Förbud eller inte?

I maj bekräftade Tysklands säkerhetstjänst, ”Författningsskyddsmyndigheten”, det som länge varit tydligt för många observatörer: att hela Alternativ för Tyskland (AFD) är en högerextrem organisation. Tidigare hade myndigheten klassat den som ett ”misstänkt fall” på federal nivå, och som ett ”bekräftat fall” i flera delstater.

Beslutet fattades inte särskilt transparent, vilket hjälpte AFD att göra det partiet gör bäst: framställa sig som offer för en politisk häxjakt. Underrättelsetjänstens beslut grundade sig på en över tusen sidor sekretessbelagd rapport – vilket eldade på narrativet om att myndigheten hade något att dölja. Rapporten läckte senare ut, av en högerkonservativ tidskrift och en högerpopulistisk nätplattform

Nu, när AFD officiellt klassats som en högerextrem organisation, växer kraven på att förbjuda partiet – som i dag är det näst största i förbundsdagen med omkring en fjärdedel av mandaten. Både civilsamhällesorganisationer och politiker från olika delar av det politiska spektrumet kräver ett förbud.

En blick på tidigare försök att förbjuda högerextrema partier i Tyskland ger värdefulla insikter om de potentiella fallgroparna.

Partier är skyddade av den tyska grundlagen och kan endast förbjudas av Författningsdomstolen – landets högsta domstol. Ribban är mycket hög. I efterkrigstidens Tyskland har endast två partier förbjudits: det högerextrema Socialistiska rikspartiet 1952 (en efterföljare till Hitlers NSDAP) och Kommunistpartiet 1956 (inom ramen för Kalla kriget).

Att förbjuda politiska organisationer som inte är registrerade som partier är dock enklare – och många högerextrema grupper har förbjudits de senaste åren, från Hammerskins till Combat 18. Som en följd har nazister sökt skydd i grundlagen genom att grunda partier, även om de ideologiskt avvisar det parlamentariska systemet.

När nazistgruppen Nationaler Widerstand Dortmund (Nationellt motstånd Dortmund) förbjöds 2012, organiserade sig ledande medlemmar istället i det nygrundade partiet Die Rechte (”Högern”), som upplöstes i mars i år. På liknande sätt grundade medlemmar från Freies Netz Süd (”Fria nätverket Syd”), som förbjöds 2014, partiet Der Dritte Weg (”Den tredje vägen”), som fortfarande är aktivt. De båda partiernas valframgångar har varit obetydliga – inget av dem har tagit mandat i vare sig delstats- eller förbundsparlament. Men båda partierna har kunnat fortsätta sin högerextrema mobilisering och verksamhet. Som att organisera demonstrationer, rockkonserter och kampsportstävlingar. Deras medlemmar har till och med bildat ”medborgargarden” som till exempel patrullerat den tysk-polska gränsen i jakt på migranter, beväpnade med batonger, knivar och macheter.

Nationaldemokratische Partei Deutschlands (Nationella demokratiska partiet i Tyskland, NPD) är ett annat fall. Partiet grundades 1964 och var i flera decennier den största och mest framgångsrika organisationen inom den tyska extremhögern. Det vann platser i flera delstatsparlament, men har på senare år falnat i betydelse efter en omprofilering till Die Heimat (”Hemlandet”). Ända fram till 2016 satt NPD i det östra förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern, och ända till 2019 hade det ett mandat i Europaparlamentet.

Två misslyckade försök att förbjuda NPD är särskilt relevanta för AFD:s fall. År 2003 konstaterade författningsdomstolen att så många partimedlemmar också var underrättelseagenter att det inte gick att bedöma hur anti-konstitutionellt partiet faktiskt var. År 2017 slog domstolen fast att NPD visserligen var anti-konstitutionellt, men inte tillräckligt starkt för att kunna hota demokratin – och därför inte behövde förbjudas.

Till slut var det varken domstolen eller underrättelsetjänsten som neutraliserade NPD, utan snarare interna konflikter och, viktigast av allt, AFD:s framväxt. AFD tog över många av NPD:s positioner och lockade till sig dess före detta anhängare, samtidigt som det presenterade sig som ett mer ”rumsrent” ansikte för högerextremismen – med större dragningskraft hos väljarna.

Nu när AFD har klassats som en högerextrem organisation kommer det sannolikt utsättas för ökad övervakning – inklusive med hjälp av infiltratörer. Men med över 50 000 medlemmar och miljontals väljare lär sådana agenter inte kunna äventyra ett försök till förbud. Viktigare är att AFD, till skillnad från NPD, har både medlen och stödet för att kunna realisera sina antidemokratiska mål.

Hur skulle då ett förbud se ut? Ett utslag från författningsdomstolen skulle sannolikt ta några år, men därefter skulle allt gå snabbt. Juristen Ronen Steinke på Süddeutsche Zeitung har i en analys skissat på det möjliga scenariot: AFD skulle omedelbart förlora alla sina mandat i samtliga parlament och kommunfullmäktige. I förbundsdagen skulle 151 platser plötsligt stå tomma och nyval troligen behöva hållas. De som vägrar lämna riksdagsbyggnaden frivilligt skulle avlägsnas av polis. Troligen skulle räder genomföras mot partiets kontor, dess bankkonton frysas. AFD-politiker skulle förbjudas att omedelbart grunda en efterträdarorganisation, men de skulle fritt kunna sprida sitt budskap på sociala medier – och där sannolikt finna stöd hos flera auktoritära stater, inte minst Ryssland, som gärna skulle utnyttja situationen för att destabilisera genom att minska tilltron till västvärldens demokratier. Runt nio miljoner AFD-väljare skulle stå partilösa och arga.

Ett misslyckat försök att förbjuda AFD vore dessutom katastrofalt. Att partiet klassats som högerextremt har inte dämpat dess stöd – tvärtom. Enligt färska opinionsmätningar får det mellan 23 och 26 procent av rösterna, vilket är ett rekordhögt stöd och en ökning från 20,8 procent i förbundsvalet i februari. Det styrande CDU under Friedrich Merz ligger bara några procent före. Som det ser ut, kan AFD mycket väl bli största parti i nästa val.

Ett misslyckat förbudsförsök skulle dessutom ytterligare stärka partiets offerberättelse som en anti-etablissemangsrörelse, förtryckt av eliter, och därmed öka dess attraktionskraft. Det skulle också lämna omkring nio miljoner väljare ännu mer frustrerade.

Samtidigt, AFD har på allvar en möjlighet att undergräva Tysklands liberala demokrati. Och för att skydda den och alla dess invånare som inte skulle räknas in i AFD:s framtida Tyskland måste landet åtminstone försöka.

Nicholas Potter är del av Expos internationella korrespondentnätverk, baserad i Berlin. Han är journalist och redaktör på den tyska tidningen TAZ/Die Tageszeitung och har även publicerats i The Guardian, The Jerusalem Post och Der Tagesspiegel. Tidigare var han journalist och researcher med fokus på extremhögern på den tyska antirasistiska stiftelsen Amadeu Antonio Stiftung.

Översättning: Anna Fröjd

Nicholas Potter