The great replacement, Renaud Camus & Guillaume Faye

Myten om det stora utbytet

Mytkollen

Den europeiska nyfascismen växer, gödningsmedlet är tanken på folkets undergång. Enligt myten om det stora folkutbytet stundar ett ofrånkomligt slut: utrotas eller utrota.

Guillaume Faye väser orden i mikrofonen på kraftigt franskbruten engelska. ”War is beginning. The Third World War. Race war.” Han stirrar mot publiken, som sitter samlad i mörkret på Stockholms Armémuseum. Det är en grå höstkväll i början av november 2015, nästan precis ett år innan Trump väljs till president i USA.

Europa invaderas av ickevita, säger Faye. Den vita rasen håller på att utplånas. Nu är krig den enda lösningen.

Det är ett budskap Faye predikat i flera årtionden. Men vid tiden för konferensen på Armémuseum har han blivit guru åt en rörelse där föreställningen om den hotade europeiska identiteten fått närmast mytiska proportioner. Konferensen kallas Identitär idé och Guillaume Faye talar för ett växande antal identitärer.

Guillaume Faye (född 1949, död 2019), en statsvetare, har blivit en av nyfascismens viktigaste tänkare. Hans tunna, vita hår och beniga ansikte ger honom ett ålderdomligt utseende. Men som talare är han livlig, energisk. Så pass att han flera gånger råkar välta saker från talarpodiet, startar filmer på projektorn av misstag, vräker ner en laptop på golvet när han gestikulerar.

I kulisserna står Fayes förläggare, svensken Daniel Friberg, och nickar instämmande med Fayes profetia. Fribergs förlag, Arktos, har i flera år anordnat denna årliga sammankomst för fascister – Identitär idé – dit så väl aktivister som partiledare, ideologer och sympatisörer från en mängd olika länder reser för att delta. Konferensen på Armémuseum 2015 är den sjunde upplagan. Intresset och deltagarantalet - ett hundratal, mestadels män – är större än någonsin tidigare.

Under 00-talet överskuggades identitärerna av den mer framgångsrika counterjihadismen, en annan högerextrem aktivistmiljö med udden mot muslimer. Counterjihadismen drevs av en stark central myt – konspirationsteorin om Eurabia – och visade sig svår att konkurrera med. Identitärerna saknade en egen stark berättelse som kunde marknadsföra deras politik och fånga människors uppmärksamhet.

Men när världen, sommaren 2011, skakades av Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge ändrades maktbalansen i det högerextrema landskapet. Det visade sig att Breivik var en counterjihadist, och tydligt motiverad av konspirationsteorin om Eurabia. Både rörelsen och konspirationsteorin, liksom terroristen själv, blev nu föremål för omfattande granskning. Counterjihadismen var inte längre gångbar och nu öppnades utrymme för nya idéer och rörelser på den högerextrema scenen.

Med Mytkollen fokuserar Expo på de bärande ideologiska berättelser och myter som högerextrema, radikalislamistiska och konspirationistiska miljöer sprider. 

Ett år efter Breiviks dåd publicerades en bok med det budskap som den identitära nyfascismen skulle samlas kring: Le grand remplacement, Det stora utbytet, av författaren Renaud Camus, landsman till Guillaume Faye.

Camus menar att Europa regeras av en totalitär, ”postmänsklig” regim, bestående av det intellektuella, politiska och industriella etablissemanget. Deras gemensamma ideologi är ”remplacism”, efter det franska ordet för utbyte, remplacement.

Camus angrepp på denna ”remplacism”, utbytespolitik, ser vid första ögonkastet ut som en intellektuell kritik mot modernismen. Den formuleras som ett stridsrop mot det kapitalistiska samhället där människor behandlas som bytesvaror. För utbytesivrarna, menar Camus, har människor och deras särdrag inget egenvärde, utan är endast intressanta som arbetskraft.

Men hos Camus är utbytesbegreppet ingen metafor han använder för att göra sina teoretiska poänger. Han menar att Europas befolkning bokstavligen håller på att bytas ut. Detta ”folkutbyte” bygger enligt Camus på etablissemangets övertygelse att allt i världen kan och bör ersättas – människor, kulturer, till och med civilisationer.

Därför, säger Camus, har makthavarna satt igång ”Det stora utbytet” – inte bara det franska folket utan hela det europeiska samhället håller på att ”bytas ut” genom invandring. Europa ”koloniseras” av afrikaner, ”islamiseras” av araber. Det enda svaret, säger Camus, är ”remigration”, återvandring, av alla ickeeuropéer; med andra ord etnisk rensning.

Myten om det pågående folkutbytet har, i snart ett årtionde, kommit att leva i symbios med den identitära rörelsen.

