Bakgrund: Bakom den demokratiska fasaden

Sverigedemokraternas rötter kan sökas i den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som formades i slutet av 1970-talet. BSS var en kampanjorganisation mot invandringen och bildades med engelska National Front som förlaga. Bland grundarna till bss fanns Leif Zeilon (numera Eriksson), med anknytning till både Nordiska Rikspartiet (NRP) och Nysvenska Rörelsen (NsR).

Ordförande för organisationen blev ingenjören Sven Davidsson, tidigare medlem i NsR. Andra ledande aktivister var Gösta Bergquist, tidigare medlem i Lindholms nazistparti nsap redan på 1940-talet, och Niels Mandell, ledare för NRP:s aktionsgrupp och dömd för trakasserier av meningsmotståndare på 1970-talet.

BSS var den dominerande invandrarfientliga gruppen under första halvan av 1980-talet, men gick 1986 samman med Framstegspartiet (FsP) i Stockholm och bildade Sverigepartiet. Samarbetet knakade ganska snart i fogarna och redan hösten 1987 splittrades partiet efter konflikter mellan bss:are och framstegspartister. BSS-fraktionen bildade omgående ett nytt parti, Sverigedemokraterna.

I februari 1988 började sd ge ut partiorganet Sverige-Kuriren. Tidningen innehöll bland annat dikter av nazisten C E Carlberg och hyllningar till apartheidregimen i Sydafrika. Partiet sålde även skrifter från »Svenska föreningen för samhällsforskning«, som drevs av antisemiterna Jüri Lina och Christopher Jolin.

Bildandet av SD markerade en politisk förändring i rörelsen. Det gamla BSS hade försökt bygga en gatu- och kampanjorganisation. SD sneglade istället mot den rumsrena och framgångsrika fascism i slips och kavaj som representerades av Jean-Marie le Pen. I april 1988 deltog SD på en kongress i Strasbourg anordnad av Mouvement de la Jeunesse d´Europe, en sammanslutning av nyfascistiska ungdomsgrupper. SD hade bjudits in av Front National och representerades av Johan Rinderheim, som också höll ett tal.

NRP-veteran blir ledare

SD växte snabbt. Bland de första som anslöt sig fanns skinheads och aktivister från äldre nazistgrupper. Bland de ledande medlemmarna i SD:s kommunförening i Malmö återfanns till exempel Gustaf Ekström, under kriget svenskfrivillig i Waffen-SS, och Fritz Håkansson, tidigare aktiv i både NRP och Sveriges Nationella Förbund (NSF). Talesman för Malmöavdelningen var en tid skinnskallen Ulf Ranshede, som dock tvingades avgå sedan han dömts till fängelse för att ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke.

1988 ställde SD upp i kommunvalen i Göteborg, Malmö och Vårgårda med Anders Klarström, Ulf Ranshede och Ronny Boström som respektive förstanamn. Resultatet blev blygsamma 1 118 riksdagsröster. Partiet fick 197 kommunröster i Göteborg, 82 i Malmö och 57 i Vårgårda.

I juni 1989 höll SD årsmöte i Stockholm. Till partitalesman valdes Anders Klarström, tidigare aktiv i NRP och 1986 dömd till dagsböter för trakasserier mot antinazister och mordhot mot Hagge Geigert. I styrelsen ingick flera andra aktivister med anknytning till NRP.

Arvet från Lindholmarna

Under Klarströms ledning försökte partiet medvetet tona ned kopplingarna till nazismen. De äldre nazigrupperna, inte minst Lindholmrörelsen från kriget, fortsatte dock att sätta sin prägel på partiet. SD sålde tröjor med motiv hämtade från Lindholmarnas valaffischer från 1930-talet, och 1989 publicerade Sverige-Kuriren en historik över Lindholmrörelsen. Skribent var veteranen Erik Walles, en gång ställföreträdande partiledare i NSAP, nu medlem i SD. Medlemsbulletinen i november 1989 stoltserade med artikeln Svenskt och osvenskt författad av Gunnar Prawitz, en gång i tiden ledande ideolog för Lindholmarna.

