela Göteborgsregionen. Det var bråk nästan varenda dag, berättar Daniel.

Efter högstadiet lugnade det ner sig. Daniel och flera av hans vänner hamnade i fordonstekniska gymnasiets lokaler utanför Kungälv.

Men fientligheten fanns kvar. Och finns kvar än i dag. På helgerna blir det ofta bråk.

– Det är bråk när man är ute på stan och träffas med bilar. Det är inga dödsgrejer. Det är alltid tjafs och alltid någon som börjar bråka. Det kan räcka med att man kommer in till Kungälv i sin bil och så står det massa invandrare och ropar "rasister". De som har druckit några öl och har kort stubin blir ju irriterade. Det kan bli en jävla fight.

Daniel är trött på att det alltid är han och hans raggarkompisar som får skulden. I skolan fick de inte sjunga nationalsången för att det var "rasistiskt". De fick inte ens ha sina Fristadsjackor. Till och med de ansågs vara "rasistiska".

Man kan inte säga något om invandringen utan att bli kallad rasist, hävdar Daniel.
– Bråkar jag med en kille som är invandrare så är jag rasist bara för att han är invandrare, inte för att jag kanske stör mig på honom. Hade jag bråkat med en svensk hade det inte varit något problem.

I kväll blir det nog inget bråk nere på stan. Det är fest i Black Wings klubbhus och vintern håller Sverige i ett järngrepp. När vi anländer till lokalen på eftermiddagen är det åtminstone tio minusgrader ute. Inne är det inte mycket varmare.

En annan av klubbens medlemmar, Mattias, är redan på plats. Det är mycket som ska ordnas. Ölen är redan inköpt. Spriten är ordnad. Daniel har tagit på sig att fixa blanddricka och Pan Pizza till kvällens gäster. För några veckor sedan var det inbrott och en del av musikanläggningen stals så nu måste det dessutom fixas musik. Och framför allt måste temperaturen höjas. Daniel sätter
i gång några elelement och hoppas att det ska räcka. Det är inte förrän runt tolvsnåret de flesta brukar dyka upp ändå.

Fram till dess är det gott om tid.

Vi sätter oss i bilen igen. I baksätet ligger hockeyklubbor och motocrossutrustning. Från backspegeln hänger två mjuka, stora, tärningar och några wunderbaum. Vi styr genom vinterlandskapet mot garaget där de amerikanska bilarna står parkerade.

Daniel kan de här vägarna, husen och vidderna utantill. Och han älskar dem. Han älskar friheten. Han gillar skvallret, eller som han säger, "man vänjer sig vid det". Här går rykten innan saker ens har hänt, säger han och skrattar. Inne Kungälv, i "stan", skulle han inte kunna bo.
– Det är ingen jag känner som vill bo i lägenhet. Då bor jag hellre hos mina föräldrar. Jag vill ha ett hus där jag kan göra vad jag vill, aldrig behöva störa sig, inte ha en massa grannar, inte så instängt. Ingen jag umgås med bor centralt. De flesta vill ha något eget, bo på landet, ha ett garage.

Han har vänner som varit och jobbat utomlands, men det är inget för honom. Han trivs här. Vid en av sjöarna vi åker förbi är hans bror och några andra av hans vänner ute och fiskar. Nu på vintern åker de ibland ut med sina gamla bilar eller motorcyklar och kör på isen. På somrarna festar de, åker ut med sina bilar.

Det är en stark sammanhållning. Hur det blev så vet han inte. Det liksom bara blev.

Daniel vrider om strömbrytaren och lysrören glittrar till. I det stora garaget trängs de amerikanska bilarna. Cadillacar och chevroleter från en svunnen tid.

Förut hade Black Wings sina lokaler här. Då fanns det bara plats för några få bilar. Resten var festlokal. Efter ett polistillslag tvingades klubben slå igen. Sedan dess har flera av väggarna slagits ut. Nu finns det plats för minst 15 bilar. De står tätt mot varandra. Det är svårt att ta sig fram mellan de välpolerade karosserna.

Daniel pekar mot en av pelarna mitt i lokalen och skrattar. Någon har plockat in två av Sverigedemokraternas valaffischer från Europaparlamentsvalet. Daniel vet inte vem som tog in dem. Uppenbarligen har de fått stå kvar.

Här är sympatierna för Sverigedemokraterna lika självklara som kofångarna och kromen.

Mattias, som vi träffade uppe vid klubblokalen, har följt oss med sin gråsilvriga pickup. En tillbakadragen 24-åring i arbetskläder och varm mössa. Även han röstade på Sverigedemokraterna i förra valet.
– Jag tyckte att det verkade käckt. Man är lite trött på det som det är nu, förklarar han.
– Trött på skiten inne i Kungälv, fyller Daniel i och ler sitt luriga leende.

