Soini har förlorat greppet

Som väntat blev Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö det finska presidentvalets stora vinnare. Den stora dramatiken utspelade sig i kampen om andraplatsen. Under flera veckor har opinionsundersökningar pekat mot en jämn kamp mellan Centerns Paavo Väyrynen, De grönas Pekka Haavisto och Sannfinländarnas Timo Soini. Till slut tvingades Soini se sig besegrad av både Väyrynen och valets stora överraskning Haavisto.

I ett Europa där högerpopulismens parlamentariska intåg känns omöjligt att stoppa visar det finska presidentvalet på en intressant trend. Efter förra årets riksdagsval kretsade den finska politiken kring Timo Soini. Sannfinländarna lyckades fånga ett allmänt missnöje mot den politiska eliten. Soini var en folkets man. Han och hans parti lyckades med sin underdogretorik foga samman det kluster av idéer som ofta karaktäriserar de högerpopulistiska väljarna; misstro mot politiker, EU-motstånd och misstänksamhet – eller ibland hat – mot invandrare. Det funkade då. Soini var det finska politikens nya stjärna. Men det funkade inte nu.

Timo Soini hade på valnatten en enkel förklaring till söndagens valresultat på 9,4 procent. Om han hade blivit president hade han tvingats lämna sitt uppdrag som ledare för Sannfinländarnas parlamentariska arbete. Många av partiets väljare ville inte se det hända. Därför valde de helt enkelt att inte rösta på honom. Alltså; de som röstade på honom gillar honom. De av partiets väljare som inte röstade på honom gillar honom också.

Till viss mån har han rätt. Det finska presidentvalet handlar inte bara om partilojalitet.
Väljarna letar lika mycket efter en person som kan representera landet ute i världen, en person som kan representera hela Finland. Uppenbarligen känner Sannfinländarnas väljare att de inte vill ha Soini den rollen.

Men det finns fler skäl till att Sannfinländarna inte lyckades upprepa valframgången från förra årets riksdagsval. Soini har snabbt tappat sin stjärnglans. I riksdagsvalet klev han in på banan som en förnyare som gjorde upp med ett försoffat politiskt etablissemang. I det här valet har inte haft samma skärpa och sett trängd och irriterad ut.

Men så har också hans manöverutrymme minskat. Efter terrordåden i Norge har Sannfinländarnas varningar om islamisering och attacker mot de som försvarar mångkulturen hamnat i ett annat ljus. Han har inte längre ensamrätt på sin EU-kritik och sitt landsbygdsvurmande. Framför allt har han tappat rollen som den finska politikens nya stjärna.

Medan Soini, tillsammans med Socialdemokraternas Paavo Lipponen, är valets stora förlorare så är vinnaren utan tvekan De grönas Pekka Haavisto.

Haavisto, öppet homosexuell och med en bred erfarenhet från internationellt arbete i konfliktområden, har mobiliserat sina väljare kring ett motstånd mot bilden av ett intolerant Finland. Hans valframgång ses i Finland som en reaktion mot Sannfinländarnas inåtvända retorik. Haavistos framgång påminner om det senaste valet i Danmark där både Enhetslistan och Radikale venstre lockade väljare med en önskan om en annan syn på nationalism och muslimer.

Haavisto skiljer sig dock på en central punkt. Han har inte bara mobiliserat den urbana finska väljargrupp som drömmer om ett öppet och tolerant Finland. Han tycks också ha lockat över en del av Sannfinländarnas landsortsväljare. På det sättet framstår hans valframgång som unik i ett europeiskt perspektiv. Genom att kombinera sitt budskap om ett öppet Finland med en folklig framtoning och en Euro-skepsis har han lyckats framstå som ett alternativ för de av Sannfinländarnas väljare som i första hand söker något nytt i ett förstelnad politiskt landskap.

Timo Soini har från sitt sannfinländska perspektiv pekat ut Haavistos vändpunkt. I början av januari gjorde De grönas presidentkandidat ett uppmärksammat besök vid Sannfinländaren Teuvo Hakkarainens sågverk. Hakkarainen hade tidigare dragit uppmärksamheten till sig efter att han vräkt ur sig att Finlands homosexuella och somalier borde flytta till Åland. Utspelet mötte givetvis fördömanden. Men Haavisto valde en annan väg. De två hade lärt känna varandra när de efter riksdagsvalet inledningsvis satt bredvid varandra i riksdagens plenisal. Då hade Hakkarainen bland annat rådfrågat Haavisto om ordet "neger". Efter utspelet mot homosexuella hörde Hakkarainen av sig till sin gamla granne i plenisalen för att be om ursäkt. Samtalet slutade med att Haavisto bad om att få komma på besök till Hakkarainens sågverk.

Mötet blev en propagandaseger för Haavisto. Han tog tillfället i akt att förklara att finland har flera tidsräkningar. I Finland har alla ännu inte hunnit tänka kring invandring eftersom så få kommit i kontakt med den. Därför ska inte okunskap och tanklöshet blandas ihop med hat, menade Haavisto.

I besvikelsen efter sitt misslyckade val har ändå den stukade Timo Soini hyllat Haavisto. Han är den enda av kandidaterna som är en genuin förespråkare av tolerans, har Soini sagt. Enligt YLE ska Soini dessutom ha sagt att han är beredd att rösta på Haavisto i andra valomgången.

Om hans väljare följer sin ledare är osäkert. Haavisto är förvisso slutomgångens EU-skeptiska alternativ, vilket delvis förklarar Soinis val. Å andra sida står han för mycket av det som Sannfinländarna reste motstånd mot i riksdagsvalet.

Bara det faktum att Soini nu sluter upp bakom Haavisto visar tydligt hur det finska politiska landskapet har förändrats. Att Soini tvingas förhålla sig till Haavistos budskap om tolerans och öppenhet skvallrar om en ny vår för ett Finland som tidigare gick mot en illavarslande isolering.

Daniel Poohl