I mars 1989 blev Mikael Jonasson, skinnskalle och SD-medlem, skjuten till döds av en förvirrad man. Dråpet hade ingen politisk koppling, men SD använde händelsen i propagandasyfte. Till Jonassons minne spred SD ett flygblad med symbolen dödsrunan som nazisterna under kriget använde som gravvård för stupade SS-soldater.

SD vill gärna framställa sig som ett »vanligt« parti, men den enda fråga partiet drivit med konsekvens är invandrarfientligheten. 1990 började SD sprida flygblad med grovt missvisande uppgifter om statliga ekonomiska bidrag till flyktingar. Kampanjen, som sammanföll med en omfattande attentatsvåg mot flyktingförläggningar, bidrog till att piska upp hat mot flyktingar.

Ett fall gällde planerna att starta en flyktingförläggning i Kimstad utanför Norrköping. Förslaget möttes med omfattande protester från Kimstadbor. Under protesterna dök flera kända sverigedemokrater upp i Kimstad, däribland Krister Thelin som även lyckades bli vald till ordförande för den lokala aktionsgruppen. Debatten upphörde i maj 1991 då förläggningen förstördes i ett brandattentat.

Första kommunmandaten

Valkampanjen 1991 inleddes med att SD arrangerade ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Marschen, som blivit en årlig tradition, samlade 150 deltagare, till stora delar skinheads och uniformerade aktivister från VAM.

Höjdpunkten i valkampanjen var ett möte i Medborgarhuset i Stockholm i september. Bland talarna fanns SS-veteranen Franz Schönhuber, dåvarande ledaren för tyska partiet Republikanerna. På mindre framträdande plats på mötet fanns även den engelske nazisten Anthony Hancock, ägare till ett tryckeri i Brighton och en av världens största producenter av rasistisk och antisemitisk propaganda.

SD gick till val 1991 med en rikslista med 48 kandidater, landstingslistor i fyra län och lokala listor i 13 kommuner. Valet inbringade 4 889 röster. I Dals-Ed och i Höör vann partiet kommunmandat som besattes av Solveig Renhammar-Metus respektive Tina Hallgren-Bengtsson.

Inte oväntat motionerade båda kommunledamöterna inom kort för kommunal folkomröstning om flyktingmottagandet. I båda fallen röstades förslagen ned med god marginal.

Problem att fylla poster

SD har också haft problem med att fylla sin två kommunala poster. I Dals-Ed klev två kandidater åt sidan innan Solveig Renhammar-Metus tog över platsen. Hon ersattes i sin tur i oktober 1993 av Marcus Koch. I Höör försvann Tina Hallgren-Bengtsson till Nationalsocialistisk Front i juni 1996. Hon ersattes av Helen Andersson.

Segerrusiga av valframgången mobiliserade SD för årets 30 novemberdemonstration i Stockholm. Drygt 600 deltagare marscherade under rop som »judejävlar«. Avsikten var att gå till Kungsträdgården, men där väntade drygt 5 000 motdemonstranter. Polisen beslutade att istället leda SD-marschen till Riddarholmen, där regelrätta kravaller utbröt när SD-sympatisörer kastade flaskor och facklor mot polisen.

Ungdomsorganisationen

I september 1992 besökte några SD-aktivister ett möte med den antisemitiske historikern David Irving i London. För säkerheten på mötet svarade medlemmar i terrorgruppen Combat 18, som också hade nära kontakter med VAM.

1992 och 1993 blev mellanår för SD. På riksplanet hade Ny Demokrati övertagit rollen som viktigaste missnöjesparti, och många av SD:s ungdomar drogs till VAM och mer militanta organisationer.

Delvis för att stävja avhoppen till öppet nazistiska grupper bildade SD 1993 ungdomsorganisationen SDU, och började ge ut tidskriften Ung Front. Men SDU var hela tiden infiltrerat av nazister. Många medlemmar, däribland ordföranden Robert Westerlund, var dubbelorganiserade i andra grupper och bland skribenterna i Ung Front fanns flera medlemmar i Stockholms Unga Nationalsocialister (SUNS). Pinsamheterna avlöste varandra.