Mattias fortsätter.
– Sedan står jag inte för att alla ska slängas ut ur landet. Men de vill ha lite mer ordning på det. Det funkar ju inte att ta hit dem och sätta dem. Det blir ju getton. Det är ju synd om dem.

Längst in i lokalen står Daniels blåa Impala från 1960 Han har den tillsammans med en kompis. Om han får som han vill kommer han att skaffa sin drömbil, en Impala 58. Den skulle kosta honom minst 150 000 kronor.

Hans vanor är dyra. Förutom amerikanaren har han en bil, två båtar, en motocross. Om två månader 7yttar han in i sitt nya hus ute vid kusten. Det kostade honom över en och halv miljon.

Å andra sidan jobbar han 60, ibland 70 timmar i veckan. I snitt plockar han ut runt 25 000 kronor i månaden, efter skatt.

Han lever ett gott liv. Utan mycket fritid.

Efter gymnasiet gick han rakt ut i arbetslivet. Det var inga problem att skaffa jobb. För tre år sedan fick han jobb som lastbilschaufför hos kommunens stora åkeri. Hans chef är en selfmade
man som byggt upp åkeriet från grunden, berättar Daniel. Han anställer unga personer från bygden som han kan lära upp. Gamla gubbar klagar bara, brukar han säga.

Daniel har fått lära sig arbetet från grunden, fått ansvar och lärt sig att jobba ordentligt. På vintrarna har han jour. När snöovädren slår till rings han in. När som helst på dygnet. Han kör antingen plog eller saltar.

På somrarna lägger han asfalt. Då kan han ligga ute i veckor runt om i landet. Det blir långa dagar. Men det är, som han säger, goa löner.

Han gillar sitt jobb. Att sitta ensam i hytten stör honom inte. Tvärtom. Han gillar att jobba själv. Om han verkligen vill ha ledigt vet han att han kan få det. Han har jobbat på arbetsplatser med mer schemalagda arbetstider, men inte gillat det. Han tycker om att jobba hårt.

Det är så det är här ute förklarar han.
– De flesta jobbar mycket. Det är snickare som jobbar helger, folk som kör grävmaskiner på helger och jobbar som vanligt på dagarna.

Många av dem är egenföretagare. Kanske blir det till slut lösningen för Daniel också. Om han startade eget skulle han kunna koppla upp sig mot en lastbilscentral. En del kontakter har han redan skaffat. Han skulle kunna köra grus eller asfalt. Det skulle bli slitsamt. Tio år räknar han med att det skulle ta att få det att funka.

Men det skulle det vara värt.
– Jag hade velat ha hand om bilen själv, till slut efter några år kanske tjäna lite bättre. Jag vill ha en egen lastbil, sedan kanske två eller tre till. Inte mer. Nu jobbar jag på ett stort åkeri men ofta på ett mindre åkeri kan du kanske ha lite bättre grejer. Man kan bestämma lite själv. Om jag vill ha grejer till min lastbil, en mikro säger vi, då ska alla ha det. Ska det in i 25 bilar hamnar det på
70 000 kronor. Är det bara en bil kan man lägga ut pengarna på det. Ofta på de mindre åkerierna brukar de ha lite mer fräckare grejer.

Än så länge är planerna på något eget bara en dröm.Det finns mycket som ska göras innan dess. I vår ska han flytta in i sitt nya hus och sjösätta den nya båten. I kväll är det festen hos Black Wings.

Bilen rullar vidare mot Daniels bror André.

Daniel vecklar ut sig i den mjuka skinnsoffan i vardagsrummet. Han bor här medan han väntar på att hans nya hus ska bli inflyttningsklart. I natt sov han här i soffan, med huvudet på kudden med den amerikanska flaggan på, under filten med Texas stats-flagga på.

Andrés hus är en gammal lada som han själv byggt om till ett litet mysigt bostadshus. Längs väggen ovanför soffryggen har han satt spegeltavlor med Elvis-, Marilyn Monroe- och Jack
Daniel's-motiv. På väggarna hänger två tavlor med amerikanska bilar från 1950-talet.

André har inte kommit hem än. Han hjälper en kompis att renovera ett kök. Men hans flickvän Josephine är hemma. Hon sitter med sin laptop och chattar medan Daniel utvecklar varför han fastnat för just Sverigedemokraterna. Det finns helt enkelt inget bättre alternativ.

