Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Det ligger i sakens natur att varje parti som deltar under Politikerveckan i Visby kommer med någon form av utspel som ska ge partiet ett gott genomslag. Det kan man göra på olika sätt. Varje parti har sina förutsättningar. Mikropartiet Nationaldemokraternas utspel var att överhuvudtaget dyka upp i Visby.

För den organiserade intoleransens stora parti, Sverigedemokraterna, kom det att handla om nyheten att partiet numer förespråkar ett femte jobbskatteavdrag. Poängen med utspelet är glasklart. Åkessons parti vill påminna de politiska motståndarna att de minsann är vågmästare i Sveriges riksdag och inte Miljöpartiet som allt mer har tagit rollen som tungan på vågen mellan de två blocken.

Jimmie Åkesson ägnade därför ett par minuter av sitt tal åt att rada upp några av de omröstningar i riksdagen där han menade att Sverigedemokraternas röster hade varit avgörande.

Sverigedemokraternas ändrade inställning till jobbskatteavdraget beror enligt partiet på att det egentligen aldrig har varit emot det. Det har inte funnits pengar tidigare och om Sverigedemokraterna fick som de ville skulle de framförallt vilja se en sänkning av skatten för landets pensionärer. Men nu finns det plötsligt pengar igen. På klassiskt manér ställer de sina egenkomponerade beräkningar om invandringens kostnader mot landets pensionärer. Skulle Sverige bara begränsa invandringen med 90 procent finns det pengar, helt enkelt, menar Åkesson.

Det gamla budskapet har under dagen paketerats i ordalag som "Alla ska med" och "Ingen ska lämnas utanför". Sverigedemokraterna som springer runt på Visbys gator upprepar mantrat om "gemenskap istället för splittringspolitik" som om de vore Duracellkaniner. Partiledaren agerade föga förvånande likadant.

- Ingen ska lämnas utanför!, proklamerade han vid ett flertal gånger under söndagskvällens tal i Visby.

Problemet är bara att den sverigedemokratiska nyretoriken är enklare att bemöta än på väldigt länge. Man behöver inte vara vare sig politisk spinndoktor eller retorikexpert för att konstatera att Sverigedemokraternas gemenskap inte gäller alla.

Sverigedemokraternas gemenskap gäller inte de flyktingar som flyr från krig och förtryck i andra delar av världen och som vill komma till Sverige. Den gäller inte kvinnor från andra länder som förälskat sig i sverigedemokratiska kommunpolitiker och vill flytta till Sverige. Den gäller inte de ensamkommande flyktingbarn som redan befinner sig i Sverige men som dagligen demoniseras och misstänkliggörs av Sverigedemokraternas företrädare ute i landet. Den gäller inte partiets motståndare och kritiker som beskrivs som "svenskfientliga" och "vänsterextrema". Den gäller definitivt inte den del av den svenska befolkningen som är muslimer. Den gäller inte ens partiets egna företrädare ute i landet. När tre kommunpolitiker från Södertälje i förra veckan meddelade att de lämnar Sverigedemokraterna var det för att de kände sig diskriminerade av sina tidigare partikamrater bara för att de kommer från Irak.

Den gemenskap som Sverigedemokraterna förespråkar och som Jimmie Åkesson talade sig varm om under sitt fyrtio minuter långa tal i Almedalsparken är en villkorad gemenskap.

Det är ingen överdrift om man kallar Åkesson retorik för en splittringspolitik.

Ämnen i artikeln