I juli arrangerade SD ett sommarläger hos gammelnazisten Nils Erik Rydström i Moheda med »revelj, språngmarscher och kampsånger«. I samband med lägret besökte SDU-ungdomarna äventyrsbadet i Jönköping där de plaskade runt bland badringarna. Ung Front skrev: »Så här ska vi fostra en ny kader av politiska soldater«.

I november arrangerade SDU en demonstration i Stockholm med 150 uniformerade deltagare formerade enligt »germansk marschordning«, och i januari 1994 dömdes en SDU-medlem i Haninge till dagsböter för hets mot folkgrupp. Han hade delat ut flygblad med texten »Skall svenska tjejer behöva vara rädda för att bli våldtagna av utländskt pack?«

SD-aktivister fortsatte att förknippas med våldsdåd. I maj 1993 dömdes en SD-medlem, tredjenamnet på listan till kommunalvalet i Stockholm 1991, till fängelse i ett år efter att ha dykt upp på vänsterpartiets första maj-möte i Stockholm med en skarp handgranat. I juli hamnade partiet på löpsedlarna då flera partimedlemmar efter ett möte i Trollhättan drog ut på stan i jakt på invandrare. En somalier misshandlades så svårt att han i flera dygn svävade mellan liv och död.

I november deltog Jonny Lindén, styrelsemedlem i SD, i en debatt i Vara och menade att »inte ens barn som adopterats i späd ålder blir svenska«.

»Sex miljoner till«

Valåret 1994 startade med en demonstration i Örebro i februari där Eva Dahlqvist, medlem i Riksfronten (RF), läste upp en dikt medan Robert Westerlund, medlem i SUNS, höll tal.

SD samlade 500 deltagare till en olaglig Engelbrektsmarsch i april. Bland slagorden som demonstranterna skrev noterades »Sex miljoner till« och »Utrota svartskallarna«.

I valet ställde SD upp med en rikslista bestående av 30 namn, en landstingslista i Stockholms län och 50 kommunlistor.

Bland SD:s kandidater fanns en mängd dubbelorganiserade aktivister: Mikael Borneblad i Partille var samtidigt ledare för Swedish Hammer Skinheads; Fredrick Gustafsson i Jönköping och Ulrika Jansson i Hedemora och medlemmar i Riksfronten; Roger Johansson, första namn i Malmö hade kopplingar till VAM; Susanne Johansson i Uppsala var lokal NRP-ledare; Janne Persson i Tjörn var ledare för Västfront; Roland Zerpe i Sigtuna var medlem i SUNS. En SD-kandidat i Gävle var dömd för att ha misshandlat en invandrare med en skruvmejsel. Samtliga nämnda kandidater var första eller andra namn för SD på sina respektive orter och hade därmed en stark ställning i partiet.

I sitt valmanifest påstod SD att invandrarna »kommer att vara i majoritet här år 2056«. Källan till påståendet var boken Invandring – utveckling eller sammanbrott av Ingrid Björkman, Åke Wedin och Jan Elfversson, ledare för den invandrarfientliga lobbygruppen Samfundet. SD började också saluföra deras bok.

Valresultatet blev den största högerextrema framgången för sedan 1940-talet. SD fick 13 954 riksdagsröster och fem kommunala mandat: två i Höör, två i Dals Ed och ett i Ekerö. Mandaten i Dals Ed besattes av Marcus Koch och Christina Spjuth och mandaten i Höör av Tina Hallgren-Bengtsson och Anders Westergren.

I Ekerö besattes mandatet inledningsvis av Susanne Idevik som dock hoppade av. Efter flera byten togs platsen av Freddy Fjällklint.

Splittring

Under Anders Klarströms tid som partiledare hade SD utan tvivel nått stora framgångar, men hans tid som partiledare kan knappast beskrivas som lyckosam. Klarström vacklade hela tiden mellan en önskan att göra partiet »respektabelt« och ett behov att tillfredsställa de militanta strömningarna.

Efter sex år hade han fått nog och avgick vid årsmötet i mars 1995. Till ny partiledare valdes Mikael Jansson, en avhoppad centerpartist från Örebro.

