Vi måste få synas

På McDonalds i Kungälv finns en moské som ingen har sett. En grupp shiitiska män från Irak möts där om fredagskvällarna under den kalla årstiden i brist på någon annan möteslokal. När det blir varmare möts de i en koloniträdgård. Många kungälvsbor måste ha sett dem men de flesta förstår inte att det som passerar i deras ögonvrå är en obyggd moské. Det är den byggda eller planerade moskén som drar till sig massiv uppmärksamhet. I en annan del av Kungälv samlas sunnimuslimska män till bön i en lokal som de har ett temporärt hyreskontrakt på. Någon person tvärsöver gatan har uttryckt sitt ogillande så därför har de alltid persiennerna nedfällda.
 

Fördomar, misstänksamhet och maktlöshet gör människor små och skapar hos oss en hjärtskärande vilja att göra oss ännu mindre, för att inte synas och för att inte störa. Jag önskar att alla de som höjer sina röster mot moskébyggen och minareter runt om i Sverige och Europa kände till kaliferna av Cordoba som skapade ett samhälle i al-Andalus, dagens Spanien, för 1 000 år sedan där olika religioner tolererades och deras religiösa institutioner skyddades. Denna, för sin tid, blomstrande era av religiös tolerans ersattes efter de kristnas erövringar med den ökända spanska inkvisitionen.
Tänk om demonstranterna mot moskén på Hisingen eller de som röstade för ett förbud mot minareter i Schweiz kände till kalifen Umar som intog Jerusalem år 638. Den kristne patriarken av Jerusalem visade honom till den heliga gravens kyrka där, enligt den kristna traditionen, Jesus korsfästes och begravdes. Väl inne i kyrkan avstod han från att be med motiveringen att platsen i så fall skulle kunna omvandlas till en moské av följande generationer vilket vore en fientlig handling mot de kristna. I stället bad han några få meter från kyrkan och där ligger än idag Umarmoskén.

När jag sitter på Papa Andreas takrestaurang i Jerusalem och blickar ut över den symboltyngda staden hör jag Umarmoskéns minaret kalla de sina till gudstjänst och i en slags samexistens ringer Jerusalems kyrkor, med den heliga Gravkyrkan i spetsen, i sina klockor för sina själar.
Oavsett om man tror eller vad man tror på borde vi kunna enas om att vi som finns på denna jord måste få lov att synas lite och höras en aning då och då. Vi syns inte så mycket och hörs inte av jämt men att vara människa innebär att man i bland syns och hörs. Det låter när Sweden Rock Festival går av stapeln en bit från vårt fritidshus utanför Sölvesborg, från min barndoms nätter hos mormor och morfar minns jag de skramlande spårvagnarna som jag aldrig vande mig helt vid och på bussen till jobbet möter jag mina uppspelta elever med varierade färger i håret. Jag betraktar allt detta och försöker betrakta mig själv. Tolerans är att leva sida vid sida med människor som ibland stör mig och göra det med den ömsesidiga förmågan att kompromissa om störmålen. När barnen på gatan utanför mitt sovrum kör sina Bobbybilar på lördagsmorgonen så är det fundamentalt viktigt för dem, de är erövrare på barndomens ocean. När deras äldre motsvarigheter kör runt i en Volvo 740 och blåser i ett signalhorn som någon fått fatt i avtar min lust att kompromissa. Gud är större lyder inledningen på det muslimska böneutropet och den troendes gudstjänst inleds när hon eller han hör de orden och svarar då, Gud är större. Om man accepterar att de troende faktiskt är troende blir det nästan komiskt när den intolerante vill tysta ned just de orden. Gud är större – håll tyst!

Jag har ingen anledning att tro att jag kommer att bli ihågkommen särskilt länge efter min död. Personer som uträttar stordåd eller snärjer ihop katastrofer av gigantiska mått brukar bli omtalade över seklerna. Ingen kommer att skriva de småaktiga gnällspikarnas historia. Så i min vardag får jag försöka orientera mig efter vilka förebilder jag kan finna i historien. Jag tror att kalifen Umar också hade kunnat tolerera barnens Bobby-bilar och jag skulle gärna se att shiamuslimerna i Kungälv kunde gå lika raka i ryggen till sin samlingslokal som Rotary-föreningens medlemmar.

Christer Mattsson

Krönikan har tidigare publicerats i Expo #2-2011