I Backspegeln: Hatets rötter

En grupp som 1800-talets antisemiter hatade var mycket liten. I början av 1800-talet fanns bara några hundra judar i Sverige. I slutet av 1800-talet hade antalet inte ökat till mer än några tusen. Faktum var att Sverige inte hade någon judisk befolkning förrän i slutet av 1700-talet. Enstaka judar hade kommit till landet redan tidigare, men på villkoret att de gick över till kristendomen och lydigt gick till kyrkan på söndagarna.

Först 1775 fick en liten grupp judar bosätta sig i Sverige utan att överge sin tro. Bakom invandringen stod kung Gustav III, som gärna ville ha duktiga judiska affärsmän som kunde utveckla Sveriges ekonomi. Det uppskattades inte av alla. Hätska och judefientliga utfall förekom i pressen och en hatstämning piskades upp. Under några veckor vågade judarna inte gå ut av rädsla för överfall.

Snart blev judarnas ekonomiska inflytande reglerat i det så kallade Judereglementet. Judarnas bosättningsrätt begränsades till några större städer. De kunde vara grosshandlare, skeppsredare, fabrikörer, ädelstensslipare och instrumentmakare, ofta yrken som stod utanför det svenska skråväsendet. Oroliga präster lugnades med att ingen svensk fick omvändas till judendomen.

Motståndet mot den lilla judiska invandringen var ändå stort, främst bland medelklassens småföretagare, som var rädda för konkurrens. Svenska affärsmän vars affärer gick dåligt ville gärna hitta någon grupp att skylla på. Judarna, som kändes främmande och höll sig för sig själva, var ett tacksamt mål. Det skvallrades om antikristna riter och en hemlig judisk sammansvärjning.

1838 var ett oroligt år i Sverige. Liberala idéer om tryckfrihet och utökad rösträtt nådde landet. I Stockholm drabbade militär samman med gatstenskastare, som bestod av både liberaler och mer radikala grupper. Flera dödsoffer krävdes.

Men det fanns också missnöje bland människor som inte alls slogs för demokrati. Sverige var nämligen inne i en lågkonjunktur, samtidigt som det gamla Judereglementet höll på att upphävas. Svenskfödda judar skulle få samma medborgerliga rättigheter som andra människor.

Bland en del svenska företagare blev oron stor. Den spreds snart till småhantverkare och arbetare, särskilt bland dem som hade arbetat hos svenska företagare, men mist sina arbeten under lågkonjunkturen.

I augusti 1838 bröt nya oroligheter ut på Stockholms gator. Det började som spridda bråk utan mål, men så tog antisemitiska småhantverkare och arbetare ledningen. Målen blev kända judars hem, som belägrades. Stenar yrde och fönster krossades.

Det var för övrigt inte bara judar som utsattes för stenregn. Även ministern Carl David Skogmans hem fick rutor krossade, eftersom han hade arbetat för att Judereglementet skulle upphävas.

Men blodtörsten hade en gräns denna kväll och ingen i folkmassan gick in i hemmen och anföll judarna personligen.

Först dagen därpå vågade en del judar lämna sina hem och larma myndigheterna. De var rädda att stenkastningen skulle trappas upp och övergå i blodbad. Myndigheterna tog varningen på allvar. Följande kväll möttes antisemiterna av militär. Det skedde några sammanstötningar, innan antisemiterna gav upp och gick hem.

Men det dröjde bara någon månad innan de var ute på gatorna igen. Busar samlades åter utanför de judiska hemmen. På nytt fick judarna ta skydd i husen.

Under kommande dagar fördömdes attackerna mot de judiska hemmen i både liberala och konservativa tidningar. Men kung Karl XIV Johan blev oroad och utövade påtryckningar så att antisemiterna fick igenom några krav. Resultatet blev att judarna inte heller i fortsättningen fick bosätta sig utanför större städer utan tillstånd, och att de inte fick ägna sig åt vilket yrke som helst. Inskränkningarna skulle vara kvar under många år.

1848 var den politiska oron stor i hela Europa. I de svenska städerna slogs demonstranter med ordningsmakten. Än en gång var det främsta kravet ökad demokrati, men det fanns också antisemiter bland demonstranterna.

Utanför de stora demonstrationerna drog små antisemitiska band runt och attackerade judiska bostäder. Även en del judevänliga liberalers hem belägrades, till exempel Aftonbladets grundare Lars Johan Hiertas. Antisemiterna plundrade också en judisk affärslokal.

Året därpå, 1849, startades tidningen Folkets Röst. Tidningens grundare och redaktör, Franz Sjöberg, blev den svenska antisemitismens främsta språkrör. Folketsröst blandade politisk radikalism med antisemitism. Sjöberg skrev om armodet bland fattiga, men förde också fram teorier om att orättvisorna berodde på judarna och deras vänner liberalerna. Att judarna i världen hade en sammansvärjning för världsherravälde var han övertygad om.

Folkets Röst fick stor spridning, som mest 5 000 exemplar, en betydande upplaga på den tiden. Tidningen lästes av de fattiga, särskilt småhantverkarna och arbetarna, och läsarnas antal var mångdubbelt större än upplagan.

Den 3 september 1852 råkade en polis i slagsmål med en grupp stockholmare. Oron spreds och små upplopp startade. Snart kom antisemiter, inspirerade av Folkets Röst, ut på gatorna. Med gatstenar i hand gick våldsmän mot några kända judars hem för att krossa fönster och förstöra trädgårdar. Ordningsmakten var bättre organiserad än den hade varit både 1838 och 1848, och kunde hålla stånd mot stenkastarna, men vid ett tillfälle lyckades en rasande folkmassa ta sig igenom polislinjen och fram till Stockholms synagoga som bombarderades med sten innan demonstranterna motades bort.

