Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Som barn trodde jag att jag någonstans inom mig skulle känna mig koreansk, att jag också skulle tycka att jag hade min tillhörighet i Sydkorea. Kanske för att jag anade och kände att det fanns andra i min omgivning – utanför familjen – som ansåg det. Men jag vet inte vad det innebär att vara korean, att känna sig som en korean. Det är heller inget som jag sörjer eller saknar, eller önskar och eftersträvar.

JAG HAR OFTA fått besvara frågor eller kommentarer om graden av svenskhet hos mig, i mig. Som om det vore omöjligt – och kanske provocerande – att en sådan som jag kallar sig svensk, en som inte är född här, som uppenbart inte är född här.

– Har du inte sett dig själv i spegeln?

Jo, jag har sett mig själv i spegeln. Jag vet hur jag ser ut. Jag vet var jag är född. Men jag har min plats i Sverige. Det är här jag vuxit upp, levt och lever, här min familj finns, min släkt, mina vänner. Min trygghet. Min historia. Svenska är mitt modersmål, mitt första språk; jag har aldrig talat koreanska.

Jag är besatt av svenskhet. Besatt av att försöka förstå vad svenskhet är. Vad främlingskap är. Tillhörighet. Att vara inkluderad eller exkluderad. Besatt av att få tillhöra detta land. Vilket också kan uppfattas som provocerande.

"FÖR DEN SVENSKA nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar", står det i sverigedemokraternas partiprogram. Ja, det står faktiskt så.

Å ena sidan kan vem som helst vara svensk, såvida han/hon och andra betraktar honom/henne som det. (Så hur många andra krävs det för att svenskheten ska vara bekräftad?) Å andra sidan blir du inte svensk bara för att du är medborgare i Sverige. Medborgarskapet är ett privilegium för svenskar. Det vill säga, den som är född av svenska föräldrar och har svenska som modersmål? (Men vem som helst kunde ju vara svensk "som av sig själv och av andra uppfattar sig som svensk"?) Fast hur långt tillbaka ska man sträcka sig, i hur många generationer? Och hur ska man se på själva etnicitetsbegreppet?

DET KAN TYCKAS råda stor begreppsförvirring i den sverigedemokratiska partiledningen. Som om man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på. Fast man skulle också kunna hävda att det bara är en strategi, för att undvika att tala klarspråk: utomnordiska främlingar göre sig icke besvär. Sverige är inte för dem.

Varje utslag av protektionism av detta slag rymmer också, tror jag, både bitterhet och nostalgi: drömmen om ett Sverige som inte längre finns och som aldrig kommer åter. Föreställningen att det var bättre förr, när människor från olika länder och kulturer inte beblandade sig med varandra lika mycket och det där med tillhörighet och identitet inte var så komplicerat. När man visste vem som var svensk.