Amerikansk demokrati under attack

Långsamt och metodiskt användes den amerikanska flaggstången för att krossa bröstet på en ung man. Med tre grova stötar drämdes flaggstången rakt i hans hjälplösa kropp. Mannen slutade snart andas och släpades medvetslös ner för kongressens marmortrappor, där han fortsatte mörbultas med sparkar, slag med järnrör och sprejas av tårgas och spott.

Fram till dess hade Mike Fanone kallat sig en ”redneck för Trump”. Han var säkerhetspolis och hängiven Trump-anhängare. Men den 6 januari i år försökte han bara sköta sitt jobb: att skydda Kapitolium i Washington från en historisk högerextrem anstormning.

Fanone var en av drygt 150 poliser och säkerhetsvakter som misshandlades grovt under attacken. Vid ett tillfälle tvingades han vädja för sitt eget liv när han hotades med ett laddat gevär. Han förklarade att hans barn väntade på honom där hemma. I stället för att bli skjuten nöjde sig extremisterna med att misshandla honom med flaggstången, där det faktiskt satt en amerikansk flagga högst upp.

Fanone kom förhållandevis lindrigt undan: han skickades till akutmottagningen med en hjärtattack och skador över hela kroppen. Att vi alls känner till detaljerna kring misshandeln beror på att han överlevde. Fem andra personer omkom i samband med attacken när kongressen stormades av nationalistiska Trump-anhängare, högerextrema milisgrupper och nynazister.

De vrålade att de skulle hänga Mike Pence och mörda Nancy Pelosi. De krossade fönsterrutor och smetade avföring i rotundan mitt i Kapitolium, den amerikanska demokratins heligaste sal. Sydstatsflaggan hissades för första gången någonsin i kongressen. Skäggiga män i nynazistiska tröjor livesände vandaliseringen av kongressledamöters kontor på sociala medier.

I tre och en halv timme såg omvärlden på när hjärtat av den amerikanska huvudstaden belägrades. När röken lagt sig haglade det in kommentarer från politiska experter som var övertygade om att det här skulle bli en historisk vändpunkt – slutet på trumpismen.

Så blev det inte. Attacken ser i stället, snart ett år senare, ut som början på ett nytt, mer våldsamt kapitel i det republikanska partiets historia.

Samma kväll som attacken ägde rum samlades republikanerna i kongressen för en omröstning där valresultatet i presidentvalet formellt skulle certifieras – med Biden som segrare. Men en klar majoritet av republikaner i representanthuset valde i stället att rösta för just de krav som högerextremisterna som stormat kongressen frågat efter: att upphäva valresultatet.

Det räckte inte för att förhindra Bidens valseger, men det sände ut en glasklar signal att det republikanska partiet ställt sig på extremisternas sida.

Donald Trump och de republikanska senatorerna Ted Cruz och Josh Hawley hade trots allt ordnat evenemanget som ledde till den här attacken, när de höll tal med grundlösa påståenden om valfusk i Washington samma förmiddag. Partiet bestämde nu att det inte skulle behöva bli några konsekvenser för detta.

Den viktigaste och mest skrämmande lärdomen av stormningen av kongressen var inte själva terrorn som ägde rum, utan snabbheten med vilken mäktiga republikaner i kongressen började försvara, eller bortförklara, attacken.

Ett par veckor senare röstade elva republikanska ledamöter i representanthuset för att ställa Trump inför riksrätt, efter överväldigande bevis för hans inblandning i attacken och det som redan då framstod som ett försök till statskupp. Sju republikanska senatorer röstade därpå för att fälla honom. Dessa 18 republikaner hyllades som patrioter och hjältar, även om rösterna var otillräckliga för att fälla Trump. Men i det egna partiet blev de svartlistade. Några av dem tvingades avgå, andra utsattes för primärvalsutmanare som sannolikt kommer att ödelägga deras chanser att sitta kvar i kongressen nästa år.

Det var alltså inte Donald Trump som blev politiskt giftig efter attacken, utan i stället hans kritiker i partiet.

Adam Kinzinger, en av Trumps sista interna kritiker i partiet, kommer att lämna kongressen nästa år och gör därmed sällskap med ett dussintal andra republikanska Trump-skeptiker som gått i pension de senaste åren. Liz Cheney, vars efternamn avslöjar att hon kommer från en relativt mäktig politisk familj, anses nu inte längre ha någon politisk framtid. Partietablissemanget har bestämt sig för att stöta henne ur partiet och svartlista de konsulter och strateger som arbetat för henne.