Daniel går genom partierna ett efter ett.
Vänsterpartiet är bara skit.
– Det är det sämsta partiet. Det och Miljöpartiet. Allt ska vara jämlikt. Det funkar inte. Det är rena kommunismen. Allt ska vara samma. Om du går en utbildning på tio år, tro fan att du ska ha mer betalt än en som är 15 år och står och steker hamburgare. Det är rätt logiskt.
– Socialdemokraterna vill bara ha skatter. Dessutom använder de pengarna till fel saker, menar Daniel.

Miljöpartiet är det sämsta av alla partier, även om miljöfrågan är viktig.
– Man behöver ju inte vara extrem. Tro fan att oljan kommer ta slut. Det kanske är hälften av oljan kvar. Den har funnits i tre hundra år. Den kanske finns i tre hundra år till. Men det låter som om det ska ta slut i morgon. Sedan är det viktigt att man producerar så att man inte använder lika mycket olja. Men de behöver ju inte säga att soppan ska kosta 25 kronor. Cykla till jobbet i två mil i femton minus, det är ju helt sjukt. Bor man i Kungälv så kan jag ju fatta, då kan man ta bussen. Men bor man så här långt ifrån så, man måste ju komma till jobbet. Sedan tycker jag om amerikanska bilar och de drar mycket bensin.

Centerpartiet vet han ingenting om, säger han. Folkpartiet är vettigt. Kristdemokraterna har en bra äldreomsorg. Moderaterna vill bara göra de rika rikare, menar Daniel.

Daniel har inte mycket till övers för de etablerade partierna över huvud taget. De är fega, säger han. Fega som inte vågar prata om invandringen, fega som inte vågar samarbeta med Sverigedemokraterna.
– Jag tycker att det är mycket snack och lite verkstad. Det har jag alltid tyckt om politiker. De ska sänka skatten. Jaha, jag har lika mycket skatt som förra året. Det ska bli bättre i skolorna. Det ser man ju aldrig att det blir. Då är det bättre med det man ser på tv. Sådana skitgrejer man har satt ihop med typ Bert Karlsson. Politiker verkar ju inte ha något att säga till om. De snackar bara så att de får sina miljonlöner och så gör de inget, säger Daniel och sträcker ut sina ben i soffan.

Medan tiden går kommer 7er personer förbi Andrés hus. Josephines två kompisar slår sig ner i soffan. Emil som jobbar tillsammans med Daniel sitter i andra ändan. Han har kommit förbi för att bli klippt av Josephine. Rockabillyfrisyren har tappat sin form och håret på sidorna behöver fixas. Josephine gör ett försök, med katastrofalt resultat. Hon rakar för kort och ger Emil en kal fläck vid vänstra tinningen.
– Nu ser man dina sjukdomar, psoriasis och allt, retas Daniel.
– Psoriasis. Du vet fan inte ens vad det är, kontrar Emil.

Han bestämmer sig för att vänta på André och låta honom slutföra jobbet. Till slut kommer André. Han fixar Emils frisyr med van han och hoppar in i duschen. Emil drar hem till sig för att göra sig i ordning. Det börjar bli dags att ge sig av.

Huset fylls av parfymlukt. Samlingen med ölburkar på vardagsrumsbordet växer sakta. I stereon blandas Sven-Ingvars med Gyllene Tider. Efter en lång diskussion reds kvällens stora frågetecken ut. Vem kör?

Det blir André som offrar sig.

Kvällen kan börja.

Första anhalten är Ica Maxi. Det ska köpas energidryck och Coca-Cola till spriten och Pan Pizza. André och Daniel hoppar in i Andrés vita Volvo 945 kombi och kör till Emil för att hämta upp honom.

André ställer sig utanför huset och tutar. Det är kolsvart ute och i bilen sänker sig tystnaden. Efter en stund frågar André om boken och om Sverigedemokraterna.
– De andra partierna verkar vara rädda att bli anklagade för att vara rasister. Vissa grejer tycker man ju. De får anpassa sig till Sverige, säger han.

Daniel är precis på väg att haka på diskussionen när Emil rasar in i bilen och jublar över utvecklingen med en tjej han är intresserad av.

Daniel försöker styra tillbaka samtalet till Sverigedemokraterna.
– Någon måste börja prata om invandringen som ett problem, säger Emil till slut. Så fort man öppnar käften och säger någonting "illa" så blir man antingen rasist, nazist eller idiotisk. Det känns så jävla fel.

I förra valet röstade han på Folkpartiet. Men den här gången blir det nog Sverigedemokraterna.
– Grejen är att jag skulle ju aldrig vilja ha Sverigedemokraterna som styrande. Herregud, så bra är de inte. Det är lite röra-om-igrytan- aktigt. Bara det där som Jimmie Åkesson, eller vad han heter, klämde ur sig; att muslimer är det största utländska hotet. Men det är ju inte religionen eller muslimer som är hotet mot oss. Det är fanatikerna. Det spelar ingen roll. De kunde lika gärna varit kristna.

Han tystnar. Sitter med en nyöppnad ölburk i ena handen.
– Jag vet inte. Jag har inte börjat tänka på det där. Det är väl dags att göra det. När är det? I höst va? Ja, fy fan. Han fortsätter.

– Jag tycker de lovar så mycket allihop. Men jag tycker inte att det händer så mycket. I och för sig. De borgerliga har bara varit inne när det har varit lågkonjunktur. Det är väl knappast en fördel.

André följer nyfiket Emils resonemang från förarsätet.
– Jag tycker inte att det har blivit sämre. Det är ju inte deras fel, flikar han in.
– Det jag tycker är fel är hur de hanterar de sjukskrivna. Men det är ju många som försöker utnyttja systemet också, fortsätter Emil.

Sedan tystnad. Bilens strålkastare kastar sina ljuskäglor över de smala blixthala vägarna. Som om han suttit och funderat ett tag säger André:
– Sossarna vill väl ta in fler invandrare?

Emil hakar på igen.
– Jag är sån som tycker att vi ska hjälpa dem som har det svårt. Men vi kan ju inte försätta oss själva i skiten. Vi kan inte ta emot fler än vad vi kan ta hand om. Vi har ju inte ens jobb till oss själva. Är det krig någonstans så skulle jag vara tacksam om jag kunde få vandra in där det inte är krig och leva ett liv. Men när det väl är lugnt tycker jag att man kan åka tillbaka och hjälpa till och bygga upp landet. En stor grej till att jag röstade Folkpartiet i förra valet var att alla partiledare var alerta utom Göran Persson, han spelade på svenska folkets rädsla för att byta till de borgerliga. Då kände jag att de ska veta att de kan bli utbytta.
– Den jävla stjärnan Göran Persson, säger André. Hade inte han svart arbetskraft? Han tjänar väl mer än en moderat.

Även Emil tycker sig komma ihåg någon skandal som Göran Persson varit inblandad i.
– Försökte han inte få genom några ändringar i avdrag som skulle gynna honom själv, säger han och skrattar hånfullt. Sedan konstaterar han:
– Du kan vara kommunist till max, men när du väl erbjuds tillräckligt mycket pengar spelar det inte någon roll.

De andra håller med.

Längre fram under resan kommer ämnet upp igen. André vill gärna prata mer om partiet.
– Om Sverigedemokraterna fick bestämma helt och hållet skulle det väl bli ett tredje världskrig. Deras fråga är väl invandringen. De har ju inga andra frågor.

Daniel svarar snabbt.
– Jo, de har ju äldreomsorg och skola.
– Då kan du ju lika gärna rösta på Socialdemokraterna, säger André.

Daniel glider undan mothugget:
– Vet ni vad det viktigaste är, säger han och ler.

De andra två tystnar.
– De vill sänka skatten för alla som är med i motorföreningar.

Inne i klubblokalen har värmen kommit i gång. Ovanför baren hänger en infravärmare som värmer de slitna barstolarna. På golvet står en värmefläkt. Delen av huset där dansgolvet ligger är avskilt från baren med en presenning. Där ute är det fortfarande kallt.

Bakom baren står tre killar. En av dem har en tröja med klubbens emblem, den andre en luvtröja och skinnväst. De håller med om vad André, Daniel och Emil sagt i bilen.
Muslimer är lättstötta.
Vad ska de göra här om de inte har jobb?
Så länge de kommer hit och anpassar sig är det okej.
Det blir gängbildningar.
Varför ska de komma hit och leva på oss?

Daniel står vid datorn och fyller i. Han berättar om sin morfar och påminner. Bara de försöker skaffa jobb är det okej.

Tiden går och snart är det omöjligt att fortsätta diskussionen. Ljudvolymen höjs och det börjar bli trångt i baren. De pratar om nästa Power meet i Västerås, om dumpers, motorer, bensinslukning.

Daniel står inne i baren och tittar på sina vänner. När de säger dumma eller roliga saker tittar han på mig, skakar på huvudet och skrattar.

Ur högtalarna strömmar hårdrock, Johnny Cash och Ultima Thule. Han kan inte säga det. Volymen är för hög och trängseln vid baren alltmer intensiv. Men det syns på honom.

Han känner sig hemma.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer