Vårt behov av hjältar

I Sverige har han inte nått samma hjältestatus. En av anledningarna är förstås att hans gärningar i Budapest har överskuggats av den katastrofala diplomatiska hanteringen av Wallenbergs öde. Under krigets sista månader försvann Wallenberg. Det sista dokumenterade livstecknet är från Lefortovskaja-fängelset i Moskva 1947. De svenska försöken att reda ut frågetecknen kring Wallenbergs försvinnande har fått svidande kritik. 2003 presenterades utredningen med det talande namnet "Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikesledningen". Där får flera av de ansvariga aktörerna svidande kritik.

Lagom till hundraårsjubileet har regeringen bestämt sig för att höja Wallenbergs status även i Sverige. En nationalkommitté är tillsatt, där bland annat undertecknad sitter med. Under året kommer vi att få lära oss om Wallenbergs insatser för att rädda Budapests judar genom utställningar, föredrag och ceremonier.

Det råder delade meningar i forskningsvärlden om Wallenbergs agerande i Budapest. I historikern Paul Levines bok "Raoul Wallenberg i Budapest: Människan, Myten och Förintelsen" granskas flera av de helgonlika beskrivningarna av Wallenberg. Levine visar att Wallenberg omgärdas av myter. En av hans teser är att Wallenberg har fått sin status för att vi är i behov av glimrande myter för att kunna hantera Förintelsens mörker.

Och visst har vi behov av hjältar. Men inte bara därför. Utan för att de också lär oss något om oss själva. Wallenberg är, även om glorian plockats ner, fortfarande en hjälte. Han hamnade inte i Budapest på grund av ett orubbligt kall. Det var inte han som uppfann de så kallade skyddspassen som blev så många judars räddning undan nazisterna fanatiska slakt.

Men han tog chansen att rädda så många judar han kunde. Det var han långt ifrån ensam om under andra världskriget . Men han gjorde det.

En hjälte behöver inte vara en perfekt människa. Han eller hon behöver våga inse att man är på rätt plats vid rätt tillfälle och ta den chans som man givits att hjälpa andra.

Det gjorde Raoul Wallenberg. Låt oss aldrig glömma det.

Daniel Poohl