Kevin McCarthy, republikanernas ledare i representanthuset och en av rösterna i partiet som tidigast började bortförklara stormningen av kongressen, har varit drivande i det.

Detaljer som kommit fram sedan dess har avslöjat att Trumps stab hade en mer central roll i attacken på kongressen än det först verkade. Vi vet nu att flera juridiska rådgivare till Trump hade lagt fram planer för en verklig statskupp. Vi vet också att Trump själv under 187 minuter vägrade vidta åtgärder för att stoppa attacken. Det är inte överraskande för någon som följt den tidigare presidenten, men det är däremot reaktionerna från partikamraterna efteråt: en närmast total lojalitet.

I den utredning om stormningen som leds av kongressen just nu har republikanernas ledarskap gjort det klart att deras enda mål är att få den nedlagd så snabbt som möjligt.

Budskapet till högerextrema våldsgrupper runt om i landet är att de inte bör oroa sig för konsekvenser om
de begår liknande attacker framöver.

Det gör det här till en ny, explosiv situation i amerikansk historia.

”Det här är inte USA” sade förtvivlade röster i amerikanska medier när attacken mot kongressen ägde rum. Men visst var det USA.

 

Den amerikanska historien har alltid präglats av högerextremt våld och rasistisk terror.

FBI har sedan tio år tillbaka pekat ut högerextrema organisationer och miliser som det största inhemska hotet i USA.

Men en överväldigande majoritet av de som deltog i stormningen av kongressen tillhörde inte miliser eller extremistorganisationer. Enstaka ansikten kändes igen från högerextrema grupper som Oath Keepers, Three Percenters och Proud Boys, men de allra flesta var ”vanliga” Trump-anhängare.

Den våldsbejakande extremismen verkar därmed ha slagit rot i den bredare amerikanska högern, inte bara hos de organiserade grupper som underrättelsetjänster länge har kartlagt.

Radikaliseringen av amerikansk höger har inte avtagit sedan Trump lämnade vita huset. Tvärtom finns det nu miljontals grovt beväpnade Trump-anhängare över hela landet, utan formella kopplingar till högerextrema grupper. Många av dem ser Biden som en ogiltig president, efter att Trump ägnat ett drygt år åt att sprida lögner om valfusk.

Över hela USA vimlar det av exempel på republikaner som tycks uppmana till politiskt våld.

I oktober besökte en arg Trump-anhängare i Idaho ett torgmöte med Charlie Kirk, en populär republikansk debattör, där han ställde en fråga om när det är acceptabelt att börja avrätta demokrater. Publiken skrattade, i tron att han överdrev eller skämtade, men han korrigerade dem: ”Det här är inget skämt. Jag menar bokstavligen: var går gränsen? Hur många fler val ska de kunna stjäla innan vi börjar döda dem?”

I Ohio spred Josh Mandel, en republikansk kandidat till kongressen, nyligen en kampanjvideo där han kallade Bidens regering en tyranni. ”När Gestapo dyker upp vid din dörr så vet ni vad ni ska göra”, sade Mandel i videon.

Paul Gosar, republikansk kongressledamot från Arizona, har under hösten delat animerade videoklipp som visar hur han dödar demokraterna Alexandria Ocasio-Cortez och president Biden.

I kongressen har våldshoten mot ledamöter ökat med 107 procent jämfört med förra året, enligt Capitol Police, kongressens egen poliskår, i Washington.

Det som sker nu är därmed historiskt. Dels har själva volymen av våldsbenägna extremister ökat markant, men framför allt har deras handlingar börjat försvaras av folkvalda politiker – inte bara en sittande president i fyra års tid, utan även framstående republikaner i kongressen.

”Potentiella terrorister har kanske för första gången i det här landet det som behövs för att göra våldshandlingar politiskt framgångsrika: en grupp av miljontals medgörliga sympatisörer” skriver journalisten Mark Danner, i en längre analys av det explosiva läget i den bredare amerikanska högern (New York Review of Books, 1 juli, 2021).

