Annons

Myten om kulturmarxism
Mytkollen

Demonerna på universitetet

Begreppet kulturmarxism populariserades genom norsk terror men har sin bakgrund bland högerradikala intellektuella i USA. Föreställningen om en slug och välorganiserad vänster med stort inflytande har blivit ett av radikalhögerns mest envisa hjärnspöken.

Ert gift, giftet politisk korrekthet, som ni i alla dessa år strävat efter att injicera i det västerländska blodomloppet, är inget annat än marxism omvandlad från ekonomiska till kulturella termer.”

Orden är hämtade ur boken Victoria. En roman om fjärde generationens krig som gavs ut 2014. Författaren är den gamle högermannen William Sturgiss Lind. Han har ett långt förflutet som högerextrem ideolog, men för allmänheten har han mest gjort sig känd för att skriva om militärteori och för sin vurm för spårvagnar. Men i sin roman målar han upp sina blodigaste politiska fantasier.

I boken skildras hur ett framtida USA, sönderfrätt av mångkultur, identitetspolitik och politisk korrekthet, kollapsar i inbördeskrig. Bokens hjälte, det före detta marinkårsbefälet John Rumford, som avskedats från militären för att han inte var tillräckligt PK, organiserar en patriotisk milis som till slut lyckas rensa ut det sönderfallna nordöstra USA från kulturmarxistiskt avskum. Bokens crescendo utspelar sig på universitetet Dartmouth – författarens egna tidigare lärosäte – där ett hundratal akademiker tillfångatagits under en ”PK-konferens”. Den rättfärdige guvernören Bill Kraft avslöjar deras sanna natur och dömer de anklagade marxistiska akademikerna till döden: ”För er fader i Helvetet, ej mindre er än Lenins och Stalins och Maos, är ingen annan än Karl Marx själv.”

Lind skriver med lustfylld inlevelse om hur akademikarna slaktas: ”Golvet var översvämmat med kulturmarxismens inälvor.”

Massakern i Linds roman är fiktiv. Men tre år innan den gavs ut begick den självutnämnde ”marxistjägaren”, fascisten Anders Behring Breivik, en riktig massaker i Norge. I juli 2011 mördade han 77 barn och vuxna i ett terrordåd som han själv framställde som ett slag mot kulturmarxismen.

Breiviks manifest, som publicerades strax innan massakern, börjar med en text av just William S. Lind, under rubriken ”Politisk korrekthet är kulturmarxism”. Texten är hämtad ur den antologi om ”kulturmarxism” som William S. Lind några år tidigare varit redaktör för: Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi.

Breivik massmördade unga socialdemokrater på Utöya för att han såg dem som kulturmarxister, förrädare, ansvariga för att ha öppnat västvärldens portar för muslimsk invandring, och därmed för Europas förvandling till ”Eurabia”.

Tillsammans med konspirationsteorin om Eurabia var begreppet kulturmarxism en central pelare i Breiviks världsbild, och en avgörande inspiration till hans massaker. Trots att begreppet kom att förknippas med det fruktansvärda dådet på Utöya skulle Breivik inte bli den sista att använda sig av det. Tvärtom dyker det numera allt oftare upp på sociala medier, i högerpolitikers språkbruk, i alternativmediers kommentarsfält och i YouTubes högerextrema vildmarker. 

Ett exempel är en video med titeln ”Sanningen om populärkultur” från 2017, av Paul Joseph Watson, en högerextrem och konspirationistisk youtuber med över en och en halv miljon följare på videoplattformen. 

Watson pekar ut kulturmarxismen som roten till allt ont i västvärldens kultur:

”Varför är populärkultur så tillgjord, plastisk, tom, meningslös, grotesk och otroligt efterbliven? Därför att från 1900-talet och framåt har postmodernistiska, relativistiska, kritisk teori-omfamnande, kulturmarxistiska nihilister börjat ta kontroll över samhället”. 

Samtidigt som Watson nämner ”kulturmarxism” visas en byggnad som enligt bildtexten föreställer ”Frankfurtskolan”. Klippet har i skrivande stund över 2,5 miljoner visningar.