Egentligen är Camus idé föga originell. Europeiska rasister av alla sorter och i alla tider har, med varierande retorik – precis som Guillaume Faye i Stockholm 2015 – varnat för att den vita rasen står inför ett existentiellt hot i form av rasfrämlingar som måste motas bort.

Men Camus framtoning, hans sofistikerade vältalighet och det faktum att han själv inte har någon bakgrund inom nyfascismen är en styrka för rörelsen. Det ger honom en legitimitet och en trovärdighet i det offentliga rummet som exempelvis Guillaume Faye saknar.


LÄS MER: Myten om Det stora utbytet i maktens korridorer


Camus konspirationsteori om Det stora utbytet har uppenbara likheter dels med Bat Ye’ors ”Eurabiateori”, dels med nynazismens besatthet vid ett pågående ”folkmord på vita”. Men Camus ”stora utbyte” har vissa fördelar gentemot dessa, från identitärernas perspektiv. Han undviker Eurabiateorins invecklade konspirationism, och den extremism som pratet om ”folkmordet på vita” är förknippat med. Istället ger han uttryck för en till synes intellektuell kulturrasism.

Men även om Renaud Camus säger sig ta avstånd från fascismen har hans idéer samma innebörd. I synnerhet påminner hans tankar om den så kallade nyfascismen som växte fram i Frankrike i slutet av 1960-talet, med Guillaume Faye som en av dess frontfigurer.

Den högerextrema tankesmedjan GRECE (Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen) grundades 1968. En av de mer profilerade medlemmarna var Guillaume Faye. De politiska tankar som GRECE utvecklade på 1960- och 1970-talet kom att kallas Nouvelle Droite, Nya högern. Rörelsen blev en motor för fascismens återhämtning i Europa.

GRECE ompaketerade rasismen i ett språk som till ytan påminde om en progressiv världsåskådning. De sa att den traditionella europeiska ”identiteten” är en bland många identiteter över hela världen, som alla måste hållas isär för att kunna bevaras, i mångfaldens namn. Alla ”identiteter” har rätt att leva åtskild från de andra, i sitt traditionella hemland. Med andra ord ska man lämna Europa åt européerna och Afrika åt afrikanerna. Hela världen ska bestå av en mångfald av separata identiteter. Denna tanke – som precis som den gamla rasismen tillskriver alla individer en ofrånkomlig, gruppspecifik essens – kallas för ”etnopluralism”.

GRECE:s metod för att uppnå detta var vad de kallade för ”metapolitik” – en sorts strategisk kulturkamp. Denna idé var inspirerad av den marxistiske tänkaren Antonio Gramsci. Den nya högern menade att de, i den nya demokratiska eran efter andra världskriget, inte skulle lyckas uppnå en fascistisk politik igen utan att först ha skapat förutsättningarna för detta på det kulturella planet. ”Metapolitik” är aktivism som syftar till att påverka kulturen, för att därmed indirekt förändra politiken.

På åttiotalet bröt Guillaume Faye med GRECE. Faye menade att tankesmedjan inte vågade dra sina egna tankar till sin spets. Etnopluralismen – att alla folk har rätt till sitt eget land – kräver ju att minoriteterna slängs ut. Dessutom fokuserade GRECE för mycket, enligt Faye, på hotet från amerikansk ”kulturimperialism” och för lite på hotet från islam. Amerikanerna, menade Faye, var trots allt europeiskättade och vita, och därför på samma sida som Europa. Muslimerna däremot var rasfrämlingar och ett omedelbart, fysiskt hot mot européerna.

På Armémuseum år 2015 utvecklar Faye sina tankar för den hänförda publiken. Volymen på Fayes röst växlar mellan dramatiska viskningar till eldiga rop. Européernas problem är att de inte föder några barn, förklarar han. I Fayes värld använder sig makthavarna av tre vapen för att genomföra folkutbytet – “abortism, homosexualism och immigrationism”. I grunden har detta gjort européerna till ett självhatande och olikälskande folk. “Come, come, please invade me, please rape me”, skriker han teatraliskt. Med den mentaliteten, menar han, kommer den vita befolkningen till slut att ersättas av muslimerna, som föder många fler barn. Araberna förstår, säger Faye, att använda kvinnans livmoder som ett vapen. Européerna måste också begripa detta.


Guillaume Faye (1948-2019) har haft ett avgörande inflytande på den identitöra rörelsen. Foto: Claude Troung-Ngoc


Nya högerns och tankesmedjan GRECE:s symbol.

