2000 – Mordet, marschen, martyrskapet

Under kvällen då mordet tog plats hade Daniel Wretström varit på en fest i Salem. När han var på väg därifrån hamnade han i ett meningsutbyte med en flicka utanför Ungdomens hus, där det under kvällen hade varit disco. Det slutade med att Daniel gav henne en örfil. Situationen lugnade dock ner sig och Daniel begav sig tillsammans med några andra mot en busshållsplats för vidare färd mot Tumba. På avstånd följde dock en grupp ungdomar efter dem. Samtidigt spred sig ryktet att en rasist hade slagit en flicka.

Vid busshållsplatsen uppstod senare ordväxling mellan Daniel och den grupp som följt efter honom. När bussen stannade försökte flera personer få honom att stiga på, men Daniel valde att stanna kvar. Situationen blev alltmer infekterad och upphetsad. Det hela ledde till att Daniel utsattes för grov misshandel och till slut blev liggande i ett dike. Då kom ytterligare en person till platsen, beväpnad med kniv.

Daniel utsattes för flera knivhugg. Den besinningslösa attacken avslutades med att Daniel blir knivhuggen i halsen. Den rättsmedicinska undersökningen visade senare att Daniel avled som en direkt följd av halsskadan. Förövaren bedömdes ha "en allvarlig psykisk störning" och dömdes senare till rättpsykiatrisk vård.
 

En enad extremhöger

På kvällen den 9 december det året samlades ett 50-tal personer vid mordplatsen för att hedra 17-åringen. Många var vänner till Daniel från Surahammar, men även redaktionsmedlemmar från den nazistiska nättidningen Info-14 var på plats. På deras hemsida meddelades redan samma kväll att det skulle hållas en minnesmarsch följande lördag. Att Daniel själv tillhört den så kallade nationella rörelsen är centralt för att förstå det martyrskap han får.

Ungefär 1 000 personer slöt upp till den första marschen. Inte sedan 1940-talet har så många slutit upp till ett nazistiskt tåg – även om alla i följet inte var nazister. Aldrig tidigare har den svenska extremhögern stått så enad. Företrädare från Nationalsocialistisk Front, Blood and Honour, Nationell Ungdom och Info- 14 höll tal. Som konferencier fungerade Robert Vesterlund från Info-14. Vesterlund var den som i mångt och mycket stod bakom arrangemanget. Med i tåget gick även anhöriga till den mördade, liksom representanter från Sverigedemokraterna. Något tillstånd för demonstrationen fanns inte. Polisen valde trots det att spärra av gatorna för att ge manifestationen plats. Kommunen hade tidigare gått ut med en uppmaning till invånarna att lämna deltagarna i fred. Några motdemonstrationer förekom inte.

Tåget gick under tystnad och deltagarna bar facklor. Slutdestinationen var mordplatsen, där ett altare byggts som pryddes av nedlagda blommor. Samma procedur har kommit att upprepas under följande år.

Så här skrev Info-14 om händelsen:

"ALLA var där. Det fanns inte en nationell organisation, tidning, hemsida m.m. som inte var representerad denna dag. Alla var rörande överens att det krävdes en nationell samling för att kraftigt markera att vi aldrig komma stillatigande se på när unga patrioter som Daniel Wretström inte ens får uppleva sin 18- årsdag."

Robert Vesterlund, Info-14 och Erik Hägglund, fd ledare för Nationell Ungdom. Foto: David Lagerlöf/Expo

Martyrskap och politik

Mordet uppmärksammades snabbt inom högerextrema kretsar och leden slöts samman. Daniel Wretström fick martyrstatus. Även utanför Sverige uppmärksammades händelsen. Blood and Honour i England skrev:

"Here is the Horst Wessel of our generation – the figurehead of a new movement – to whom we each owe a blood debt to unite. This morning Europe weeps for a fallen hero. Mark this day – for he shall be avenged. Though his flash has fallen – his spirit lives on."

Inom högerextrema grupper har martyrer länge haft en central ställning, som citatet ovan visar. Martyrerna blir till ledstjärnor i kampen; fallna i det pågående raskriget. Daniel ses som ett offer för mångkulturen medan det "etablerade samhället" bär skulden. En stor del av ansvaret lade de högerextrema grupperna på media. Björn Björkqvist, tidigare propagandachef för NSF, menade att mediernas beskrivning av mordet var ett sätt att "rättfärdiga det".

I den nationella mytbildningen "vägrade" etablerade politiker och massmedia ta avstånd från mordet. Påståendet är falskt. Den förste som offentligt tog avstånd, redan morgonen efter mordet, var samhällsdebattören Kurdo Baksi. Han följdes av Mona Sahlin och andra offentliga politiker.

På ett flygblad som delades ut framgick att arrangörerna såg dock mordet som en "statligt sanktionerad terror" mot det svenska folket och att marschen sågs som en del i "att bekämpa förrädarna som styr". Den så kallade minnesmarschen var i själva verket en politisk marsch mot det mångkulturella samhället och för många inblandade även mot demokratin. Även under de efterföljande åren har de nazistiska inslagen kommit att bli markanta i marschen.

Anders Dalsbro