Även i Sverige har detta kluster av begrepp börjat dyka upp på den politiska högerkanten. 

Att man är missnöjd med det offentliga samtalet, eller populärkulturens tillstånd, är nog ganska vanligt. Att problemen skulle bero på ”Frankfurtskolan” eller dess ”kulturmarxister” som i generation efter generation skulle ha följt en plan för att förvrida kulturen och det offentliga samtalet är däremot en konspirationsteori. Det är en ideologisk myt som används på samma sätt idag som när den uppfanns i den amerikanska extremhögern på 1990-talet: för att bortförklara att högerns idéer inte längre är populära.

För att begripa mytens syfte måste vi förstå hur, och när, den kom till. Och för att göra det måste vi vända blicken till andra sidan Atlanten och bekanta oss med historien om hur den amerikanska radikalhögern, under vägledning av män som William S. Lind och Paul Weyrich, återuppfann sin politiska vision för det tjugoförsta århundradet.

1960-talet var en orolig tid i USA:s historia. Vietnamkriget splittrade allmänheten samtidigt som medborgarrättsrörelsen utsattes för våld och förföljelse. Morden på president John Kennedy, Martin Luther King Jr. och senatorn Robert Kennedy skakade landet. Inför presidentvalet 1968 lyckades republikanen Richard Nixon positionera sig som den ”tysta majoritetens” representant, och den ledare som skulle återställa lag och ordning i USA. Nixon valdes till president och de konservativa hoppades att den våg av radikalism som präglat 60-talet nu skulle stoppas.

Men Nixons tid vid makten blev tumultartad. Istället för att avsluta Vietnamkriget som han lovat eskalerade han det. Studentprotesterna blev alltmer intensiva, och de konservativa frustrerades av hur Nixon mest tycktes lojal med sig själv istället för deras ideologi. Han lyckades vinna även presidentvalet 1972, men ett par år senare tvingades Nixon avgå efter att hans korruption och maktfullkomlighet blottades i och med Watergateskandalen.

Den politiska högern hade misskrediterats av Nixons regeringstid. Demokraten Jimmy Carter vann presidentvalet 1976 och student-, konsument- och fackföreningsrörelserna flyttade fram sina positioner. De konservativa vred sina händer. Hur skulle de göra för att återta initiativet i politiken? Republikanerna började se sig om efter möjliga lösningar. Och nu såg ytterkantshögern sitt tillfälle att få gehör.

Med Mytkollen fokuserar Expo på de bärande ideologiska berättelser och myter som högerextrema, radikalislamistiska och konspirationistiska miljöer sprider. 

En ung högerradikal före detta journalist vid namn Paul Weyrich hade sedan flera år tillbaka byggt politiska nätverk i Washington. Hans budskap var enkelt: liberalerna hade övertaget för att de var välorganiserade. För att omkullkasta dem måste konservatismens politiska krafter samordnas. Genom flitigt nätverkande och uppvaktning av rika donatorer lyckades Weyrich hjälpa till att grunda flera lobbyorganisationer och tankesmedjor som kom att bli bärande institutioner inom den amerikanska politiska högern; bland andra Heritage Foundation och American Legislative Exchange Council, ALEC.

Men hans viktigaste bidrag till att säkra framtida republikanska valsegrar var tveklöst hans brobyggande till USA:s evangelikanska kristna. Weyrich insåg att om högern skulle ta makten i USA igen så måste den hitta nya väljarbaser och bli en massrörelse som kunde tävla med vänsterns – studenterna och fackförbunden. Religionen skulle bli fordonet för republikanernas ambitioner.

År 1979 mötte Weyrich den inflytelserike evangelikanske prästen Jerry Falwell som, påhejad av Weyrich, skapade kampanjorganisationen Moral Majority. En ny radikalkonservativ rörelse såg dagens ljus – den moderna amerikanska högerpopulismen var född. Moral Majority stod för antisocialism och nyliberalism med en starkt religiöst reaktionär prägel, och spelade en viktig roll i att få evangelikanska väljare att rösta på Ronald Reagan i valet 1980. En mörkblå konservativ våg svepte över landet. Överallt tycktes vänstern vara på reträtt och högern på frammarsch. Den politiska medvinden varade i tre mandatperioder, över Sovjets fall och kalla krigets slut.

I liberala tidningar som New York Times beskrevs detta tidevarv som en ”konservativ revolution” när det begav sig. Men Paul Weyrich och hans vapendragare William S. Lind var inte nöjda. Trots att de hjälpt till att stöpa om Republikanerna till en ostoppbar politisk rörelse, trots att de vunnit seger efter seger i värdekonservativa sakfrågor, hade de ändå inte fått se de djupgående reaktionära samhällsomdaningar de hade hoppats på och kämpat för. På 1970-talet hade Weyrich sagt: ”Vi är annorlunda från tidigare generationer konservativa. Vi verkar inte längre för att bevara status quo. Vi är radikaler, vi verkar för att omkullkasta landets närvarande maktstruktur.” Men efter ett och ett halvt årtiondes republikansk dominans tyckte Weyrich och Lind att samhällsordningen var sig lik. Och år 1992 återtog Demokraterna Vita huset under den liberale presidenten Bill Clinton. Hur kunde det ha gått så fel?

Weyrich såg inte längre organisationerna han hjälpt till att grunda – Heritage och ALEC – som tillräckligt radikala. Istället rörde sig Weyrich och Lind nu ännu längre högerut in i sin egen organisation Free Congress Foundation. FCF blev en bunker för vad som kom att kallas för ”paleokonservatism” (gammelkonservatism), en tendens som positionerade sig till höger om högern, i samma radikala miljö som libertarianer och etnonationalister. FCF drog sig inte för att knyta till sig övervintrade fascister, såsom ungersk-amerikanen Laszlo Pastor. En man som under andra världskriget varit medlem i ungdomsförbundet till Pilkorsarna – Ungerns dåvarande fascistparti – och arbetat som diplomat till Nazityskland under den antisemitiska Szálasi-regimen. 

I egenskap av ledare för FCF skrev Weyrich ett brev till sina anhängare år 1999 där han förklarade sin diagnos av situationen. Högern hade visserligen vunnit slaget om politiken, skrev Weyrich, men förlorat kriget om kulturen. Därför kommer alla politiska landvinningar visa sig förgäves. Kommunismens fall är bara skenbart: det största hotet fanns aldrig i Sovjet, utan mitt ibland oss. USA har övertagits av en ”alien ideology”, nämligen ”Politisk Korrekthet”, vars sanna namn är kulturmarxism. Ansvaret för detta bär Herbert Marcuse och Frankfurtskolan. Och nu är deras hejdukar och medhjälpare på god väg mot sin slutgiltiga seger: den västerländska civilisationens skymning och förstörelsen av kulturen, som blivit en ”ständigt vidgande kloak”. Smitthärdarna för denna sjukdom som ”infekterar” Amerikas söner och döttrar är underhållningsindustrin och universiteten, där minsta avsteg från politisk korrekthet straffas med inkvisitorisk nit: ”Vissa ämnen är förbjudna. Du får inte närma dig sanningen kring många saker. Om du gör det stämplas du omedelbart som ’rasist’, ’sexist’, ’homofob’ (…) Kulturmarxismen håller på att segra i sitt krig mot vår kultur.”

Weyrichs brev väckte intresse inom den amerikanska radikalhögern, som ville förstå detta dunkla hot bättre – vad var egentligen kulturmarxism, var kom den ifrån, vem står bakom den?

Lind fick uppdraget att förklara fenomenet genom en serie föredrag och skrifter. Teoribildningen kulminerade i antologin Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi år 2004. Det var denna skrift som Breivik sju år senare klistrade in i sitt manifest som dess inledande kapitel.

Myten om kulturmarxism
Illustration: Agnes Florin

Linds mytologi om hur västvärlden korrumperades kan summeras på följande vis: Politisk korrekthet är ”intellektuell AIDS”, det är en ”sjukdom” som har ”dödat tiotals miljoner människor”. Men egentligen är ”politisk korrekthet” bara ett annat namn för ”kulturmarxism”; ett täcknamn som uppfanns för att dölja dess sanna ursprung. ”Multikulturalism” är ett annat namn som kulturmarxismen döljer sig bakom, enligt Lind. Och vad är då kulturmarxism?

Kulturmarxismen, förklarar Lind, uppfanns av Frankfurtskolan, en krets av marxistiska samhällsvetare som var aktiva under mitten av 1900-talet. Den grundades som Institutet för social forskning i Frankfurt år 1923. I Linds framställning var institutets syfte att ”översätta marxismen från ekonomiska till kulturella termer”. På samma systematiska sätt som marxismen försökt omstörta kapitalismens politiska och ekonomiska institutioner skulle Frankfurtskolan, genom skoningslös kritik, omstörta västvärldens kulturella och sociala institutioner för att bana väg för en kommunistisk revolution. Institutionerna som skulle attackeras var, i Linds värld, framförallt den traditionella familjen och dess könsmaktsordning, den heteronormativa synen på sexualitet och de traditionella rasrelationerna. Kulturmarxisterna visste att om dessa undergrävdes så skulle snart hela den västerländska civilisationen rämna.

Men när nazisterna tog makten i Tyskland år 1933 tvingades Frankfurtskolan att lämna Tyskland eftersom många av institutets ledande medlemmar hade judisk bakgrund. De bosatte sig istället i Kalifornien och New York, där flera av dem blev aktiva på New Yorks Columbia University. I Linds historieskrivning började de genast att underminera sitt nya hemland, inte minst genom att indoktrinera USA:s studenter med ”politisk korrekthet”. Från sina bastioner i akademin och i medier lanserade de kulturmarxistiska påfund som mångfald, mångkultur, feminism, antirasism, hbtq-rättigheter, normkritik, identitetspolitik, ja till och med den litteraturkritiska metoden dekonstruktion. Genom denna subversiva verksamhet, genom att mobilisera ”en koalition av svarta, studenter, feminister och homosexuella” som den nya revolutionens fotsoldater – och genom att använda sig av ”PK” som vapen för att förhindra debatt och stigmatisera alla oliktänkande som ”rasister”, ”sexister” och ”homofober” – lyckades Frankfurtskolans medlemmar fördärva USA:s kultur och därmed hela västvärldens. 

Linds och FCF:s karikatyr av Frankfurtskolan och hans berättelse om Institutet för socialforskning tillskriver deras teorier och nätverk ett absurt inflytande. Hans beskrivning av Frankfurtskolans samhällsvetenskapliga metod – en sorts fusion mellan marxism och psykoanalys, vars egentliga namn är kritisk teori, och som försöker tolka samhället genom att granska dess kulturer och ideologier – är en så gott som komplett förvanskning. Framförallt reducerar Lind enorma och komplexa historiska skeenden och kulturella och ideologiska skiften till att framstå som det direkta resultatet av en liten, ondskefull sammansvärjning av judiska intellektuella som påstås besitta en mytisk, närmast djävulsk, manipulativ makt. En makt de påstås ha utövat i medvetet syfte att förstöra den traditionella, kristna kulturen inifrån. Det är en tankefigur som på alla sätt överlappar den moderna antisemitismens myter, som de kommit till uttryck i allt från hatskriften Sions vises protokoll till nazitysk propaganda om ”judebolsjevism”. När Lind i sin våldsfantasi Victoria skriver om hur kulturmarxisterna hade ”lagt sina stora näsor i vanliga människors angelägenheter” så är det en antisemitisk anspelning.

