Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Att du sållas bort ur högen med jobbansökningar på personalchefens skrivbord om du heter Abdullah eller Li Xijiang är i och för sig ingen nyhet. När man testar med anonyma ansökningar, som ofta används i Frankrike, visar det sig att just kvinnor och invandrare får fler jobb när bossen inte läst på etiketten. Det är korkat men sant: Byt namn, så ordnar det sig.

Har vi inte hört den förut?

Men inte i den coola och spännande mediebranschen. För där är det precis tvärtom, menar journalisterna bakom Byt namn-boken. Där ska man krydda lite extra med sitt "exotiska" namn om man vill bli anställd på en tidning eller tv-kanal:

"Att genom namnet antyda en bakgrund från en annan kultur är en fördel med undantag", skriver de och tar den kände kulturjournalisten Andres Lokko som ett exempel. Om han i stället hade hetat något pursvenskt, säg Anders Larsson, hade han knappast nått samma position som i dag, påstår Ekman och Rydell.

"De senaste åren har Östeuropa varit en trend i medievärlden", fortsätter de och nämner bland annat mig och DN-skribenten Maciej Zaremba – "Du ska ha ett namn som om dina föräldrar var intellektuella flyktingar från det sovjetiska förtrycket".

Vänta nu. Har vi inte hört den förut?

Vita svenska män som pratar om hur invandrare "tar våra jobb" och "lyckas" bara på grund av att de är kvinnor, multikulti och blatteliciuos? Kommer hit och kallar sig flyktingar och låtsas att de blivit förtryckta? Är det inte oss, Anders Rydell och Klas Ekman, det är synd om egentligen?
Det verkar vara lätt att förklä vardagsrasistiska klyschor till ironiska mediesarkasmer 
– i alla fall om man är en lyckad journalist med kontrakt på hippt bokförlag.
Att både jag och Zaremba likt många andra faktiskt flytt undan förtryck – i Zarembas fall antisemitismen i Polen kring 1968 och min familj från det kommunistiska skräckväldet i början av 80-talet – blir väl lite för hårdsmälta fakta mellan de rosa pärmarna. Den egentliga trenden, att andelen journalister i Sverige med utländsk bakgrund inte alls ökat mellan 1999 och 2005, nämner författarna – som själva jobbat på SVT och skriver för några av landets största tidningar och tidskrifter – mest i förbifarten.

Ingen som reagerar

Och att en man i Sverige 2008 rakt ut kan påstå att en journalist med kurdiskt ursprung fått sitt jobb bara för att hon "är invandrare och tjej" verkar inte heller vara något som väcker ramaskri.

När generalkonsul Ingmar Karlsson offentligt i en radiodebatt anklagade kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten för just detta härom månaden – helt utan ironi dessutom – var det nämligen ingen i hela det här påstått brokiga och öppenfamnade medieklimatet som reagerade. Ingen som ställde sig upp, röt ifrån, krävde hans avgång, en ursäkt, eller åtminstone en förklaring. Ingmar Karlsson, alltså. Lägg det namnet på minnet. 

Journalist, just nu reporter på Expressen. Skriver också konstkritik och har frilansat för tidningar som -Rodeo, Konstnären-, -Residence, Bon och Plaza. -Började skriva för Norrköpings tidningar när hon var 19.

Artikeln är hämtad från Expo 4-08

 

 

Ämnen i artikeln