Samma kväll var Franz Sjöberg själv ute på gatorna och samlade en beundrarskara på flera hundra personer omkring sig innan polisen kom och upplöste folksamlingen.

När den europeiska socialismen kom till Sverige minskade antisemitismen bland de fattigaste i samhället. Målet för missnöjet blev i stället arbetsgivarna, kungen, de rika och militären. Internationalistiska socialister och antisemiter kämpade om arbetarna, en kamp som socialisterna, och då särskilt socialdemokraterna, vann med bred marginal. Antisemitiska argument fördes ibland fram även av en del socialdemokrater, men inte som någon bärande del av politiken.

Flera antisemiter gjorde försök att starta nya judefientliga arbetarorganisationer. 1889 bildade exempelvis Stockholmsredaktören August Skarin Svenska Antisemitiska Förbundet. Skarin hade också en tidning, Den Svenske Arbetaren, som skrevs i ungefär samma anda som Folkets Röst. Men Skarin kunde inte konkurrera med den egentliga arbetarrörelsen.

Antisemiternas huvudmålblev i stället- medel- och överklassen. 1907 gjorde Mauritz Rydgren, redaktör för Upsala-Posten, ett försök att starta en antisemitisk förening för studenter, men framgångarna uteblev.

Antisemitismen blev aldrig något annat än en marginell företeelse, en udda tradition som vägrade att dö. Bland en del svenska företagare fanns antisemitiska stämningar kvar, särskilt bland de affärsmän som konkurrerade med de svenskjudiska företagen i Stockholm och Göteborg.

Med hjälp av missnöjda Göteborgsföretagare kunde Barthold Lundén starta den antisemitiska tidningen Vidi år 1919. Tidningen blev en mindre succé och varje nummer spreds i tiotusentals exemplar. Vidi levde dessutom gott på de många annonser som meningsfränder bland företagarna köpte. Lundén attackerade alla judar, men fördömde också homosexualitet, jazzmusik och modern konst och litteratur, som han ansåg ingick i den judiska konspirationen mot den västerländska kulturen.

Vidi var fylld av elaka kroknästa karikatyrer och personliga påhopp på judar. Konstnären Isaac Grünewald hörde till tidningens främsta hatobjekt. Tonen var rå. Eller- vad sägs om följande utbrott: "Där låta vi en sådan där kroksnablad Mindre- Asiatisk ökentraskareättling, hvars vagga stått i något stinkande smutsigt polskt eller ryskt Ghetto, där hans förfäder under århundraden krälat kring i sin lump som skabbiga råttor, komma hit till vårt rena, germanska Sverige och börja ta sig ton mot oss." Grünewalds namn förvanskades ofta till "then Isaac Snabelinsky".

1923 tog Barthold Lundén nästa steg och startade Svenska Antisemitiska Föreningen (SASF). Organisationen fick flera lokalavdelningar och sände talare på turnéer. SASF hade fler än tusen medlemmar och ännu fler sympatisörer.

Organisationen blev allt mer militant och ordnade bojkotter av judiskägda företag i Göteborg, vilket ibland ledde till slagsmål och gruff. Bland föreningens slagord fanns ett som känns igen från nutiden: "Sverige åt svenskarne".

Men det fanns också motståndare. I Växjö 1925 tog sig en grupp rasande antirasister in på ett möte och intog scenen. Föreläsaren Dagny Carlhammar flydde. Hon påstod efteråt att "judedömet mobiliserat alla sina hjälptrupper". I själva verket hade motståndarna letts av en grupp svenska vänstermän och en lokal präst.

SASF överlevde flera år efter sammandrabbningen i Växjö, men tiden hade gått ifrån den. Den stod för den gamla typen av antisemitism, med rötter i medeltidens kristna skräck för judendomen. En ny ideologi, nazismen, stod nu redo att ta över.

SASF var ändå viktig som plantskola. Flera svenska nazister hade varit medlemmar, till exempel den senare partiledaren för Svenska Nationalsocialistiska Partiet, Birger Furugård.

Det fanns fler antisemitiska tidningar än Vidi. Ett annat exempel är tidningen Nationen, utgiven i Stockholm och ledd av Elof Eriksson. I kretsen kring Nationen fanns bland annat Sven Olof Lindholm. Lindholm blev senare partiledare för Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Ett tredje exempel är tidningen Malmö-Blixten, utgiven av Gottfrid Mortens och inspirerad av SASF. Mortens blev senare en viktig del av den livaktiga skånska nazismen och en nära medarbetare till Per Engdahl.

De svenska nazisterna byggde alltså inte bara på tyska förebilder. De hade en lång inhemsk tradition att ösa inspiration ur.

Mats Adolfsson
Journalist och författare till "Svenska uppror, historien om upproren och upploppen under Sveriges oroliga historia".

FAKTA: Kravaller i Stockholm

I mars 1848 skjuter­ militären skarpt mot stenkastande folkhopar. Flera dödsoffer krävs. ­Antisemiter bland demonstranterna passar på att att­ackera judiska bostäder, och även judevänliga liberaler som Aftonbladets Lars Johan Hierta får sina hem belägrade. Illustratören
Fritz von Dardel kommenterar: " Huruledes en nyfiken piga får en kula i magen."

FAKTA: Folkets röst
Franz Sjöbergs tidning Folkets röst gavs ut mellan 1849 och 1861. Tidningen kom i början ut en gång i veckan, på lördagar, senare också på onsdagar. Tidningen­ hade fyra sidor och en prenumeration kostade under de sista åren tio riksdaler.