William S. Lind och FCF var emellertid inte först med att formulera den högerextrema idén om kulturmarxismen. Så tidigt som på 1970-talet dyker Frankfurtskolan upp i skrifter av den amerikanska politiska extremisten, konspirationsteoretikern och kultledaren Lyndon LaRouche. Då för att smutskasta sina rivaler inom extremvänstern, en miljö som LaRouche vid tiden befann sig i. I denna tappning utmålas Frankfurtskolans teoretiker paradoxalt nog som CIA-agenter. När LaRouche blev allt mer urspårad och förflyttade sin politiska hemvist till extremhögern följde också hans idéer om Frankfurtskolan med. 

Över tid utvecklades det till en mer typisk antisemitisk berättelse om en kamp mellan gott och ont, mellan västerländsk civilisation å ena sidan och ett destruktivt, dekadent, korrumperande judiskt inflytande å den andra. När LaRouche-rörelsen publicerade sin sista betydande text om Frankfurtskolan år 1992 var det i denna form som konspirationsteorin formulerades. ”Fulheten vi ser omkring oss har medvetet fostrats och organiserats. (…) Den enskilt viktigaste organisatoriska komponenten i denna konspiration var en kommunistisk tankesmedja kallad Institutet för social forskning, men känd i folkmun som Frankfurtskolan.”

Det är troligt att det var dessa idéer som inspirerade Weyrich och Lind. Men det var Linds mer lättillgängliga version av myten om Frankfurtskolan och den ”kulturmarxism” de utövade som skulle bli den mest inflytelserika. Den har blivit värdefull för extremhögern: den låter dem utmåla liberaler och progressiva som ”marxister” och därmed någonting som ter sig extremt och farligt och som de själva blir de heroiska motståndarna till. I detta avseende är det talande att Lind och Weyrich själva valde etiketten ”kulturkonservatism” för sin egna högerextrema ideologi; en sorts motpol till den påhittade kulturmarxismen. Myten erbjuder också en förklaring till var progressiva värderingar kommer ifrån, och varför västvärldens historia under lång tid tycks ha rört sig bort från konservativa idéer och istället anammat jämlikhet, jämställdhet och frigörelse, relativt den tidigare ordningen. Enligt myten om kulturmarxism är detta inte en komplex historisk process, inte en organisk förändring i kulturen, eller en populär politisk tendens inom den demokratiska epoken – nej, det är endast ett medvetet sabotage iscensatt av förljugna ”PK-eliter” på universitet och tidningsredaktioner; sammansvurna judar och förklädda marxister som tillsammans med sina nyttiga idioter – studenterna och aktivisterna – hatar kristendomen och det traditionella samhället.

Om Larouche var den som uppfann myten och Lind den som renodlade den, så var det en tredje person som förde ut idén om kulturmarxism från sitt mer obskyra ursprung till en bredare publik. Nämligen högerdebattören och entreprenören inom alternativmedia Andrew Breitbart.

 Breitbart, som dog av en hjärtattack 2012, är mest känd för att ha skapat sajten Breitbart.com tillsammans med Steve Bannon, den före detta militärofficeren, bankiren och filmregissören som senare skulle bli Trumps kampanjchef och Vita husets chefsstrateg. Efter Breitbarts död tog Bannon över, och Breitbart.com växte fram som alt-right-rörelsens och trumpismens främsta mediala plattform.

Men åren innan – efter att Barack Obama valts till president 2008 och den amerikanska högern blev alltmer urspårad och apokalyptisk – ägnade Andrew Breitbart betydande tid och energi åt att popularisera idén om kulturmarxism. I böcker, offentliga framträdanden och i intervjuer på Fox News berättade han för sin växande publik om Frankfurtskolan, om politisk korrekthet som en kod för kulturmarxism och om ”kriget mot den judeo-kristna civilisationen” som förs på universiteten, i medier och i Hollywood.

Andrew Breitbarts berättelse om kulturmarxismen var påfallande lik William S. Linds och genom Breitbart.com fördes den ut över hela den engelskspråkiga världen. Det enda som Breitbart egentligen tillförde mytbildningen var att väva in den moderna islamofobin i berättelsen – idén om att kulturmarxisternas dogm om ”mångkultur” leder till obegränsad muslimsk massinvandring och därmed islamisering, inte minst av det ”politiskt korrekta” Europa.