Det öppna stödet för politiskt våld har ökat bland Trump-anhängare och republikaner. I en omfattande opinionsmätning av PRRI i oktober – en av de mest rigorösa årliga studierna av amerikaners ideologi – sade 30 procent av republikanerna att det är värt att ”ta till våld för att rädda USA”.

I en mätning av Washington post i maj i år höll 28 procent av republikaner med om påståendet att ”det snart kommer en storm som kommer att svepa bort den styrande eliten”.

”Den 6 januari var ingen isolerad händelse. Problemet med inhemsk terrorism har vuxit över landet under en längre period och det kommer inte att försvinna inom den närmaste framtiden”, sade FBI-direktören Christopher Wray nyligen.

 

Sedan Trump tog över det republikanska partiet har flera internationella studier konstaterat att republikanerna inte längre bör betraktas som ett vanligt konservativt parti, jämförbart med exempelvis brittiska Tories eller tyska Kristdemokraterna.

Republikanerna har i stället rört sig åt ett auktoritärt, antidemokratiskt håll. De står nu betydligt närmare ungerska Fidesz, polska PIS, turkiska AKP och Narendra Modis hindunationalistiska BJP, enligt en omfattande rapport av Göteborgs Universitet som publicerades förra hösten.

– Fidesz, AKP och det republikanska partiet i USA har alla varit normala demokratiska partier. På senare år har AKP och Fidesz visat bristande tilltro till demokratiska normer, genom att till exempel demonisera motståndare, uppmuntra politiskt våld och inte respektera minoriteter. De har också ”walked the talk” när de väl kommit till makten genom att erodera demokratiska institutioner och politisk frihet. Det man kan vara orolig för är att det republikanska partiet, om de kommer till makten igen, kommer att följa den inslagna vägen, sade Anna Lührmann, docent på Göteborgs Universitet, som lett forskningsarbetet med rapporten, i en intervju med GP förra året.

Rapporten från V-Dem-institutet vid Göteborgs Universitet bygger på intervjuer med 665 experter runtom i världen som fått bedöma partierna utifrån ett index för ”illiberalism”.

I den skala de utformat är republikanerna numera lika fientligt inställda till den liberala demokratin som Fidesz och BJP. I rena demokratifrågor står republikanerna nu närmare vänsterauktoritära socialistpartier i Bolivia och Venezuela än de står brittiska Tories.

Trots att det ofta talas om att båda partierna i USA har radikaliserats har ingen jämförbar förändring skett bland demokraterna, eller för den delen hos Tories, även om Boris Johnson stundtals jämförts med Trump. I synen på den liberala demokratin är Tories nu närmare demokraterna än republikanerna i USA.

I början av november samlades den amerikanska radikalhögerns intellektuella elit i Orlando i centrala Florida för den andra upplagan av konferensen National Conservatism. Där behövdes inga statsvetare för att bevisa att republikanerna närmar sig auktoritära partier. Konferensen präglades av ett uttalat stöd för Viktor Orbáns illiberala regim i Ungern, med inte mindre än tre programpunkter där Orbán hyllades och hedersgäster från Orbáns regering. Ungern utmålades som en direkt förebild till ett USA under framtida republikanskt styre. Konferensen besöktes av såväl nationalistiska tankesmedjor och konservativa institut som tunga republikanska senatorer, som Ted Cruz, Josh Hawley och Marco Rubio, som nu konverterat helhjärtat till trumpismen efter att han under ett par år försökte staka ut en annan väg framåt för republikanerna, som mer liberala i värdefrågor. Rubio är därmed intressant som vindflöjel i partiet. Att han valt att omfamna auktoritära idéer avslöjar hur han ser på republikanernas framtid.

Det finns därmed inga tecken på att partiet är på väg bort från Trump. Hans nationalistiska vision präglar nu även den konservativa intellektuella rörelsen, som samlas på tankesmedjor och konservativa institut som Claremont.

Trots att Trump förlorade presidentvalet 2020 med den största procentmarginalen för en sittande president sedan 1932 har de flesta republikaner inte ens accepterat nederlaget. En klar majoritet av republikaner säger fortfarande i opinionsmätningar att Trump egentligen vann. De är övertygade om att den enda vägen framåt för amerikansk höger är en fortsättning på Trumps auktoritära nationalism. Miljontals verkar också, enligt opinionsmätningar, vara redo att ta till våld för att försäkra sig om Trumps återkomst till Vita huset.

