Sagan om Europas undergång

Mytkollen

Hemliga protokoll och politiker som vill förslava Europa under muslimskt styre. Bakom Eurabia-myten står en amatörhistoriker i exil.

Anders Behring Breivik har just tryckt på send.
”Mycket av informationen i detta kompendium har medvetet undanhållits från de europeiska folken av våra regeringar och den politiskt korrekta mainstreammedian (MSM). Över 90% av EU och riksparlamentarikerna och över 95% av journalisterna är anhängare till europeisk multikulturalism och därför anhängare till den pågående islamiska koloniseringen av Europa; men, de HAR EJ de europeiska folkens tillstånd att implementera dessa doktriner.”

Hans politiska manifest på över 1 500 sidor, som enligt egen utsago tagit år att skriva, mejlas ut till ett stort antal ”patrioter” i hans kontaktnätverk. Om mindre än 90 minuter ska hans hemmagjorda bomb detonera i regeringskvarteret i Oslo. 

Efter det ska han vidare till Utöya och förverkliga det terrordåd han noga planerat. 77 människor kommer att mördas, varav de flesta barn och unga vuxna. Tankevärlden som motiverar dåden bygger på en tydligt högerextrem ideologi.

Det är en värld som kretsar kring en besatthet vid demografi, det vill säga olika gruppers befolkningstillväxt. Det föds för många muslimer i Europa. Inte tillräckligt många kristna. Muslimerna tar över. De invaderar, ockuperar, infekterar. Européerna är kuvade och förnedrade. De europeiska folken måste resa sig. Den judisk-kristna civilisationen måste räddas. Och förrädarna måste straffas.

Någon måste göra något.

Det mesta av innehållet i Breiviks manifest är kopierat från olika sajter, bloggar och skrifter som han hämtat inspiration från. Två begrepp är frekvent återkommande: ”kulturmarxism” och ”Eurabia”. Samt ett namn. Bat Ye’or.

Med Mytkollen fokuserar Expo på de bärande ideologiska berättelser och myter som högerextrema, radikalislamistiska och konspirationistiska miljöer sprider. 

Den 31 augusti 1995 stod Bat Ye’or inför publik på ett hotell i Chicago. Hon var inbjuden som talare på en konferens av Lord Byron Foundation for Balkan Studies, en organisation med nära band till den bosnienserbiska krigsmaskinen.

En dryg månad tidigare hade bosnienserbiska styrkor under Ratko Mladić mördat över 8 000 muslimer i och runt staden Srebrenica. 

Lord Byron Foundations medgrundare och direktör, Srđa Trifković, arbetade som rådgivare och talesperson för utbrytarregionen Republika Srpska, RS, i Bosnien. Han hade själv befunnit sig i Bosnien vid tidpunkten för folkmordet i Srebrenica och där träffat en av massakerns arkitekter, RS-ledaren Radovan Karadžić.

Titeln på Bat Ye’ors föreläsning var Myter och politik: Ursprunget till myten om ett tolerant och pluralistiskt islamiskt samhälle. Denna myt menade hon hade dolt sanningen om hur turkiska muslimer i århundraden förslavat och förtryckt de kristna på Balkan: ”den långa och plågsamma processen av kristen utplåning genom jihads och dhimmiskapets lagar”.

Ett par år tidigare hade det multietniska och multireligiösa Bosnien, i likhet med flera andra länder i det kollapsande Jugoslavien, utropat sig självständigt efter en folkomröstning. Men i sin föreläsning karaktäriserade Bat Ye’or FN:s erkännande av landet som en eftergift ”till den islamiska världen”. 

Om Srebrenica och den pågående etniska rensningen av muslimer sa Bat Ye’or ingenting. Däremot menade hon att kriget som drabbat Balkan var ett resultat av den farliga myten att muslimer och kristna kunde leva i fred tillsammans.

16 år senare skulle detta tal återges i sin helhet i Breiviks manifest. Den världsbild som motiverade honom att sommaren 2011 massmörda unga socialdemokrater var djupt influerad av både Srđa Trifkovićs och Bat Ye’ors idéer.

Men 1995 var amatörhistorikern Gisèle Littman, alias Bat Ye’or, fortfarande en relativt okänd person. Få läste hennes skrifter om det förtryck och den förödmjukelse som hon menar att judar och kristna genom historien utsatts för under muslimskt styre.

Dock välkomnades hon med öppen famn i serbiska ultranationalistiska kretsar såsom Lord Byron Foundation, kanske för att hon redan 1994 beskrivit Bosnien som ”spjutspetsen” i ”islamiseringen av Europa”. Med sin nidbild av islam gav hennes teorier ett intellektuellt stöd åt Republika Srpskas folkmordsideologi.

Gisèle Littman föddes år 1933 i Kairo i den välbärgade fransk-italienska familjen Orebi. När hon var 23 år gammal skakades Egypten av den så kallade Suezkrisen, då Israel invaderade och ockuperade Sinaihalvön med hjälp av Frankrike och Storbritannien. På krigsslutet följde omfattande repression i Egypten, inte minst mot landets judar som stämplades som ”sionister”.

Familjen Orebi, som var judisk, beslöt sig för att fly landet. På vintern 1957 anlände de som statslösa flyktingar till England. Kontrasterna mot överklasslivet i Kairo var enorma. Gisèle Littman började fundera över sin situation och hon började att skriva. Museerna i London erbjöd värme och en möjlighet att reflektera över hennes egen familjs erfarenhet av utsatthet och förtryck. Ju mer hon ägnade sig åt frågan, desto mer övertygad blev hon om att denna erfarenhet delades av alla judar, och alla kristna, som någonsin levt under muslimskt styre.

På 1980-talet började hon använda pseudonymen Bat Ye’or, hebreiska för ”Nilens dotter”, och utvecklade gradvis sin historierevisionistiska redogörelse för relationen mellan muslimer och ickemuslimer genom historien. 

Hennes tes var att araber, genom en evig ”jihad” som muslimerna bedrivit i 1 300 år, oundvikligen mördar eller underkuvar de som inte tillhör deras religion.

De ickemuslimer som väljer underkastelse istället för död infogas i det totalitära systemet islam, i en permanent ställning av förtryck, förnedring, utsugning, träldom och mental anpassning till sina nya muslimska härskare – som livnär sig på de undertryckta folkens vigör, på dhimmiskapets döende, blodlösa kropp”.

”Dhimmiskap”, på den ursprungliga franskan dhimmitude, är Bat Ye’ors ord för det tillstånd som hon menar att de kuvade folken tvingas in i. Det är en anspelning på den historiska arabiska termen ḏimmī för en ickemuslim som lever under muslimskt styre. Ordet betyder ”skyddad person”, en status som bland annat innebar religionsfrihet och undantag från militärplikt i utbyte mot betalning av en särskild skatt, som på arabiska kallades jizya. Historiskt sett har tillvaron för religiösa minoriteter i muslimska samhällen sett olika ut i olika länder och tider. Ḏimmī-institutionen i sig har inte existerat sedan 1800-talet.

Förutom hos små kretsar likasinnade rönte Bat Ye’or och hennes pseudohistoriska studier om jihad och ”dhimmiskap” ingen större uppmärksamhet före 1990-talet.

Men så föll Sovjetunionen, och västvärldens mentala karta ritades om. När det kalla kriget tog slut var tongivande liberaler i Europa och USA, som förfäktat den ”fria världens” överlägsenhet gentemot sina konkurrenter, tvungna att se sig om efter en ny motståndare. Det gamla hotet från Öst var över. Vem fanns det nu att polemisera mot, vem skulle överta rollen som Den Stora Fienden?

Den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington argumenterade för att mänskligheten nu stod inför en ”civilisationernas kamp”. Det var en berättelse som blev inflytelserik, och för vissa tycktes det självklart vilken ”civilisation” som var den farligaste: den ”islamiska”.

Den västerländska islamofobin har en lång historia. Under 1990-talet, när den inte längre behövde konkurrera med antikommunismen, började den växa sig stark igen. I Jugoslavien vävdes den in på ett dödligt sätt i den serbiska ultranationalismen.

Efter al-Qaidas terrordåd i New York den 11 september 2001 fick islamofobin starkt och brett fäste. Terrorattentat, som de i Madrid 2004 och i London 2005, spädde på mångas rädsla, fördomar och rasistiska hat mot muslimer ytterligare. Helt i enlighet med al-Qaidas avsikt.

I detta samhällsklimat blev Bat Ye’or plötsligt aktuell igen. Hon blev inbjuden till konferenser, fick gästföreläsa på amerikanska universitet och kallades som expert till den amerikanska kongressen. Trots att hon helt saknade akademiska meriter.

Hennes demonisering av muslimer fick nu en riktig publik, inte minst bland västvärldschauvinister, nyateister och intellektuella ”islamkritiker”.

I politisk medvind sammanfattade Bat Ye’or sin världsbild i vad som skulle komma att bli hennes mest inflytelserika bok.

 


”Den Euro-arabiska dialogens verkliga syfte, säger Bat Ye’or, var att genomdriva Europas totala underkastelse under islam, och den fullständiga ’islamiseringen’ av kontinenten.”

 

Eurabia: The Euro-Arab Axis publicerades 2005. Med svulstiga, ödesmättade formuleringar, ett apokalyptiskt tonfall och en skenbart akademisk metod målar boken upp ett Europa som steg för steg låter sig erövras och tuktas av onda, främmande, djävulska, parasitiska muslimer. 

Bokens berättelse kan jämföras med den historiska antisemitiska förfalskningen Sions vises protokoll, fast riktad mot muslimer istället för judar. I Eurabia fantiserar Bat Ye’or fram en ondskefull, allomfattande konspiration mellan arabiska härskare och europeiska byråkrater, en hemlig elit som regerar tillsammans och vars dolda syfte är att säkra muslimernas herravälde över Europa.

I likhet med argumentationen i Sions vises protokoll påstår Bat Ye’or att Eurabia bygger på verkliga historiska dokument och att hon avslöjar en dittills dold sanning. I själva verket rör det sig snarare om paranoida och rasistiska vanföreställningar.

Med hjälp av förrädarna som styr EU – ”euraberna” – så bygger araberna upp sin ställning som härskare på den europeiska kontinenten. Europa reduceras till en provins i det muslimska världskalifatet, enligt Bat Ye’or.

Sammansvärjningen kan spåras, hävdar hon, till 1973 års oljekris.

Det året vägrade de oljeproducerande Opec-länderna i Mellanöstern att sälja olja till de stater som stöttade Israel i Oktoberkriget. Opec:s oljeembargo ledde till höjda oljepriser och en energikris som fick svåra konsekvenser för den europeiska ekonomin.

Som brukligt vid internationella kriser startades försök att förbättra de diplomatiska relationerna mellan parterna. Föregångaren till EU, den Europeiska ekonomiska gemenskapen, inledde en serie möten och samtal på minister- och tjänstemannanivå med representanter för Arabförbundet. Denna process av möten kom att kallas den Euro-arabiska dialogen, EAD. Samtalen bidrog till förbättrade diplomatiska band och ökad handel mellan Europa och Mellanöstern. Under 1980-talet blev det allt glesare mellan mötena, och sedan dess har dialogen mest existerat på papperet.

Men i Bat Ye’ors konspirationsteori får EAD en helt annan betydelse. Hon menar att ledarna av Europa under oljekrisen utpressades av och kapitulerade inför ”araberna”. I utbyte mot fortsatt tillgång till arabisk olja och arabiska banker gick de i hemlighet med på att upprätta EAD som Europas nya, osynliga regering – spindeln i ett gigantiskt nät av manipulation, judehat och ”jihad”.