Bland besökarna på årsmötet fanns Leif Ericsson (Leif Zeilon), en av SD:s grundare, som hade utmanövrerats hösten 1992.* Två månader efter årsmötet 1995 bildade han Hembygdspartiet (HbP) som idag är SD:s huvudkonkurrent.

Bildandet av HbP markerade upptakten till en svår splittring inom rörelsen. Flera av sd:s gamla trotjänare följde Ericssons exempel, och i Ekerö hoppade hela avdelningen inklusive kommunledamoten Freddy Fjällklint över till HbP.

Motsättningarna i Ekerö ledde i juni 1995 till att SD :s partiorganisatör Lars Emanuelsson med handfasta medel tvingade Freddy Fjällklint att avsäga sig sin plats och skriva över avdelningen ekonomiska tillgångar till moderpartiet. Emanuelsson dömdes så småningom för tilltaget.

Etnisk rensning

1995 fick begreppet »etnisk rensning« en ny betydelse i Sverige. Under året mördades asylsökanden Gerard Gbeyo och John Hron av nynazister. På en rad mindre orter, däribland Vålberg, Sösdala och Örbyhus tvingades invandrarfamiljer fly från sina hem efter omfattande rasistiska förföljelser.

SD-Kuriren beskrev dessa som »erövrade orter«, och partiet hade en hög profil vid incidenterna. I stort sett på varje plats där större rasistiska incidenter förekom var SD-are aktiva med flygbladsutdelning.

I oktober 1995 dömdes Mats Tolgén, första namn i kommunvalet i Växjö 1994, till fängelse för att ha sprutat tårgas i ansiktet på en invandrare och i november dömdes Claes Janryd, första namn i kommunvalet i Järfälla, till dagsböter för vid en fotbollsmatch ha uppmanat en invandrare »att åka hem till sitt land«.

På ett partimöte i juni hölls dragningen i »Engelbrektslotteriet«. Förstapris var skivor med vit makt-musik som donerats av det nazistiska skivbolaget Ragnarock Records. I november besökte Tomas Andersson och Lars Emanuelsson den engelska nazigruppen British National Partys årliga samling i London. En annan gäst på mötet var amerikanen William Pierce, författare till »terroristbibeln« The Turner Diaries, som anses ha inspirerat Oklahomamassakern.

In i Nationella Alliansen

Under 1996 befann sig SD i en vågdal. Åderlåtningen till Hembygdspartiet och konkurrens från mer militanta grupper bidrog till sönderfallet. Under våren 1996 försvann delar av SD:s aktivistkader åtminstone tillfälligt till den då nybildade Nationella Alliansen. Bland dessa fanns Robert Westerlund, Filip Jelder och Rikard Wramner som alla hade suttit i SD:s arbetsutskott.

Saken blev inte bättre av en rad åtal mot ledande aktivister. Mattias Karlsson, andra namn i kommunvalet i Uppsala 1994, dömdes för misshandel av en antirasist, och partiorganisatören Lars Emanuelsson fälldes att ha överfallit en filmare och med våld tagit ifrån denne en videokassett.

I april höll SD en stillastående demonstration på Engelbrektsplan i Stockholm med ett 100-tal deltagare. Av rädsla för nya åtal om hets mot folkgrupp utgick uniformsförbud inför mötet.

Det råder ingen tvekan om att sd brottas med stora interna problem. Den senaste satsningen är ett försök att skapa en »nordisk international« tillsammans med högerextrema partier i Norge, Danmark och Finland. Målsättningen är att bli medlem i Le Pens Europanätverk.

Förutom partiledaren själv, Mikael Jansson, saknas huvudsakligen dugliga organisatörer, en begåvad partiledning och entusiasm i medlemskadern. Några yngre aktivister som möjligen kan blåsa nytt liv i den stagnerande organisation har anslutit sig till partiet. SD kommer att satsa hårt på att profilera sig som »respektabelt« inför valet 1998. Det är dock tveksamt om partiet överlever ett bakslag i nästa val.

© Expo 1997

*Leif Zeilon säger i dag (2003) att han själv begärde uträde ur Sverigedemokraterna i mars 1993. Och lämnade därmed partiet på egen hand och har sedan dess lämnat den aktiva politiken.

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer