”SD spänner musklerna inför gräsrötterna”

För en veckan sedan kallade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof islam för en avskyvärd religion när han deltog i SVT:s ”Sverige möts”. Jomshofs uttalande kom spontant, som en reflex att backa den tidigare partikamraten och numera opinionsbildaren Luai Ahmeds uttalande om att islam ”är ett hot mot mänskligheten”. Luai Ahmed som samarbetar med och medverkar i såväl högerextrema som SD-vänliga plattformar.

Samtalet efteråt har till stora delar handlat om vad Jomshof sa men väldigt lite har handlat om varför han sa det. Utanför det rent reflexmässigt islamofobiska i Jomshofs uttalande finns också en partilogik som gjorde att Jomshof kände sig bekväm med att gå så långt som han gick.

I februari 2020 var SD enligt flera opinionsmätningar Sveriges största parti. Sedan dess har partiet tappat cirka 320 000 väljare och är närmast fastnaglade på samma stöd som de fick i valet 2018.

Det finns många skäl till att SD tappat väljare under det senaste året. Ett viktigt skäl är normaliseringen av partiets politik. Sverigedemokraterna har upphört att vara det radikala alternativet. Stora delar av borgerligheten ligger nu så nära SD, både sett till problemformuleringar som lösningar på samhällsproblem, att det är en fråga om nyansskillnader.

I takt med att SD tvingats till att lägga band på sina företrädare har Moderaterna genom politiker som Hanif Bali tagits sig an att fylla tomrummet. Samtidigt är radikalism SD:s livsluft. Man har byggt sitt existensberättigande på idén om att vara den kraft som säger det som andra inte vågar, som är beredda att göra det som krävs och som ständigt utmanar den politiska och kulturella eliten. När nu andra klivit in och sakta tar den rollen jämte SD, är partilogiken att man därför måste bli ännu mer radikal.

På bara några veckor har SD hunnit med att hylla alternativmedia, något man tidigare värjt sig för. Man har beskrivit människor som invandrar till Sverige som en kulturell belastning, man har låtit den antimuslimska rasismen flöda genom partiets mediekanaler. Som när partiets Youtube-satsning Riks för några veckor förfärades över att Muhammed blev det näst vanligaste namnet bland nyfödda i Blekinge. Det är i det sammanhanget, där partiet gör flera extrema uttalanden, som Jomshof känner sig trygg med att säga det han säger i SVT.

Partiet vill positionera sig som den radikala kraften i det nationalistiskt-konservativa block som uppstått. Den antimuslimska rasismen har en starkt mobiliserande kraft i delar av den svenska opinionen, i synnerhet bland SD-sympatisörer. Att visa sig hårda mot islam och muslimer har alltid varit partiets, och Richard Jomshofs, recept när man vill spänna musklerna inför sina gräsrötter och de extrema krafterna som finns i partiets kölvatten.

Under Richard Jomshofs tio år som chefredaktör för SD-kuriren var han drivande i att lyfta in antimuslimska konspirationsteorier som Eurabia. Och det var inom ramen för SD-kuriren som Jomshof 2009 i sin blogg påstod att konsekvenserna av muslimsk invandring till Sverige skulle bli allvarligare än nazismen, med andra ord värre än Förintelsen. Samma år skrev Åkesson själv i en debattartikel i Aftonbladet att en ökad muslimsk demografi i Sverige är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget.

I dag kalkylerar Jimmie Åkesson med att Ulf Kristersson – om han vill ha makten – inte kan kringgå Sverigedemokraterna. Vad partiet nu gör är att medvetet skapa ett dilemma för Kristersson. Han lämnas åt två val: antingen kan han försöka hålla jämna steg med SD på den alltmer öppet radikala väg som partiet nu tar, eller låta SD dra iväg och återigen etablera sig som den mest radikala kraften i blocket. Om han väljer det första riskerar han ett chicken-race mot avgrunden för ett parti som Moderaterna. Om han väljer det andra riskerar han att återlämna den position till SD som möjliggjorde att de kunde växa till Sveriges största parti, inte minst på bekostnad av Moderaterna.

SD:s agerande och utspel har redan gett effekt. Partiet visar att man inte reformerats sig bort från sitt förflutna och det gör att varje gång Kristersson, Busch eller Sabuni ska prata om en annan framtida regering, så hamnar Åkesson i centrum för det samtalet. Och ju radikalare Sverigedemokraterna blir, desto mer kommer det handla om dem.

De hårdnande tongångarna från SD är också signalpolitik om att eftergifterna som kommer att krävas för partiets stöd inte kommer att handla om buller och trafik. SD är inte ute efter makten för maktens skull, utan för att i grunden försöka förändra vårt samhälle – i synnerhet livsvillkoren och möjligheterna för vårt lands minoriteter.

Även om Kristersson markerade mot Jomshofs uttalande genom att säga att uttalande i sig är avskyvärt, så innebar det ingenting för hans inställning till SD. Vilket i sig också är en signal om att det borgerliga blocket kommer att ha överseende med partiets antimuslimska rasism. Frågan är om det ens finns en gräns när regeringsmakten inte är viktigare än tryggheten och livsvillkoren för de uppskattningsvis 800 000 människorna i Sverige som identifierar sig som muslimer. Om det gör det förtjänar vi att få veta det. Om det inte gör det behöver vi få veta även det.

Haris Grabovac är tidigare anställd, nu ideell, medarbetare på Expo.
Han arbetar i dag på Teskedsorden. 

Haris Grabovac

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer