Att vårda minnet av de förföljda och mördade

Sofia Taikon var i yngre tonåren när hon och hennes polska familj 1943 fördes till Auschwitz. På hennes arm tatuerades Z-4515 in. Z för zigenare och ett nummer som visade i vilken turordning registrerad rom i lägret hon var.

I år är det tio år sedan Sofia Taikon gick bort. Anledningen till att Sofia Taikons historia är känd är att hon under flera års tid berättade om sitt liv för författaren Gunilla Lundgren. I seriealbumet ”Sofia Z-4515”, som utkom strax efter Sofia Taikons bortgång, återges hennes upplevelser under andra världskriget.

I drygt ett år var Sofia i Auschwitz. Sommaren 1944 deporterades hon som den enda i sin familj till Ravensbrück. Strax efteråt, natten den 2 augusti, gasades alla kvarvarande romer i Auschwitz ihjäl. Sofia och hennes kusin Hanna kom till Malmö 1945 med de vita bussarna. Även Hanna hade suttit i Auschwitz.

Till Gunilla Lundgren berättade Sofia Taikon att hon i efterhand framför allt ville minnas de hjälpsamma människor hon mött.

– Tyvärr är världen varken rättvis eller god, men det finns goda och rättvisa människor. Det finns människor som inte går med på att plåga andra även om de själva blir hotade. De kanske inte har någon makt men de är ändå modiga. Det är tack vara dem som jag lever.

Fred Taikon minns sin släkting

– Det var ibland som hon kunde berätta om vad hon varit med om. Men det var alltid korta episoder. Aldrig att hon berättade om det i en timme eller så. Hon orkade inte berätta, det var för tungt. Det var därför det tog så många år för Gunilla att göra intervjuerna till boken, säger Fred Taikon, chefredaktör för É Romani Glinda.

Sofia Taikon var ingift faster till Fred Taikon. Han har tidiga barndomsminnen av Sofia från det hus i Tantolunden på söder i Stockholm där han och andra släktingar bodde.

– Min farfar får reda på att det finns två, ensamma romska flickor i landet. Han ger sig iväg och hämtar dem och tar dem med sig. Sofia gifter sig med min farbror Josef. De får en dotter, Kristina. Pappa och hans bröder bodde gemensamt med sina familjer i Tanto, vilket innebar att jag bodde med Sofia.

Fred Taikon minns att han som liten ibland hörde ljud från övervåningen där Sofia bodde med sin familj.

– När man gick upp kunde man se henne sitta och dra sig i håret. Nu när man är vuxen så förstår man varför, hon genomgick traumatiska återblickar. Hon levde med detta. Man såg det till exempel i att hon hade en utpräglad rädsla för uniformer. Rädslan, misstänksamheten fanns där.

Lite information

Som liten förstod inte Fred Taikon riktigt vad Sofia varit med om. Det handlade dels om att Sofia inte riktigt orkade berätta så mycket, dels behärskade hon då inte svenska speciellt bra. För ett barn var det också svårt att förstå vad ord som ”Gestapo” egentligen stod för.

– Det var först när jag blev 14-15 år som jag började förstå. Jag var otroligt filmintresserad under 50- och 60-talet och under en tid såg jag alla filmer. Det var bland annat krigsfilmer som utspelades sig under andra världskriget. Genom de här filmerna så började man förstå. Då började jag sätta mig in i det som hade hänt på ett helt annat sätt.

Men kunskapen om att även romer fanns bland de drabbade var obefintlig. För Fred Taikon var det en märklig situation.

– Man tänkte: Sofia har ju berättat om att hela hennes familj hade försvunnit. Men gränserna var ju stängda för romer fram till 1954. Först på 60-talet började romer att komma till Sverige, framför allt från Polen. Då fick vi mer information om vad som hade hänt. Men kunskapen i Sverige i allmänhet var liten.

Livslång saknad

Det råder olika meningar om hur många romer som dödades av nazisterna. Det förekommer siffror från ett par hundratusen till över en miljon. Men det råder ingen tvekan om att romer utsattes för bestialiska handlingar och mördades.

För Sofia blev sorgen efter de döda familjemedlemmarna en livslång plåga. Hon berättade i en intervju i Dagens Nyheter 1999 om hur det påverkat henne.

– Hela mitt liv har jag känt en saknad. Jag har levt 53 år med mina minnen och trots att jag i Sverige har fått en ny familj är det vad jag förlorade i Auschwitz som överskuggar allt.