Överlevande: ”Vi minns allt, vi minns varje detalj”

Mimmi Levy och Kate Wacz är bekanta sedan många decennier. Numera ses de bara då och då, som på sådana här minneshögtider.

Det är 70 år sedan nu, men inget bleknar bort. – Nej, det blir värre, säger Mimmi, och man har tid att tänka. I början fick man inte ens prata om det. Det var ingen som frågade någonting, och om ingen frågar kan man inte berätta. Det hade nog varit bättre att få prata, som ett slags terapi. Det är lättare, än att ha det här inne. Mimmi lägger handen på bröstet.

Kate Wacz vill inte tala så mycket om det som varit, hon har alltid hellre velat se framåt. Hon räddades i Budapest av Raoul Wallenberg och har ägnat sitt liv åt att sprida kunskap om hans gärning.

Men sina minnen från uppväxten kommer hon ändå inte ifrån. När hon med sin mamma och bror utsattes för pilkorsarnas och tyskarnas behandling 1944-1945 hemma i Budapest. Självklart att man inte glömmer, judarna hade det svårt, redan långt före tyskarnas invasion.

– Wallenbergs skyddspass räddade oss från att deporteras till Auschwitz. säger Kate. Det är verkligen inte säkert att jag som 12-åring skulle ha överlevt där.

Men när pilkorsarna mitt i natten gick in i svenskhuset där 280 judar inkvarterats trodde de på nytt att deras sista stund var kommen, att de skulle drivas ner till Donaukajen och skjutas som så många andra. Men i stället, en vecka innan ryssarna kom, trängdes de in i gettot. Kate hörde till dem som överlevde.

Hon minns varje detalj, tar sig för bröstet och fortsätter:

– När jag hör och ser på tv hur människor blir illa behandlade för sin hudfärg, sitt påbrå, för att de är födda på fel ställe, då blir jag upprörd.

– Vi som har upplevt förnedring, vi känner igen, och känslan är omedelbar.

Mimmi Levy kom till Auschwitz, från sin hemstad i dåvarande Tjeckoslovakien. Hon var 16 när hon såg sin storebror och hans familj föras förbi mot gaskamrarna. Själv plockades hon ut för arbete i tyska fabriker, kom till andra läger.

– Jag tänker att jag har haft tur. Gång på gång. Rena turen att jag är här.

Mimmi har två söner, sex barnbarn. En sondotter väntar hennes barnbarnsbarn nu.

– Det är ett mirakel.

Efter kriget trodde Mimmi som alla andra att det var slut på det hemska, även om man hade förlorat familjemedlemmar och gått igenom ofattbart svåra saker. Hon har inte heller någonsin känt sig utsatt som judinna i Sverige. Att det skulle börja på nytt, nej, det trodde man aldrig.

– Jag har inte varit rädd förrän nu. Visst har det blivit mycket värre, plötsligt? säger hon vädjande. Allt det här som händer, morden i Paris, överfallen, utvecklingen i Malmö. Det är så hemskt! Hela tiden, hela tiden.

– Jag hade aldrig räknat med att det skulle bli så här. För då hade man inte satt barn till världen. Gud, ska de också få vara med om sådana saker. Jag är snart borta, men jag är rädd för mina barns och barnbarns skull.

Vad kan vi göra?

– Det är bara att kämpa på. Man är rädd, men man ställer upp. Vi måste göra mer. Det har varit för fegt här i Sverige. Vi har yttrat oss för lite.

Och när ni överlevande inte finns kvar, vem ska yttra sig då?

– Ja, just det. Och när de har gjort slut på judarna så blir det ni. Det är jätteviktigt att även ickejudar höjer rösten.

Kate Wacz funderar högt:

– Jag vet inte var Raoul Wallenberg skulle ha varit i dag, med alla dessa folkmord och förföljelser. Var skulle han ha kämpat nu, med sin fantastiska andliga styrka och förhandlingsförmåga?

Kate Wacz har arbetat för att lyfta fram Raoul Wallenberg som en förebild för andra sedan hon kom till Sverige 1951.

Då var inte många intresserade av honom och hans gärning. Nu det finns det ingen risk att han glöms bort, han är ett namn i hela världen. Och behovet av människor som han har inte minskat:

– Det finns mer som är dåligt i dag än man trodde tidigare, tyvärr, säger Kate försiktigt.

Kate och hennes man har varit aktiva i Stockholm, på Lidingö men också internationellt. De stöder också den Wallenbergförening som finns i Budapest.

– Den arbetar naturligtvis för alla människors rättigheter, säger Kate. Så fort något orätt sker mot någon någonstans reagerar de. Men de arbetar verkligen inte i medvind.

Kate har alltid känt att hon har kunnat sova tryggt i Sverige. Men utvecklingen den senaste tiden gör henne orolig.

– Det finns en latent antisemitism, och antiziganism och anti- vad du vill. Hos folk som är missnöjda och när det blir dåliga tider så får de här -ismerna mera grepp om folk. Jag är rädd när ungdomar blir vilseledda.

– Alla som krigar, som har tagit dödandet till sin religion. Och de oskyldiga miljonerna som tvingas till flykt, som förföljs och fördrivs från sina hem. Inte för något de gjort, bara för vad de är födda som.

– I det stora hela tycker jag att jag har haft ett bra liv. Efter omständigheterna, säger Mimmi Levy.

Hon håller sig fullt sysselsatt, vänner, teater, utställningar, tävlingsbridge, zumba tre gånger i veckan, träning på Sats. Hon hoppas få dö mitt i ett aerobicspass, det skulle vara det bästa.

– Ja, jag är alltså väldigt aktiv. Jag brukar säga att jag springer från mig själv.

Är det så?

– Ja, jag har inte låtit depressionerna ta hand om mig.