Det var just denna apokalyptiska vision som Breivik hade för ögonen när han begick sitt terrordåd år 2011. Men han var inte den enda öster om Atlanten som plockade upp tankegodset.

”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död.” Så skrev SD:s dåvarande partisekreterare Mattias Karlsson i ett Facebook-inlägg till sina anhängare den 10 september 2018. Inlägget väckte kontrovers och förvirring. Vad menade han? Partiledaren Jimmie Åkesson fick frågan i SVT ett par dagar senare och kommenterade: ”Ja, det är ju sant. Det är ju ett kulturkrig som pågår.”

Åkesson utvecklade genom att peka ut ”68-rörelsen” som motståndare i detta kulturkrig. För den som är inskolad i den moderna högerextremismens berättelser framgår andemeningen tydligt. Enligt myten om kulturmarxismen så var det Frankfurtkolans inflytande, genom företrädare som Herbert Marcuse, som sporrade fram 68-rörelsen genom att radikalisera naiva studenter med uppfinningen politisk korrekthet. Att Åkessons retorik är en amerikansk import blir tydligt när man jämför hans fraser med de som länge cirkulerat i USA: ”Det är ett religiöst krig som pågår i det här landet. Det är ett kulturkrig, lika avgörande för vilken sorts nation vi skall vara som det kalla kriget var, för det här kriget handlar om Amerikas själ.” Så uttryckte den paleokonservative politikern Pat Buchanan det på 1990-talet. Eller som Paul Weyrich förklarade för en meningsfrände redan på 70-talet: ”Det må vara ett krig utan kulor, men det är ändå ett krig. Det är ett ideologiskt krig, ett idékrig, ett krig om vårt sätt att leva.”

Och från 90-talet och framåt rådde det heller inget tvivel för extremhögern om vem fienden var. Buchanan utvecklade sin syn på kulturkriget i flera sammanhang: ”Själva den västerländska civilisationen står under oupphörligt angrepp (…) Politisk korrekthet är ingenting mindre än kulturmarxism (…) Det är en ordning för att straffa oliktänkande och för att stigmatisera socialt kätteri, såsom Inkvisitionen bestraffade religiöst kätteri.”

År 2015 deltog William S. Lind i ett panelsamtal för konservativa i USA, finansierat av de libertarianska miljardärbröderna Koch. När det blev Linds tur att tala framhöll han hur långt gången den kulturmarxistiska korruptionen är i västvärlden. Men, framhöll den gamle ideologen, än är inte kriget över. Det finns de som håller emot. ”Några länder i Europa har faktiskt möjligheten att rösta bort etablissemanget. De kan rösta på Nationella fronten i Frankrike, de kan rösta på Sverigedemokraterna i Sverige, de kan rösta på Ukip [i Storbritannien reds anm.]. Och guess what, det är precis vad de gör.”

Ja, det finns hopp för västvärlden. Tack vare de modiga hjältarna, de kulturkonservativa motståndsmännen, som krigar mot det marxistiska förfallet. William S. Linds roman Victoria vittnar om den rening som väntar efter den slutgiltiga segern. I en nyckelscen bränner de goda patrioterna en kvinnlig präst på bål, eftersom att kvinnor inte får vara präster. Lind föreställer sig folksamlingen som bevittnar avrättningen: ”De var allvarsamma men inte sorgsna, snarare lättade att till slut – efter så många år av förnedring, av att behöva svälja varje absurditet och låtsas tycka om det – hade majoriteten tagit tillbaka kulturen.”

Mattias Karlsson är enig med Lind om vilka som bär västvärldens framtid på sina axlar. I sin fatalistiska statusuppdatering efter valet 2018 identifierar han det enda motstånd som förs mot den påstådda ockupationen av Sverige och det pågående kulturkriget. I Mattias Karlssons värld är det nationalisterna, eller ”en liten skara patrioter”, som måste föra den existentiella kampen. 

”Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.”

Mytkollen görs med stöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor

Bar