Den Euro-arabiska dialogens verkliga syfte, säger Bat Ye’or, var att genomdriva Europas totala underkastelse under islam, och den fullständiga ”islamiseringen” av kontinenten.

Européerna skulle brytas ned. Muslimerna skulle ta plats som en ”ockupationsmakt” över hela Europa. De europeiska ländernas resurser skulle sugas ut och istället gynna arabländernas ekonomier – ett system som Eurabialitteraturen återkommande betecknar som ”jizya”. Européerna skulle hjärntvättas av sina institutioner till att acceptera och till och med hylla sitt slavliknande ”dhimmiskap” under muslimerna. Europas kultur och politik skulle genomsyras av en ny antiamerikansk, antiisraelisk och antisemitisk ideologi som Bat Ye’or kallar ”palestinism”, under vilken Europa hjälper arabländerna att ”utplåna” Israel.

 


I mars 2012 håller delar av counterjihadrörelsen ett antimuslimskt möte i danska Århus. Foto: David Lagerlöf/Expo

 

Inte minst skulle det genomföras ett ”befolkningsutbyte” av européerna genom en i hemlighet planlagd, ”konstant massinvandring”. Genom att ”implantera en stor muslimsk population i Europa” skulle ”en civilisation ersättas med en annan, som är fientlig till de ursprungliga invånarna”. Européernas låga födslotal, brist på självbevarelsedrift och generella svaghet skulle garantera deras nedgång.

Enligt Bat Ye’or har allt detta genomförts och så gott som fullbordats.
”På bara trettio år (1973–2003) har den Euro-arabiska dialogen framgångsrikt orsakat mutationen av Europas civilisation, och fött fram en hybridkultur: Eurabia.” Arabländerna utövar nu ”ett solitt herravälde över Europas politik och ekonomi”.

Och allt har skett mitt framför ögonen på den blinda, bedragna europeiska befolkningen:

”Intill denna dag är den Euro-arabiska dialogen fullständigt okänd för européerna, trots att dess ockulta maskineri har genomfört Europas oåterkalleliga förvandling via hemliga kanaler. Europeiska skattebetalare inser inte att de finansierar Dialogens många stiftelser och komplexa organ, som arbetar genom deras egna nationella parlament, Europaparlamentet, EU-kommissionen, akademin, pressen, medierna och politikerna – alla väver de nätet.”

Oberoende historiker som har granskat Bat Ye’ors skrifter konstaterar att de är ovetenskapliga. De saknar ofta referenser, innehåller uppenbara lögner och faktafel och använder inte klara och begripliga definitioner. Framför allt är påståendena i dem uppenbart absurda.

Bat Ye’ors teori representerar en fulländad sammansmältning av islamofobi och konspirationism. Den träffade precis rätt för alla som ville bygga på berättelsen om en hotande islam. Där fanns diverse antimuslimska tänkare på båda sidor Atlanten, inklusive akademiker som Harvard-historikern Niall Ferguson och populära debattörer som Sam Harris, känd för sin religionskritik.

Bland uttalat antimuslimska aktivister blev Eurabiateorin oerhört inflytelserik, och kom att utgöra en central pelare i den västerländska islamofobins mest radikala form, den högerextrema counterjihad-rörelsen som växte fram under mitten av 2000-talet.

LÄS MER: Myten om Eurabia lever vidare

Sedan Eurabia gavs ut har en hel litteraturgenre växt fram, där Bat Ye’ors tankar kommenterats, återvunnits och vidareutvecklats. Bland författarna i detta fält märks italienskan Oriana Fallaci (som 2004 myntade ordet ”Eurabia” för ett islamiserat Europa), britten Melanie Phillips, amerikanerna Robert Spencer, Bruce Thornton och Walter Laqueur, kanadensaren Mark Steyn, israelen Ralph Israeli, schweizaren Sylvain Besson och den i Norge bosatta amerikanske författaren Bruce Bawer.