 

När Nya högern splittrades på 1980- och 1990-talet hade den redan hunnit ge upphov till vad som kom att kallas för nyfascism. Den gav en intellektuell aura åt högerextrema idéer. Och den erbjöd en mer respektabel och politiskt korrekt hemvist för de fascister som inte kände sig bekväma i nynazismens mer vulgära, och med andra världskriget förknippade, rörelse. Den nya högern lyckades överföra fascismens tankegods till en ny generation radikaler. Efter terrordåden den elfte september 2001, när misstro och hat mot muslimer spred sig som en löpeld genom västvärlden, var nyfascismen alltså mogen för ett arvsskifte. Den nya högerns arvtagare, identitarismen, såg dagens ljus.

Den politiska sammanslutningen Bloc Identitaire, Identitära blocket, grundades 2003 i Frankrike. Från första början präglades organisationen av vad som skulle bli identitarismens utmärkande drag: en systematisk strävan att genom praktisk aktivism utöva det som GRECE och Nya högern mest hade nöjt sig med att prata om, nämligen metapolitik.

De franska identitärernas analys var att kulturen kan påverkas genom att utsättas för plötsliga chocker i form av kontroversiella utspel. Dessa polariserar den allmänna debatten och förflyttar gränserna för vad som anses vara acceptabelt. Identitärerna förstod också hur modern media – i sina alltmer decentraliserade, konkurrensutsatta och klickhungriga former – kan utnyttjas av små, radikala och målmedvetna rörelser. Alltid med syftet att generera maximal kontrovers och exponering. Dessa ”strategiska provokationer” kunde till exempel vara att storma moskébyggen, störa flyktingvänliga sammankomster med flashmobbar, bedriva soppkök med fläsk för att exkludera muslimer och judar, eller klättra upp på historiska byggnader som Brandenburgporten i Berlin och veckla ut fanor med invandringsfientliga budskap.

År 2012, samma år som Camus bok gavs ut, grundades en ny, internationell organisation i Europas extremhöger: Génération Identitaire, GI. De var officiellt en ungdomsrörelse till Bloc Identitaire, och skröt om att ingen medlem var över 30 år. Men de kom snabbt att överskugga moderpartiet. Inom ett år öppnade de avdelningar i Italien, Tyskland och Österrike, och senare i ytterligare nio länder. GI, som framställer sig som en motståndsrörelse mot Det stora utbytet, utgjorde en ny våg av identitarism – som både drog nytta av och bidrog till spridningen av Camus teorier, vilka används för att motivera GI:s aktivism och deras politiska projekt.


Génération Identitaire under en demonstration. Foto: CreativeCommons

Sommaren 2017 organiserade GI-rörelsen sin största PR-kupp någonsin. En internationell gruppering av GI-avdelningar, tillsammans med nordamerikanska sympatisörer, lanserade projektet ”Defend Europe” som gick ut på att skaffa en båt, ge sig ut på Medelhavet och sabotera människorättsorganisationernas operationer för att rädda flyktingar i sjönöd. Detta motiverades uttryckligen i termer av att stoppa det folkutbyte som man menade att ”människosmuggligen” över Medelhavet var ett led i.

Defend Europe kom aldrig ens i närheten av att uppnå sitt officiella mål. Däremot lyckades man under sommaren att dra till sig en enorm volym av medial uppmärksamhet, som sedan användes för att samla in pengar från sympatisörer, knyta band till den amerikanska extremhögern, och sprida sin rasistiska ideologi till en allt större publik. Identitärerna hade vunnit ännu en metapolitisk seger.

Identitarismen är fortfarande en marginell rörelse i europeisk politik men har fått ett inflytande som är oproportionerligt stort, sett till dess begränsade storlek. Tack vare sin metapolitik – nedärvd från Nya högern – har deras strategiska provokationer och deras ständiga positionering precis på gränsen för det acceptabla lyckats göra ett medialt avtryck. De har adopterat Det stora utbytet som sin egen idé, och Camus säger sig beundra identitärerna. Ytterst är det dock Fayes rasideologiska nyfascism som enar rörelsen. GI uppmanar sina aktivister att läsa Faye, som skriver att ”grunden för identitet är biologisk”, och de säger sig sträva efter ”Återerövring av Europa”, ett koncept de fått från Faye.

På Armémuseum, november 2015, klargör Faye vad det är hans ideologi till slut måste leda fram till. När de vita folken på det norra halvklotet väl har förbrödrats måste de tillsammans, ryter Faye, göra sig redo för krig. Han betonar att det förestående kriget inte bara är intellektuellt. Det kommer också att vara ett fysiskt krig, ett kropparnas krig. Han förutspår att kriget kommer att bryta ut i Frankrike inom tio år, och detta välkomnas av Faye. ”Kriget är det bästa sättet att lösa problemen.” Det gäller bara att förbereda sig. ”Krig”, säger Faye med ett leende, ”har det inte en särskild charm?”

Bar