Minnet kan inte förnekas

Den 27 januari stannar vi upp för att minnas Förintelsens offer. Sex miljoner judar mördades i Nazityskland, tillsammans med romer, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare, hbtq-personer och andra som stämplades som ”oönskade”. Bakom siffrorna finns människor – familjer som splittrades och framtider som utplånades. Erfarenheterna lever vidare som en del av vårt kulturarv, i familjer som personligen berörts och genom vittnesmål och historiska dokument.

Minnesdagens syfte är förstås primärt att väcka eftertanke i vår egen tid, öppna för samtal och reflektion kring vår egen och samhällets motståndskraft. Vi måste reflektera över hur vi tar vårt ansvar som medmänniskor när grupper pekas ut, skuldbeläggs och stigmatiseras baserat på etnicitet, kulturell hemvist, religion eller sexualitet. Historien påminner om konsekvensen. Om att det otänkbara kan hända, även med byråkratisk ordning. Det handlar om att gränser för det acceptabla passeras och bryts ner metodiskt över tid och rättfärdigas med politiska och till synes rationella argument om ekonomi, politisk instabilitet eller existentiella hot.

Man kan tycka att själva historiebeskrivningen då är mindre viktig, att det viktiga är hur vi förvaltar lärdomen och att det aldrig sker igen. Dels för att antalet personer som i dag lever för att vittna är en ständigt krympande skara. Men också för vad det kostat att bygga den förståelsen för alla de överlevande som gång på gång offentligt återberättat sina djupaste trauman.

Tyvärr är det inte så enkelt. Särskilt inte i en tid där fakta blivit något subjektivt. Därför är en faktabaserad och korrekt historieskrivning lika viktigt för det kollektiva minnet och den framtida motståndskraften som vittnesmålen. Och den kampen är långt ifrån vunnen. Förnekandet av historiska fakta och relativisering pågår ständigt i de miljöer vi bevakar och den typen av konspirationsteorier är också ofta vad som överlappar rena högerextrema, nazistiska miljöer med den bredare konspirationstroende miljön och antietablissemangsröster. I dag publicerar en av de större högerextrema propagandatidningarna en lång text av en av Sveriges mest ökända förintelseförnekare. I ett av de centrala digitala forumen för konspirationstroende postas inlägg om att varje utspel med anledning av Förintelsens minnesdag kommer från ”lydhjon” som hjärntvättats att inte se det verkliga folkmordet, det vill säga det på svenskar. I nazistiska Nordiska motståndsrörelsens kanaler marknadsförs en livesänd förintelseförnekarkonferens i USA.

För fem år sedan intervjuade vi en av Sveriges främsta experter på förintelseförnekande, idéhistorikern Stéphane Bruchfeld. Han har ägnat sitt forskarliv åt att studera förnekandet och dess uppkomst och kunnat visa att förnekandet har sina rötter i den nazityska propagandan och de facto började redan medan Förintelsen pågick. Han varnar för att radikalisering kan gå snabbt och uttrycker förvåning över att han ser liknande processer som han studerat i sin forskning ske i vår egen samtid.

Förintelseförnekande är inte en ”alternativ tolkning av historien”. Det är ett politiskt verktyg och del av samma ideologiska projekt som en gång möjliggjorde folkmordet. Just i dag minns vi konsekvenserna och offren för det otänkbara. Men minnet av Förintelsen kan aldrig reduceras till en ceremoniell handling en dag om året. Det är en pågående uppgift – att värna fakta, att säga emot när lögner normaliseras och att stå emot när människovärdet görs förhandlingsbart. Minnesdagen är ett tillfälle att reflektera över vår samtid utan politiska skygglappar. Men den kan också vara en påminnelse om att visa respekt för historisk kunskap och fakta. För den har kommit med ett högt pris.

Anna Fröjd är chefredaktör på Expo.

Anna Fröjd