Den sistnämnde har i likhet med flera andra Eurabiaförfattare pekat ut Sverige som ett skräckexempel på islamisering, ett land som på grund av ”massinvandring” är nära undergången. Men även i Sverige, menar Bawer, finns det hopp i form av de hjältemodiga Sverigedemokraterna, som är ”det enda partiet som erkänner problemen”.

I över tjugo år har SD drivit en antimuslimsk politik och i deras retorik märks tydliga likheter med Eurabiateorins centrala teman.

År 2009 skrev partiledaren Jimmie Åkesson en debattartikel där han utmålar Sveriges muslimer som ett demografiskt ”utländskt hot” i paritet med Hitler:

”Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet. […] Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget.” 

Samma år förklarade SD:s dåvarande rättspolitiske talesperson och sedermera riksdagsledamot, Kent Ekeroth, under partiets landsdagar att ”islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden […] Islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.”

Om det rådde några som helst tvivel om Sverigedemokraternas kontakt med Eurabiamyten så skingrades de 2014. Då avslöjades SD-politikern Bertil Malmberg med partiledningens vetskap ha rest runt till SD:s lokalavdelningar för att föreläsa om hur ”oljepengar ligger bakom muslimsk invandring” till Sverige i syfte att ”smygislamisera” samhället genom ”kulturell och demografisk infiltration” och ”dold jihad”. På en intervjufråga om han ställde sig bakom Eurabiateorin svarade han att ”det ligger något i den. Den här utmärkta kvinnan Bat Ye’or […] har jag största respekt för. Hennes böcker om Eurabia är väl dokumenterade.”

Bertil Malmbergs höga respekt för Bat Ye’or delas av Anders Breivik. Hennes pseudonym är ett av de namn som Breivik mest frekvent hänvisar till i sitt politiska manifest. Näst efter Fjordman – pseudonymen för den norska bloggaren Peder Jensen.  

Han anser att alla muslimer bör elimineras från västvärlden och blev populär bland counterjihadister på mitten av 2000-talet. Men inte på grund av sina egna tankar, utan för att han på ett skickligt sätt återformulerade Eurabiateorin.

LÄS OCKSÅ

Alla Expos artiklar om Breivik här


Den 22 juli 2011 sprängde Anders Behring Breivik en bomb i regeringskvarteret i Oslo. I sitt manifest talar han för Eurabia-teorin och menar att etablissemanget är ansvariga för den oönskade utvecklingen han ser.  Foto: Jonathan Nackstrand/AFP 

 

Fjordman hyllade Bat Ye’or och sade sig korrespondera med henne personligen. I likhet med henne, och med andra norska Eurabiateoretiker såsom högerpolitikern Hallgrim Berg, underströk Fjordman i sina texter särskilt ”vänsterns” medskyldighet till islamiseringen av Europa. 

På sida 304 i Breiviks manifest kan man läsa hans ord:

”Skapandet av Eurabia är ett av de största förräderierna i den västerländska civilisationens historia.”

Förrädarna som åsyftas är inte den yttre fienden, muslimerna, utan den inre: vänstern, Europas etablissemang, ”euraberna”, ”kulturmarxisterna”, som har öppnat portarna för den islamiska syndafloden.

Det var till slut inte muslimerna som blev Breiviks primära måltavla, utan dessa ”förrädare”, dessa operatörer av Eurabias ”ockulta maskineri”. Det var de som Breivik trodde sig finna på Utöya.

 

Citat av, och uppgifter om, Gisèle Littman är huvudsakligen hämtade från bland andra Andreas Malm, Hatet mot muslimer (Atlas, 2009) och Kent Werne, Allt är en konspiration (Ordfront, 2018).

Bar