Grattis i efterskott, Stieg, vi har så mycket att göra!

Jag satte min fot på redaktionen första gången när jag som tonåring genom mitt engagemang i Ungdom mot rasism utbildades i den svenska extremhögerns beskaffenhet av Sveriges ledande experter – Expo. Det var i en vindslokal vid Fridhemsplan några år efter att du gått bort. Ändå var du ständigt närvarande. En ung Daniel Poohl berättade stolt hur du analyserade den högerextrema miljön för att bäst förstå den. Analysmodellen gick tydligt att känna igen från tidskriften. 

Expo var den första tidningen jag hade en prenumeration på, bortsett från Bamse. Jag brukade läsa dina kommenterande texter och känna att det fanns hopp. Det var inte främst själva innehållet i dem eller dina formuleringar. Det var den djupa kunskapen om och det genuina motståndet mot den organiserade rasismen som gav tröst. Jag hade själv redan i ung ålder sett det rasistiska våldets konsekvenser – en av mina familjemedlemmar var i princip ensam om att vara svart i det lilla samhället där vi växte upp och det gjorde honom till rasisternas givna måltavla. Men det kändes betryggande att du och resten av Expo fanns.

Ditt sätt att förstå extremhögern, så som den återgavs av Daniel under utbildningen 2006, lever kvar hos oss än i dag. Att extremhögern och hotet från rasismen måste förstås både i en historisk och internationell kontext. Att även de minsta grupper och aktörer utgör ett hot mot både individ och demokrati. Som du själv uttryckt det: ”Det finns inget som heter demokratisk rasism”.

Mina kollegor som arbetade med dig har berättat att du skrev så som en skicklig retoriker talar. I ett enda flöde formulerade du dig utan omtag och felslag – med en tydlig linje och språksäkerhet. De säger att du hade en kraft som man sällan möter. Du gav unga, brinnande människor en plattform och stort förtroende. Du var omöjlig och oumbärlig på samma gång. Inte alltid världens bästa chef. Du vigde ditt liv åt arbetet och kampen mot rasism. Du levde för vår demokrati. Du var envis och jobbig, men också varm och rättvis, har jag fått höra.

Du inspirerade mig som ung antirasist att söka kunskap istället för konfrontation. Expo, ditt livsverk, har sedan grundandet 1995 visat hur granskande journalistik är ett effektivt sätt att värna det öppna samhället – genom att rikta sökljuset mot de som vill släcka vår demokrati. Det gör vi fortsatt. Precis som på din tid spelar Expo i dag en central roll i att beskriva, upplysa om och i viss mån också hejda extremhögerns framfart i Sverige. Det finns många att tacka för det, men det är också mycket tack vare dig.

Oförtrutet fortsatte du tills det inte gick mer. Ärligt talat så har vi lärt oss av det. Något liknade ska inte hända igen. Men du kan lita på att vi arbetar hårt. I din och de andra Expogrundarnas anda fortsätter vi outtröttligt att granska, analysera och avslöja extremhögern. Det är vi skyldiga dig och alla de som litar på att vår kunskap kan bromsa den utveckling vi nu ser. De som finner tröst i Expo, de som känner sig stärkta av den kunskap om ytter- och extremhögern du med ditt hårda arbete tillsammans med övriga Exporedaktionen lade grunden till.

Min favorithistoria om dig är den Daniel ofta drar. Han brukar säga att du var tidig med att arbeta på en Macintosh-dator – du var ju trots allt grafiker. 

På datorns skrivbord hade du en enda mapp. Den hade du gett namnet ”AKUT” – och i den låg hela datorns innehåll. Allt var akut. Jag tror att vi är många antifascister som i dagens läge kan känna igen oss i det.

Vi har så mycket att göra, Stieg! Det är därför jag gratulerar såhär en dag för sent. Grattis i efterskott på 70-årsdagen. Jag tänker mig att du om någon förstår.

Erik Glaad