Vi står inför en påstått ny kris. Den kallas ”befolkningskollaps” och har lanserats av de äkta makarna Simone och Malcolm Collins. Paret Collins oroar sig för en minskande befolkningstillväxt och de har fått stort medialt genomslag för sina idéer. Sedan de tog klivet ut i offentligheten förra året har de och deras ”pronatalism”-projekt porträtterats i allt från The Guardian till Vice. De menar att trender som går att se i till exempel Latinamerika eller Sydkorea, där fler personer dör än föds varje år, så småningom kommer att leda till vår arts utrotning. Svaret, menar paret, är att förändra kulturen för att få folk att, likt dem, föröka sig mer. Exakt vad det betyder är inte lika klart, de nämner i en artikel i New York Post saker som att ”upphäva skadan som plattformar som Tinder har orsakat, genom att uppmuntra sexdejter istället för tvåsamhet” och att ”investera i avsiktliga gemenskaper som stödjer en familjevänlig kultur och infrastruktur”.
Lyssna på reportaget:
Men alla barn är inte lika önskade för pro-natalisterna. Malcolm pratar om ”ett minskande antal kompetenta, produktiva individer”. Det är med andra ord framförallt rika, framgångsrika och västerländska par som ska uppmuntras att skaffa stora familjer. Man skulle kanske kunna tro att ökade subventioner för föräldrar, gratis barnomsorg och bättre skolor skulle stå högt på parets pronatalistiska agenda, men icke. Även om pronatalister ibland nämner sådant som skattelättnader för familjer och utökad föräldraledighet så är det inte rörelsens huvudsakliga fokus. I samma artikel i New York Post nämner paret Collins ”nya utbildningssystem som är billigare och mer effektiva” vilket låter som Silicon Valley-språk för marknadsskola. Själva planerar de att hemskola sina barn och under sin organisation driver de även ett institut för att hjälpa andra att göra detsamma.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2024
Att bli i majoritet, att ha egna fastigheter och självstyre är en högst levande dröm inom extremhögern, även i Sverige. Vi ville visa på konsekvenserna när det sker. Därför åkte vi inför detta nummer till Jamel i forna Östtyskland.
Dessutom kollar vi i detta nummer närmare på andra strömningar i de högerextrema och konspirationstroende rörelserna - de som kallar sig pronatalister och på hur självförbättring och wellness kommit att bli allt viktigare för både rekrytering och finansiering till fascism.
Enligt deras egen pseudoreligion ”techno-puritanism” är alla människor inte lika mycket värda, eller som de säger ”gud bryr sig inte lika mycket om alla”. Paret pratar om sin ”Guds” design och i den är vissa människor viktiga och andra helt och hållet onödiga.
Själva har de fyra nödvändiga barn, men planerar för sju, alla tillkomna genom IVF, och med embryon utvalda för sina genetiska egenskaper.
Tillsammans försöker de lansera en ideologi som är en sorts feelgood-eugenik riktad främst mot libertarianer och konservativa i tech-branschen. Nå, så skulle de själva inte beskriva det. På sin hemsida pronatalist.org skriver de ”Vi är starkt emot auktoritära medel för befolkningskontroll: istället för våld och tvång står vi för frivillig expansion. Vi erbjuder stöd och resurser till alla som har barn eller vill få barn, oavsett ras, sexualitet, inkomst eller andra faktorer.” I ett annat stycke i samma text kan man läsa att de har ”en icke konfessionell inställning med fokus på vetenskap och data”. Organisationen påstår sig hjälpa par med sådant som resurser för föräldrar (i det här fallet genom guider till olika organisationer i ett Google-dokument), graviditetsplanering (genom sina framträdanden på konferenser och universitet) och IVF/Surrogat (genom att samarbeta ”nära med ledande instanser inom vården och kulturen”).
Men makarnas Youtube-kanal, och deras podcast Based Camp, talar ett annat språk. Publiceringarna har titlar som ”Abortion: An Act of Urban Monoculture Worship” eller ”The Positions of Modern LGBT+ Organizations Will Shock You”. I podd och video lanseras samma typ av ytliga kritik av sådant som transvård och minoritetsrättigheter (”wokeideologi”) som extremhögerns ekosystem på nätet riktar in sig på just nu. Men paret Collins idéproduktion är förpackad för en publik som anser sig särskilt intellektuell, viktig och bildad.
