Europa rustar – men vad är det vi försvarar?

Det är nya tider i världspolitiken. Efter att USA har vänt Ukraina ryggen har det blivit uppenbart för Europas länder att det inte längre går att lita på den amerikanska administrationen. Så nu påbörjar EU och Storbritannien en historisk upprustning. Under ett extrainsatt toppmöte under torsdagen enades EU-länderna om att satsa nära 9 000 miljarder på försvaret. Det är för att använda en sliten term, ett nytt paradigm. Att så stora delar av EU backar upp Ukraina är ett styrketecken. Men frågan är hur enat Europa egentligen är? En stark militär ska vi ha, det är alla överens om. Men vad är det för värderingar vi ska försvara?

Under torsdagens toppmöte vägrade Ungerns högerradikala premiärminister Viktor Orbán ställa upp på EU:s gemensamma plan för fortsatt stöd till Ukraina. Det skvallrar om den konflikt som ligger och bubblar i den europeiska gemenskapen. Den handlar inte bara om synen på Ryssland. Den handlar i grunden om synen på den liberala demokratin och de grundläggande värderingar som den moderna Europagemenskapen är byggd på.

2018, under Donald Trumps första period som president, höll han ett linjetal i FN. Inför världens ledare förklarade han att den amerikanska linjen gick ut på att ”förkasta globalism och acceptera patriotismens ideologi”.

Sedan dess har Trump drivit det republikanska partiet in i den globala ytterhögerns international. Hans talepunkter och taktik har blivit stilbildande för likasinnade i stora delar av världen. Det kan låta motsägelsefullt, men ytterhögerns nationalister är och har alltid varit en i allra högsta grad internationell rörelse.

I en av de senaste böckerna i ämnet hävdar en grupp professorer i internationella relationer att ytterhögern måste ses som just ett globalt fenomen. Även om de olika partierna i olika delar av världen kan skilja sig åt på många sätt så använder de liknande strategier och retorik. En sak som förenar dem är just motståndet mot ”liberal globalisering” och den nya ”klass” av tjänstemän som upprätthåller detta system.

Innan USA:s vändning i synen på Ukraina stod Maga-rörelsen och dess strateger i centrum för denna internationella allians. På Trumps presidentinvigning i januari fanns representanter från radikalhögerpartier i 12 europeiska länder på gästlistan. 

De internationella partnerskapen är förvisso inte helt oproblematiska. I många fall kan priset på hemmaplan vara för högt för att ge sig i lag med likasinnade i andra länder. Ta SD som exempel. Jimmie Åkesson var inte på plats vid Trumps presidentinvigning. Någon sådan nära relation har partiet inte odlat. Istället är det enskilda företrädare som förtjusas av Trump eller bygger relationer med det republikanska partiet. År 2020 låg SD bakom att företrädare för partiet, tillsammans med en grupp likasinnade politiker i Europa, nominerade Donald Trump till Nobels fredspris.

Läs även

SD-topp i möte med vit makt-kopplad lobbygrupp

Weimers: ”Vår civilisation hotas av woke-ideologier”.

Ett annat exempel är franska Nationell samling, som verkligen gör anspråk på att vinna presidentmakten i Frankrike. De har medvetet valt att hålla avstånd till Trump, på grund av hur det skulle uppfattas av den franska väljarkåren.

Efter att Trump nu vänt Ukraina ryggen och hotar med tullar till höger och vänster rasar den ”patriotiska alliansen” samman. Flera vänder sig bort från Trump.

Sören Espersen från Dansk Folkeparti var med och nominerade Trump till fredspriset 2020. Efter att Trump gjort anspråk på Grönland, kallar Espersen den amerikanske presidenten nu ”galen”.

Så blir det när ”patrioterna” gör verklighet av sina idéer. Då kan de snabbt bli varandras fiender.

Men det tar inte bort det faktum att de fortfarande delar grundläggande politiska övertygelser. Och det spelar roll för den europiska sammanhållningen – och de värden EU ska stå för.

Formellt, enligt Lissabonfördraget, ska EU globalt främja jämlikhet och mänskliga rättigheter och agera med full respekt för internationell rätt. Låter inte det lite väl mycket som...globalism?

Inom sina gränser ska EU bland annat främja mänskliga rättigheter och social rättvisa och jämställdhet. Det låter ju som värsta woke-agendan.

Det är sådana idéer som får den globala radikalhögern att se rött. Och det kommer att bli uppenbart under de kommande åren att de är precis lika ivriga som Trump att välta den gamla ordningen.

Vi går nu in i det experter kallar en multipolär värld.
Nationalisterna vill att vi ska tänka att vi befinner oss i en styrkemätning mellan civilisationer. Som om vissa regioner står i ödesbundna konflikter med varandra.

Men är det inte snarare så att det i många delar av världen pågår en grundläggande idéstrid som skär genom befolkningar och regioner. Det finns de som vill återuppväcka nationalismen och omfamna en auktoritär tidsålder. Och så finns det de som värnar och bygger vidare på de erfarenheter som världen drog efter andra världskriget. Där det fortsatt är legitimt att hävda universella rättigheter och där internationell lag och internationellt samarbete ses som en nödvändighet.

Var Ryssland står vet vi.

Vartåt USA är på väg är tydligt.

Nu behöver vi se till att vinna den striden i Europa.  

Daniel Poohl är vd på Expo.

Daniel Poohl