Personkulten kring Trump har stärkts. Trots att hans anhängare genomförde den mest våldsamma attacken på amerikansk demokrati sedan inbördeskriget för 160 år sedan möts han närmast av blind lojalitet hos partiet i kongressen och republikaner i delstaternas regeringar.

Antalet republikaner som säger att de vill fortsätta se Trump som en nationell politisk ledare sjönk direkt efter attacken den 6 januari till 57 procent. Men ett halvår senare var attacken bortglömd: 67 procent, två av tre republikaner, sade i oktober att de vill se Trump som fortsatt ledare.

Redan veckor efter attacken på kongressen sade tre av fyra republikaner att Trump bör betraktas som ”en sann patriot”.

63 procent av republikanernas väljare säger, i en mätning av Pew Research i september, att det inte ens borde vara tillåtet att kritisera Trump inom partiet.

Det verkar därmed osannolikt att någon annan republikan kan utmana honom i primärvalet 2024.

Det är svårt att överskatta vilka risker det innebär för amerikansk demokrati.

”USA är på väg mot den värsta politiska och konstitutionella krisen sedan inbördeskriget, med rimliga chanser de kommande tre, fyra åren för massvåld, en kollaps för den federala regeringen och en splittring av landet i blå och röda enklaver”, skriver Robert Kagan i en uppmärksammad essä för Washington Post.

 

Kagans text är ett rop på hjälp, en glimt av hur akut den högerextrema situationen har blivit i USA.

Han är ingen alarmist från vänsterkanten, utan en neokonservativ veteran och långvarig republikan.

Men han är övertygad om att Trump kommer att bli republikanernas presidentkandidat 2024 och att partiets främsta målsättning fram till dess är att kratta manegen för en mer strategiskt raffinerad statskupp.

De förhållandevis amatörmässiga försöken att upphäva valresultaten i ett halvdussin delstater förra hösten har nu ersatts av en landsomfattande strategi där republikanerna gradvis monterar ner den oberoende infrastrukturen för valprocesserna på delstatsnivå. Kagan kallar det en ”organiserad kampanj för att garantera att Trump och hans anhängare får kontroll över de delstater de inte kontrollerade 2020”.

I november 2020 var det ett fåtal republikanska byråkrater i valsystemet som lyckades upprätthålla USA:s demokrati, genom att redogöra korrekta valresultat och vägra lägga sig för Trumps hårda krav på att fuska (i ett berömt fall bad han specifikt Georgias delstatsregering att ”hitta” tillräckligt många röster för att ge honom segern). Nu riskerar de att flyttas från sina ämbeten. De ska ersättas med Trump-lojalister som kan ignorera obekväma valresultat.

Republikaner på delstatsnivå försöker även skrämma bort de medborgare, oftast äldre opartiska lokalinvånare, som traditionellt brukar ansluta sig till valkontor och rösträkningen genom att införa hårda straff för godtyckliga misstag som att exempelvis skymma sikten för en ”poll watcher”, de arméer av Trump-lojalister som i framtiden lovat att ”övervaka” valprocesserna.

”Partiets främsta och kanske enda mål i dag är att uppmuntra Trumps försök att lirka med det politiska systemet så att han ska kunna återvända till makten. (…) kollapsen av demokratin kanske inte kommer förrän november 2024, men viktiga steg ditåt tas redan nu. Om ett år kan det vara omöjligt att genomföra lagar som skyddar valprocessen 2024”, skriver Kagan.

Detta juridiska spel sker mestadels bakom kulisserna, men det ackompanjeras av direkta hot mot de lokalpolitiker och tjänstemän som tidigare skött valprocessen.

”Det vore dumt att tro att våldet den 6 januari var en engångshändelse som inte kan upprepas. Eftersom Trump-anhängarna ser dessa händelser som ett patriotiskt försvar av nationen, finns det all anledning att förvänta sig fler sådana episoder”, skriver Robert Kagan.

Under året har det redan förekommit hot om att bomba vallokaler, kidnappa tjänstemän och attackera delstatskongresser i flera städer. I fjol stormades Michigans delstatskongress, där demokraternas guvernör Gretchen Whitmer var måltavlan. Strax därpå avslöjade FBI konkreta planer på att bomba byggnader och broar kring delstatskongressen för att sedan kidnappa och mörda Whitmer. 13 män greps senare misstänkta för brottet och en av dem dömdes nyligen till sex års fängelse. Enligt FBI var terroristernas målsättning att ”provocera fram ett inbördeskrig”.