På det sättet liknar det andra rörelser som drar till sig höginkomsttagare i norra Kaliforniens storstäder, som YIMBY-rörelsen, som vänder sig mot hyresregleringar och lokal demokrati, men som utåt sett definierar sig som en rörelse för fler och billigare bostäder, eller kampanjerna för att avsätta progressiva statsåklagare i städer som Oakland och San Francisco. Två exempel på förståliga rörelser som utmålar sig som datadrivna och rationella men som handplockar specifik data för att landa i klassiskt konservativa eller libertarianska positioner - i det ena fallet avreglering av bostadsmarknaden och försämringar av byggstandarden, i det andra mer pengar till poliser och hårdare straff. Det politiska Silicon Valley anser sig intresserade av data, men är nästan alltid helt ointresserade av de forskare som på ett kvalificerat sätt kan tolka datan.
Paret Collins är ett exempel på detta. Demografer är inte överens med paret om att befolkningen håller på att kollapsa (snarare långsamt minska över årtusenden), eller att en minskad befolkning utgör den typen av kris som paret varnar för i sin podd, i intervjuer och genom sin organisation. Dessutom kan det hända mycket på tusen år.
Sagan om Simone och Malcolm Collins börjar som så många andra kaliforniska mardrömmar på Stanford University. Det är samma universitet som fostrade politiker som Mitt Romney och Rishi Sunak. Det är också det universitet där Elon Musk och Peter Thiel fick sitt politiska uppvaknande, tillsammans med kollegor som David Sacks och Keith Rabois, en grupp som kommit att kallas ”Paypal Mafia”, efter företaget som gjorde dem alla förmögna och inflytelserika.
Makarna Collins är direkt kopplade till gruppen och dess mörka eminens, Peter Thiel: Simone arbetade tidigare på Dialog, en hemlighetsfull och exklusiv grupp startad av Thiel själv. Även Elon Musk, själv far till 12 barn med tre olika fruar, ställer sig bakom projektet.
För att appellera tillhögern i Silicon Valley måste man spegla den självbild som riskkapitalisterna, tech-miljardärerna och deras anställda odlar. Med andra ord med adjektiv som superrationell, datadriven, elitistisk, rebellisk, entreprenöriell och intelligent. I Silicon Valley tror man sig uppfinna hjulet så fort man har en tanke som sticker ut, och därmed är man brett sett ointresserad av befintlig kunskap i ämnet. Det kallas ibland ”disruption”, avbrott, och innefattar sådant som att uppfinna en taxibransch utan anställningstrygghet eller att strössla stadens trottoarer med elscootrar. När hjärnorna i Silicon Valley närmar sig politik blir det ofta farligt just för att det inte finns något intresse för politisk historia. I San Franciscos Bay Area slåss startupföretag om kontrakten för att få administrera stadens hemlöshetsproblem, ofta med någon teknisk gimmick.
Att Pennsylvania-paret är så populära i Silicon Valley beror på att de förstår sin publik. De pratar inte om ras, de pratar om gener och IQ. Riskkapitalister och rika tech-chefer vill känna sig utvalda men de vill inte ses som rasister. Makarna Collins rör sig smidigt runt de vulgära högerextrema fallgroparna och utmålar sig själva som antirasister och allierade till hbt-personer. Men de etiketterna faller snabbt sönder när man skrapar på ytan av det de säger. I en video med titeln ”Will Muslims Replace Us? & What Does that Mean for LGBT Communities” resonerar de om hur mycket muslimer hatar hbt-personer och hur absurt det är med, som de kallar det ”Gays for Gaza”. Gemensamt kommer de fram till att hbt-personer som vill ha rätten att gifta sig eller ingå förhållanden borde stödja den pronatalistiska rörelsen för att – om jag förstår saken rätt – rätt personer (ej muslimer) ska föda fler barn och att dessa avkommor ska vara garanten för framtida hbt-rättigheter.
Barn i nationens tjänst
Europas befolkning blir allt äldre. Extremhögern lanserar nu sin egen lösning. De satsar miljoner på att få kvinnor att stanna i hemmet och föda fler barn. Men alla barn är inte önskade.
”Om du får dagliga påminnelser om att personer som tänker, agerar och ser ut som du kan bli utbytta, så är det en stark motivation till att skaffa barn”, säger Malcolm till australiska Mercator, en konservativ nättidning. Det är en parafras på den etnonationalistiska och högerextrema konspirationsteori som kallas ”the great replacement theory”, som går ut på att vita människor håller på att bli ersatta av andra grupper med högre nativitetstal, i de allra flesta fall är det muslimer från Mellanöstern eller Afrika som utmålas som de hotande.