En rapport från tankesmedjan CSIS förra året visade att hotbilden från högerextrema tilltog under Trump. Högerextrema har de senaste tio åren legat bakom 63 procent av USA:s terroristattacker och politiska våldsamheter, inklusive planer som avslöjades men aldrig genomfördes. Förra året ökade den siffran till 90 procent, enligt CSIS.

 

Trots att högerextremisterna som stormade kongressen i januari ropade att de skulle döda Mike Pence och alla andra republikaner som de uppfattade som svikare och förrädare är det viktigt att förstå att stormningen inte var ett uppror mot det republikanska partiet, utan ett uppror inom det republikanska partiet. Och det är utan tvekan upproret som vann.

Det kan betraktas som kulmen på den upproriska högerns gradvisa maktövertag i republikanerna, som i modern tid började med den så kallade Newt Gingrich-revolutionen 1994. Då såg Gingrich, partiets dåvarande talman i representanthuset, till att den radikala högern rent taktiskt och strategiskt blev dominant i partiet. Gingrichs motto var redan då: ”Om det inte är olagligt, gör det”. Hans radikala falang gick från att vara en högljudd minoritet till en självklar majoritet i partiet. Det är talande att Gingrich var en av de första etablerade republikaner som ställde sig bakom Trumps valkampanj redan under primärvalet 2016 (det vimlade även av veteraner från Gingrichs kretsar i Trumps kampanjstab). En klassisk bok om den så kallade ”Gingrich-revolutionen” i Washington, skriven av Washington Posts Dan Balz, hette passande nog Storming the gates.

När det blev dags för republikanernas väljare att faktiskt storma kongressen i januari lär de också ha fått hjälp av partiets folkvalda på insidan.

Flera deltagare i stormningen har i intervjuer sagt att ett halvdussin republikaner i kongressen bidrog med planering och tips inför attacken. Bland annat har kongressledamöterna Marjorie Taylor Greene, Paul Gosar, Lauren Boebert, Mo Brooks, Madison Cawthorn och Louie Gohmert pekats ut.

Paul Gosar ska enligt högerextremister som intervjuats av tidningen Rolling Stone ha lovat de som stormade kongressen juridisk immunitet eller benådning direkt från Vita huset.

I Texas lanserade det republikanska partiet en ny slogan strax efter attacken: ”We are the storm”, hämtat från den högerextrema Qanon-rörelsen (en talesperson från partiet sade att sambandet bara var ett sammanträffande).

Under hösten har det avslöjats att Trumps juridiska rådgivare John Eastman personligen uppmanade Pence att upphäva valresultatet och låta de delstater där Trump förlorat med knapp marginal skicka republikanska elektorer i stället. ”En vågad plan, onekligen, men vi spelar inte längre enligt Queensbury-reglerna”, skrev Eastman till Pence. Queensbury-reglerna syftar på en gammal term för reglerna i boxning som säger att du exempelvis inte får slå under bältet.

Det var, med andra ord, dags att börja slå inte bara demokraterna, utan hela den amerikanska demokratin under bältet.

Det unika med den här tiden är inte hotet från inhemsk terrorism.

Det unika är att republikanerna aktivt motarbetar alla seriösa försök att tämja denna terrorism. I många fall hejar de i stället på den.

Mark Danner skriver i New York Review of Books:

”Oavsett vad de gör – kidnappningar eller mord av politiker, bombningar eller masskjutningar – krävs det bara en handfull övertygade våldsamma aktörer för att vända upp och ner på politiken i det här landet”.

Dessa aktivister ser inte sig själva föra ett krig mot demokratin när de strider med våld för Trumps fortsatta politiska styre. Tvärtom kan de, precis som Trump, intala sig att det är demokraterna som fuskat och att det är demokraterna och deras allierade i nyhetsmedier, underrättelsetjänster och politiska institutioner, som utgör det verkliga hotet mot demokratin.

De ser därmed sin politiska strid som en rättfärdig och nödvändig korrigering av denna obalans. I deras ögon är varje våldshandling en rebellisk protest för att rädda republiken USA från korrupta demokrater.