Förra året talade Malcolm och Simone Collins på en Natal Conference, en nativitetskonferens anordnad av Kevin Dolan, en högerextrem mormon från den så kallade DezNat-rörelsen. Rörelsen använder en fasces, ursprungssymbolen för fascism, ihop med en bikupa som symbol. Själva menar de att de konverterar nationalister på den här typen av konferenser. ”Det är faktiskt ganska lätt när man visar dem data”.
Simone Collins ställer i år upp i delstatsvalet i Pennsylvania för Republikanerna, med andra ord det parti som under de senaste åren bedrivit kampanjer för att förbjuda queer litteratur i skolan, för att förbjuda drag och för att förbjuda transpersoner från att använda offentliga toaletter. Makarnas stöd till hbt-samhället är rent retoriskt och verkar mest innefatta en personlig tro på att homosexuella relationer ska förbli lagliga. Kan man vara antirasist och allierad med etnonationalister? Kan man vara hbt-vän och kandidera för ett hbt-fientligt parti?
Trots att paret säger sigacceptera ”äkta trans”-personer återkommer de ständigt till det de kallar en ”trans cult”, som påstås försöka transitionera barn. I videon som ställer muslimer mot hbt-personer uttrycker Simone den transfobiska tankefiguren om att transpersoner är homosexuella som pressats till transition av en oförstående vuxenvärld. Videon genomsyras av klassisk homonationalistisk retorik i att den både använder hbt-personer som vapen i sitt kulturkrig utan att vidare engagera sig i hbt-personers verklighet, och att den försöker spela ut hbt-personer mot varandra.
Men man behöver ingen akademisk teori för att hitta de uppenbara bristerna i parets resonemang; även om det hade varit sant att makarna Collins var en bastion mot hat mot hbt-personer så finns inga garantier för att barn får samma värderingar som sina föräldrar.
Ett reportaget i the Guardian har fått stor uppmärksamhet för att Malcolm vid ett restaurangbesök, inför reportern, lappar till sin tvååring i ansiktet. I reportaget berättar de att de inte firar jul utan istället ”framtidsdagen”, en högtid där ”framtidspolisen” kommer och tar deras barns leksaker, varpå barnen måste skriva ett kontrakt om hur de ska göra världen bättre för att få tillbaka dem.
I en video, som handlar om Sverige, försöker paret visa att Sveriges befolkningstillväxt minskar för att föräldraskapet inte firas tillräckligt mycket i kulturen. De lutar sig mot siffror som visar att det sedan 2021 föds 14 procent färre barn i Sverige. Paret försöker leda i bevis att Sveriges relativt generösa familjepolitik inte är avgörande för valet att skaffa barn. Själva tror de inte på föräldraledighet och Simone skryter i intervjuer om att ta jobbsamtal på BB. Ingenstans i videon nämns faktorer som covid-19, klimatförändringar eller inflation som förklaring till att födslotalen blivit lägre, utan detta beror på den feministiska kulturen. I samma video lurar makarna på om folk är så smala i Sverige för att de inte har råd med restaurangbesök.
På resa genom Musks universum
Elon Musk har radikaliserats och med honom har ett av världens mest inflytelserika sociala medier blivit en superspridare av rasism.
Det brukar sägas om Elon Musk, en av pronatalismrörelsens offentliga förespråkare, att han är en dum människas bild av en smart människa. Makarna Collins bygger sin karriär på samma illusion. Inför en publik som inte vet någonting om Sverige låter deras analyser underbyggda och vetenskapliga. Datadriven som man säger i Silicon Valley. Men vet man minsta lilla om det svenska samhället så är allt som paret rapar ur sig rent snömos.
När Simone och Malcolm i ett avsnitt av sin youtube-show lanserar en teori om att ”progressives” hatar mångfald, är det en perfekt konstruerad halmgubbe: Progressiva personer tycker enligt Collins att alla människor är exakt likadana, och nöjer sig inte förrän alla är konverterade till deras trossystem. Progressiva begår kulturellt folkmord genom att sudda ut kulturer som inte accpeterar homosexualitet. Progressiva är antisemiter. De vinner enkelt debatten med sin hittepå-vänster. Malcolm jämför flera gånger progressivas pådyvlanden av de egna kulturella värderingarna på samhället i stort med Förintelsen. Å ena sidan är det kulturellt folkmord att vilja förändra kulturer, å andra sidan ska kulturen förändras för att prioritera makarna Collins livsstil.
Trots uppsjön av artiklar om paret är den pronatalistiska rörelsen fortfarande marginell. Med JD Vance, Donald Trumps vicepresidentkandidat, har rörelsen fått en representant på den nationella politiska arenan. Makarna Collins har uppbackning av några av USA:s mäktigaste och rikaste män. Om deras idéer får fäste i folklagren, eller går på export, återstår att se.
